Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Lars Calmfors: Grekiskt utträde mer troligt

EU-ledarna har varit rädda för att fler länder ska följa efter om Grekland lämnar euron. Det allt starkare stödet för missnöjespartier förändrar kalkylen.

Efter valet i Grekland står detta land åter i fokus för intresset. Osäkerheten om vad som kommer att hända kan knappast vara större.

Samtidigt har förändringen av det politiska landskapet i Grekland varit förutsägbar. Den grekiska krisen exploderade 2010 med budgetunderskott runt 11 procent av BNP och en snabbt växande statsskuld. Man kunde ha låtit Grekland gå i statsbankrutt.

Landet hade då inte kunnat låna mer på den internationella kapitalmarknaden. Detta hade tvingat fram en omedelbar finanspolitisk åtstramning, eftersom skatteintäkterna inte ens räckte till att finansiera de offentliga utgifterna exklusive statsskuldräntor. Det hade då framstått som klart att åtstramningen var en följd av den egna misskötseln av statsfinanserna.

Nu valde i stället övriga euroländer att ge Grekland stödlån för att undvika en statsbankrutt. Lånen försågs med hårda villkor om offentliga utgiftsnedskärningar och skattehöjningar. Syftet var att minska risken för moral hazard, det vill säga att biståndet skulle uppmuntra till fortsatt oansvarig finanspolitik.

Strategin innebar dels att kravet på åtstramningar blev större än om en statsbankrutt tillåtits, dels att åtstramningarna kom att ses som något utifrån påtvingat. Därmed lyckades övriga euroländer med bedriften att ge hjälp som i stället kom att uppfattas som en orsak till problemen. Det kunde bara resultera i valframgångar för populistiska protestpartier på det sätt som skett.

Den nya grekiska regeringen vill få sina lån nedskrivna. Den vill också få till stånd ett slut på åtstramningspolitiken genom att åter öka de offentliga utgifterna, slopa skattehöjningar och höja de minimilöner som sänkts.

Vad ska vi vänta oss? Med hänsyn till den egna väljaropinionen är det knappast politiskt möjligt för Tyskland och andra euroländer att acceptera direkta skuldnedskrivningar. Däremot kan man förmodligen fortsätta den politik som på engelska kallas pretend and extend, det vill säga att på ett mer dolt sätt göra lånevillkoren mer generösa. Det har delvis redan skett genom låga räntor, ett tioårigt uppskov med att betala upplupna räntor, långa återbetalningstider och att räntor som betalas till det europeiska centralbankssystemet återförs till Grekland.

Greklands kostnader för statsskuldräntor kan i år uppskattas till cirka 4 procent av landets BNP. De faktiska nettobetalningarna sedan hänsyn tagits till de ovan beskrivna lättnaderna är runt 2,5 procent av BNP. Det är svårt att tro att övriga euroländer kan acceptera att ränteutgifterna reduceras med mer än någon procent av BNP. Det skulle antagligen göra det möjligt för den grekiska regeringen att öka de offentliga utgifterna och/eller sänka skatterna med lika mycket och ändå uppnå budgetbalans. Med viss tillväxt i ekonomin skulle i så fall statsskulden som andel av BNP (i dag 175 procent) långsamt börja falla under året.

Men den avgörande frågan är om Syrizaregeringen kommer att lägga om åtstramningspolitiken på ett mer drastiskt sätt så att det återigen uppstår stora budgetunderskott. Förhoppningsvis backar man från sina vallöften om stora offentliga utgiftsökningar (och vissa skattesänkningar). Men – för att göra en parafras på vad Marian Radetzki skrev om de svenska Socialdemokraterna 1994 – man kan inte ”lita på att partiet ljugit”. Tvärtom finns många exempel i världen på vänsterregeringar som försökt infria orealistiska vallöften.

I ett sådant läge blir det omöjligt för euroländerna att ge fortsatta stöd till Grekland. Det skulle vara en uppmaning till andra länder med stora statsskuldproblem som Portugal, Spanien och Italien att slå in på en liknande väg.

Om Grekland återfaller till stora budgetunderskott, leder det med all sannolikhet till ett utträde ur valutaunionen. Det kan ske på olika sätt. Europeiska centralbanken kan välja att upphöra med sitt likviditetsstöd till grekiska banker (utlåning mot dåliga säkerheter för att kompensera för kapitalflykt). Det skulle tvinga Grekland att överge euron och återinföra en egen valuta, eftersom det är en förutsättning för att i en sådan situation själv kunna ”trycka pengar” och därmed motverka en kraftig kreditkontraktion.

Alternativt kan Grekland självt välja att lämna euron för att därigenom kunna finansiera högre offentliga utgifter än inkomster med egna sedelpressar.

Hittills har EU-ledarna varit beredda till nästan vad som helst för att förhindra att Grekland lämnar eurosamarbetet. Man har varit rädd för att överträda ”ett kritstreck” som skulle kunna skapa ohanterliga förväntningar om att fler länder ska göra det. Men den nya politiska situationen i Europa med allt starkare missnöjespartier förändrar förmodligen kalkylen i grunden. De europeiska väljarna är väl medvetna om de uppoffringar som den hittills förda politiken inneburit.

Ett grekiskt utträde skulle förmodligen resultera i en kaosartad situation i landet med bankrusningar, en ny valuta som faller kraftigt i värde och hög inflation. Kanske behövs en sådan demonstration för att vaccinera väljarna i andra euroländer med stora problem mot populistiska vänstersprång i den ekonomiska politiken.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.