Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Lena Andersson: Den nödvändiga onödigheten

Lena Andersson
Lena Andersson Foto: DN

Uppmaningar till återhållsamhet med blasfemiska uttryck är religiös repression.

Efter varje våldsattack mot konstnärliga uttryck följer maningar om att vi tillsammans bör inskränka den reella friheten att yttra sig. Inte den formella men den reella. Vi ska avstå från uttryck som kan skapa splittring och såra någon maktlös. Att vilja inskränka lagen om yttrandefrihet är fortfarande tabu. Man kan undra varför eftersom effekten som eftersträvas är densamma.

Kanske känns det olustigt att börja sätta folk i fängelse igen för hädelse och sedlighetssårande? Spåren inte bara förskräcker utan generar. Moralpanik ter sig alltid kolossalt löjlig i historiskt ljus.

Men det vore hederligare att förorda lagliga inskränkningar. Lagbrott ger tydliga och avgränsade straff. Att påkalla snäva generella normer som dikterar vördnad för religiösa känslor kan vara lömskare, bestraffningen mer diffus – misstänksamhet, skam, utfrysning.

Charlie Hebdo-satiren anses av en del alltför osmaklig och osofistikerad för att kunna ha något väsentligt att säga. Den behövdes inte. Många ventilerar nu även åsikten att Lars Vilks konst är onödig. Den behövs inte heller. För dåligt utförd, platt, banal.

Bortsett från att det för frihetsdiskussionen är likgiltigt om konsten är dålig eller bra, viktig eller oviktig och att sådant inte låter sig fastställas så enkelt, eller måhända inte alls, vill jag hävda att Vilks många konstprojekt, inklusive rondellhunden, är synnerligen intressanta både till intention och utförande. Som konstnär gör han det man i högtidstalen och -artiklarna brukar säga att konsten ska sträva efter, undersöker invanda föreställningar och stelnat tänkande, bryter tabun, hittar samhällets ömma punkter, går emot makten och det gängse.

Men ingen menar förstås på allvar att problemet med Vilks eller satirtecknarna, med Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali eller Salman Rushdie är att deras verk inte är bra nog. Även om vi stod inför vad vi trodde var världens bästa konstverk skulle även det anses onödigt ifall konstnären haft fräckheten att problematisera Muhammeds status, Jesus gudomlighet, måla en näsa eller ett bröst på fel sätt.

Att av skräck inför våldet förorda återhållsamhet är fullt begripligt. Men när demokrater anser återhållsamheten moraliskt påkallad av omtanke om religiösa känslor säger de i klartext att det är rimligt att snarstuckenhet och våld avgör yttrandefrihetens reella gränser.

 

”En oifrågasatt dyrkan av texter och religionsstiftare har troligen ytterst skadliga följder.”

 

Om vi ska följa logiken i resonemanget kan jag tänka mig många onödiga och provocerande företeelser. Religion till exempel. Om återhållsamhet ska vara vår ledstjärna måste givetvis även de gudstroende göra en respekt- och konsekvenskalkyl innan de går till nästa predikan, ja innan de ansluter sig till en församling, eftersom många stötande påståenden om moralen och verklighetens beskaffenhet sprids via dem.

Ifall alla avstår från att göra det som någon tycker särskilt illa om blir det ganska tyst, men det blir rättvist. En mer vinnande variant på rättvisa är den som den reella yttrandefriheten erbjuder och den formella värnar.

Säkert är att vi inte känner konsekvenserna på längre sikt av våra handlingar och yttranden. Religionskritisk konst kan mycket väl leda till bättre konsekvenser än återhållsamhet. En oifrågasatt dyrkan av texter och religionsstiftare har troligen ytterst skadliga följder.

Bristen på proportionalitet i de återkommande dåden mot konstnärer är i sanning uppseendeväckande. Den ene ritar en teckning, den andre skjuter ihjäl. Att i den ekvationen klandra tecknaren är närmast ofattbart och går bara att förstå som att islamisten anses otillräknelig, en best som man tvingas förhålla sig till men som saknar mänskliga förmågor.

En annan ståndpunkt som gärna framförs är kålsuparteorin, enligt vilken två jämbördiga heligheter står mot varandra och ingen kan hävda att den ena är viktigare än den andra. Ena sidan håller Muhammed för helig, den andra yttrandefriheten; dogm som dogm.

Detta är en falsk analogi eftersom de två fenomenen är av helt olika natur.

Begreppet yttrandefrihet är en språklig behållare, en samlingsterm för något som är allt annat än samlat och enhetligt. Islams grundare är något kvalitativt annat. Han utgör en essentiell enhet och kan inte på en enda punkt likställas med företeelsen yttrandefrihet vars enda essens är att garantera förekomsten av det okontrollerbara.

Inom yttrandefrihetens ramar kan man hålla Muhammed helig men inom ramarna för Muhammeds helighet finns inte yttrandefrihet. Inom yttrandefriheten kan man propagera för dess avskaffande, inom kulten av Muhammed ingår inte möjligheten att propagera för kultens avskaffande. Det är i sin ordning så länge man kan välja bort kulten men visar på de två fenomenens väsensskillnad.

Yttrandefriheten är således inte helig, beteckningen är totalt inadekvat. Däremot är den en garant för att det heliga kan göras oheligt. Utöver det är den det bästa sätt vi känner för att härbärgera människors olika uppfattningar om vad som är onödigt och nödvändigt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.