Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Lena Andersson: Banken som make eller älskare

Kolumnen. Ekonomi är till sin minsta del pengar. Relationerna på marknaden är en fråga om helt andra transaktioner och betalningsslag, kraftfullare än siffror och sedlar.

Jag sitter i möte med min personliga bankman, hon kallas så. Jag har haft henne länge och tycker om henne. Nu vill jag upprätta ett mer förmånligt sparkonto vid sidan om kortkontot. Hon meddelar mig att räntan är noll på båda.

”Den kan inte vara noll,” säger jag. ”Ni måste ge mig något för att ha pengarna hos er. Noll komma ett i alla fall?”

”Vi är tvungna. Reporäntan. Riksbanken vill få i gång konsumtionen.”

Eftersom kortet kostar betalar jag nu alltså banken för att ha mina pengar där. Det är inte helt ologiskt men noll är magstarkt.

Strax lämnar jag banken. Den har då skakat fram ett konto som ger 0,75 procents ränta mot att jag binder pengarna tre månader i taget.

Det slaskar och jag halkar omkring på gatorna samtidigt som jag, förundrad, ringer en vän och berättar om noll komma noll. Hon säger att ifall jag hade läst ekonomisidornas rådgivnings­spalter skulle jag veta att det finns uppstickarbanker. De har inga kontor med leenden och bjudkaffe men i stället betalar de anständigt för förfoganderätten över mina pengar. 1,5 procent.

Nu är det något som slår till i min hjärna, ett besynnerligt fenomen hos Economic man och värt viss begrundan.

Jag känner med ens att jag är gift med banken.

Vi kan här kalla maken Nordea. Min första tanke när jag hör om Herr ­Avanzas locktoner är att jag inte har det så bra med Nordea. Min andra tanke, som följer tätt på den första, är att jag inte orkar börja om en gång till.

Så när min vän i telefonen nu talar sig varm för Herr Avanzas alla fördelar väller motargumenten fram inom mig, utsända av vankelmodet, eldade av passiviteten, sporrade av rädslan inför misstagen.

Jag vet också att jag inte klarar att se N i ögonen och säga det som måste sägas.

”Jag har tänkt lite. Det känns som att vi inte får ut så mycket av varandra längre. Avanza erbjuder 1,5”.

Nej, det går inte.

N som har gjort så mycket för mig, gett mig råd, visat deltagande inför min neurotiska riskobenägenhet och därför hittat meningslösa fonder åt mig som inte ger avkastning för någon av oss; och ändå aldrig låtit mig ana att jag var ointressant som hade så lite att erbjuda.

Min vän är förstående. Hon skulle själv vilja våga ta språnget men känner samma lojalitet med sin partner. Vi kan här kalla honom Handelsbanken. När H har det som tyngst med de dåliga tiderna vill hon inte svika.

N och H kommer att försöka övertala oss: ”En stor felbedömning. Avanza är lätt på foten. Tappar intresset när något roligare dyker upp. Det kanske känns bra nu, men vad händer om fem år, när Avanza har dansat vidare till nya marknader, nya intresseområden, nya partner?”

Min vän protesterar. ”Avanza omfattas av statliga bankgarantin. Han kommer inte att lämna dig vind för våg.”

Tyngden i mitt bröst vill inte lätta. Det gör saken svårare att statliga bankgarantin finns. Då har jag inget att skylla på.

Jag ser framför mig alla papper med information som väller in efter partnerbytet, betalningssystemen på nätet att lära sig på nytt, nya koder, appar, krångel.

Jag tänker på N, hans bekanta hemsida, hans glada röst när jag ringer, vänligheten när jag kommer. Noll komma noll, det får vara så. Han gör bara det han måste.

 

Och med en älskare blev det direkt dubbla uppsättningar papper och ­koder och appar och krångel. Min tillvaro kan inte handla om bankskötsel.

 

Men kanske kunde jag träffa Herr ­Avanza lite i smyg? Lite hos N och lite hos A utan att N märker något (­eller ska jag göra det öppet?). En liten otrohetsaffär med Avanza! Det vore en möjlighet. Avanza är till sin karaktär älskare mer än livskamrat, i det har äkta maken Nordea rätt. Han har älskarens alla egenskaper, det lockande men flyktiga, de kortsiktiga belöningarna, det bortvända och oåtkomliga. Man vet inte ens riktigt var han bor eller om bostaden är hans egen. Kanske flyttar han utomlands nästa år.

Och med en älskare blev det direkt dubbla uppsättningar papper och ­koder och appar och krångel. Min tillvaro kan inte handla om bankskötsel. Det polyamorösa livet suger musten ur en. Allt detta rännande. Nordea ägnar sig åt det hela tiden, så jag kunde också, men jag vill inte.

Förra statsrådet Peter Norman brukade säga att man skulle ställa krav och vara beredd att byta hela tiden. Det är bara så svårt rent psykologiskt när man är medberoende med banken. När han försvarar sig med reporäntan lider jag med honom. Han ska kunna lita på mig när han behöver mig som mest. Det är en fråga om tillit, lojalitet, omtanke. Ansvar.

”Inte undra på att banken sänker räntan till noll”, säger min vän torrt, sakligt, samtidigt inkännande.

Economic man, det är jag. Det är bara det att pengar är en så liten del av ekonomin. Det är helt andra ting och fenomen som byter ägare och betingar ett värde på marknaden, som utsöndras mellan avtalande parter och kommer först i Economic man’s kalkyler:

Det lätta skuldbeläggandet, den återhållna anklagelsen i rösten. Besvikelsen.

Man klarar inte av den. Man blir kvar.

Fler kolumner av Lena Andersson:

Karl Popper som postmodernist

Fruktan har goda skäl

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.