Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Biskopen i ”Fanny och Alexander” är månne bilden av folkhemmet

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

En protestantism utan barmhärtighet ser ut att vara måltavla för Ingmar Bergmans avsky i ”Fanny och Alexander”. Troligare är att den är en metafor för den politiska ordning som hade förödmjukat honom.

På juldagen bestämde jag mig för att omsorgsfullt och utan distraktioner se femtimmarsversionen av ”Fanny och Alexander” (1982) som sändes på Sveriges Television. Det gav intressant utdelning, för när berättelsen här gavs en större kropp framträdde en tolkning som jag efteråt inte har kunnat bli kvitt:

Den tyranniska biskopen är knappast en symbol för en förtryckande kristendom, det vore för enkelt och agiterande. Biskopen är snarare Bergmans förtäckta bild av den tidens Sverige, självbelåtet, oförsonligt, och dess släktskap med en bestraffande protestantism.

”Fanny och Alexander” blev Ingmar Bergmans återkomst till hemlandet efter att han levt utomlands i en sorts exil sedan 1976. Det var den 30 januari det året som Bergman hämtades av polis under en repetition på Dramaten av Strindbergs ”Dödsdansen”, likt en sexualförbrytare som måste gripas innan han hinner begå nästa dåd. Han var misstänkt för ett flera år gammalt skattebrott, som sedan visade sig inte vara något brott.

Bergman var vår världsstjärna, jämte Astrid Lindgren, Abba, Ingemar Stenmark och Björn Borg. Men här gavs givetvis ingen mannamån. Behövde man förödmjuka en märkvärdighetsapostel som gjorde obegripliga filmer för överklassen gjorde man det – med lite extra stolthet över jämlikheten som då manifesterades.

Att Bergman hade gjort Sverige till ett land som kunde förknippas med sofistikerad filmkonst och existentiell förfining var kanske rent av en belastning när alla skattekronor från teaterbjäfset han blivit rik och berömd på inte verkade ha influtit till statskassan som de skulle. Brottslingen hade ju i så fall, som det brukar uttryckas, lagt betalningsbördorna för den gemensamma välfärden på andra.

Det sägs att Bergman aldrig kom över förnedringen, eller för den delen missunnsamheten, skadeglädjen och föraktet som nu fick fritt utlopp. Deprimerad lämnade han Sverige. Men flytten innebar en kännbar förlust även för honom själv då han i grund och botten var beroende av att kunna verka på sitt eget språk.

Flera skatterelaterade incidenter det året utgjorde kulmen på den sedan länge expanderande staten som blivit närmast oinskränkt i sin räckvidd, och vars socialdemokratiska väktare hade eldats på av 68-rörelsens ännu starkare kollektivism och utopism.

Med detta som bakgrund slog det mig när jag såg om ”Fanny och Alexander” att den inte enbart är en realistisk berättelse om en pojke som mister sin far och berövas sitt sammanhang när han genom mammans giftermål med biskopen tvingas in i ett gudfruktigt hem där glädje är förbjuden, där konst och lek är drivna på porten, fantasin utplånad och övermakten absolut; där allt är vitt, kargt och sanningsenligt. Detta i motsats till det karmosinröda och uppsluppna högborgerliga hemmet som Alexander kommer ifrån, där det syndas och pruttas, dansas och ätes, spelas teater och läses sagor om vartannat; där tjänstefolket sitter med vid bordet, är omtyckta av barnen och uppskattade av husmor, där det är värme och fest.

I stället såg jag en allegorisk skildring av ett Sverige som kapat sina rötter, som lämnat det vackra, mångsidiga, perspektivrika, lekfulla och mänskliga för att träda in i ett sterilt och entydigt samhälle av socialt motiverad askes; en andlig öken där sanningslidelsen är den enda lidelsen och allt som lever ska tuktas, där begären är utplånade tillsammans med jaget och saker alltid görs för ett högre syfte – för Gud, staten eller kollektivet som arma syndare ständigt står i skuld till. Den krävande guden/staten tar och ger med en rättvisa som endast de uttolkande översteprästerna begriper.

I denna lilla värld beundrar och understöder man sina excentriker till konstnärer.

I det borgerliga hemmet hos familjen Ekdahl hyllas uttryckligen ”den lilla världen” med dess oansenliga bestyr. Och än viktigare: i denna lilla värld beundrar och understöder man sina excentriker till konstnärer, även om man inte förstår sig på dem.

En sådan läsning av ”Fanny och Alexander” skulle förklara det förbryllande i att Bergman här på ett otypiskt vis idealiserar borgerligheten, och med något undantag när framställer den som ett under av vidsynthet och livsglädje.

För egen del var jag mer naturligt hemmastadd i folkhemmet än i Bergmans filmer – vi tyckte att de var konstiga och hade onaturlig dialog. Ekdahls enorma våning, klänningar, frackar, stormiddagar, reverser, sexuella frigjordhet och vurm för myt, lek och teater var en främmande värld.

Min genomsnälla farmor som i sin dagbok brukade hålla sig till vardagshändelser, gjorde i april 1976 ett avsteg. Hon skrev: ”Jag gick upp 6.30. Drack kaffe, hörde andakten och läste tidningen. Flera sidor om Ingmar Bergman. Jag tycker han ska betala sina skatter som alla andra.”

Dömd i folkdomstolen fastän utredningen friat.

Men om ”Fanny och Alexander” är Ingmar Bergmans bistra kommentar till det svenska samhällets utveckling och hur det till sist behandlade honom, är den så subtil att den i stället bekräftade folkhemmets smått inbilska självbild: Det var ju den mossiga kristendomen som fick ta stöten, kunde man förnöjt skrocka.

Att biskopen pekar rakt mot detta samhälles egen puritanism gick oss helt förbi.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.