Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Kan Irak bli en demokrati?

Först kommer kriget, nödvändigt och hemskt.

Därefter står Irak inför ett av den moderna historiens största experiment i styrelse under frihet. Blir det tragedi, sensationell framgång eller någonting däremellan?

I varje fas det senaste året har den amerikanska debatten om Irak hunnit mycket längre än den europeiska. En rad viktiga inlägg diskuterar den fråga som snart är allt överskuggande: vad händer efter Saddam? Kommer den nya friheten att utlösa kaos eller återuppbyggnad?

Att delar av USA:s krigsmakt stannar kvar några år efter kriget är utgångspunkten för alla. Saddams vapen för massförstörelse måste hittas, grävas upp och förstöras. Inbördeskrig ska förhindras. Befolkningen behöver mat och sjukvård.

Ett slags laglig ordning bör stegvis byggas. Början på en ny irakisk regim ska växa fram redan före de fria valen. Oljekällorna, som ger pengar för landets försörjning och nya institutioner, måste skyddas.

Bara den amerikanska armén har kraft nog att inleda det uppdraget. Men samtidigt bör en rad andra nationer och fristående organisationer föras in i ansvaret som stöd för det nya Irak. Stegvis kommer amerikanska trupper att dra sig tillbaka. Det måste bli uppenbart att Amerika har anlänt för att befria, inte för att ockupera.

Arabvärlden har 22 stater, ingen är demokrati. Samtliga arabiska länder är alltså diktaturer men av olika hårdhetsgrad. USA-debatten kommer ständigt tillbaka till den svåraste av frågor om Irak. Kan en demokrati växa fram i en nation som under ett tredjedels sekel har våldtagits av Saddam Hussein och hans medbrottslingar?

De som tvivlar anför åtskilliga skäl. Irak har aldrig varit styrt med demokrati. Dess tradition är kupper, våld och terror. Landet är etniskt och religiöst splittrat i främst sunni- och shiamuslimer samt kurder; klanvälden dominerar på många håll. Baathpartiet under Saddams ledning har slagit sönder varje tillstymmelse till lagligt styre. Irakierna har lärt sig att vara kuvade, och den arabiska traditionen har gett få demokratiska impulser.

Låt mig antyda ett motsatt perspektiv med helt andra exempel från de senaste 60 åren. Också då har omvärlden tvivlat men resultatet blivit hyfsat, ofta lysande.

När nazismen besegrades sade många: det tar årtionden av segt arbete att få tyskar att vänja sig vid demokrati. De är förstörda av Hitler. Men efter fyra år av amerikansk ockupation växte Västtyskland fram som den mest stabila, fria nationen bland kontinentens stora länder.

Japan är ett hopplöst fall, menade andra efter augusti 1945, det landet har alltid styrts med våld och kejsarmakt. Det tar hundra år innan japanerna kan frigöra sig från sina usla traditioner. Men efter en period med general MacArthur som chef för ockupationsmakten hade inte bara demokratin slagit rot i Japan - landet blev också ekonomiskt och idémässigt den starkaste fria nationen i östra Asien.

Om kineser kan vi inte ha något hopp, sade de beskäftiga. Tusentals år av civilisation, aldrig frihet. Men när Taiwan äntligen fick chans att befria sig från auktoritärt styre gjorde man det på 1990-talet av egen kraft. Vid sidan av Japan är Taiwan i dag den mest vitala demokratin i regionen.

Liknande fördomar drabbade också koreanerna efter Koreakriget. En hopplös halvö, dömd till totalitär kommunism i norr och auktoritärt militärvälde i söder. Men på 90-talet blev Sydkorea, liksom Taiwan, en kombination av ekonomiskt mirakel och demokratisk frigörelse.

Tro inte att serberna kan liberaliseras, Kosovokriget blir ett imperialistiskt fiasko! varnade kritikerna. Natos bombningar hindrade sedan serberna från att begå folkmord på kosovoalbaner, och FN:s säkerhetsråd blev aldrig inblandat. Diktaturen i Serbien knäcktes av nederlaget. Milosevic flögs till Haag och landet utvecklar nu demokratiska institutioner.

Slående är alltså den fördomsfulla synen på olika folkgrupper. Tyskar, japaner, kineser, koreaner, serber med flera - inte kan väl sådana folk bygga fria samhällen, har man påstått eller mumlat. Ofta har de som tvivlat på demokratin i ett visst land själva varit motståndare till friheten.

Kineser mår bäst av kommunism, menade maoisterna. Japaner behöver inte frihet men obönhörliga auktoriteter, ansåg "experter" efter andra världskriget. Serber är krigare, fredlig samlevnad kan de inte lära sig, trodde många för bara några år sedan.

68-rörelsen skanderade: Vi ska stödja folken i kommunistiska länder "på deras egna villkor", det vill säga på tyrannernas villkor. Medlöparna låtsades respektera de förslavade när man i praktiken föraktade dem. Detta är den omvända rasismen. Man prisar ett folk samtidigt som man avskriver dess vilja och förmåga att leva i frihet.

Om Irak blir demokrati vet jag naturligtvis inte. Men inför många miljoner västeuropéers vägran att ge 23 miljoner irakier chansen till frihet känner jag ett allt djupare främlingskap.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.