Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Fosterlandet var inte ens bisak i socialdemokratins folkhem

Modernitetsprofeten Le Corbusier i Vällingby 1958
Modernitetsprofeten Le Corbusier i Vällingby 1958 Foto: Ingemar Berling

Sverigedemokraternas avsikt att återupprätta folkhemmet är antingen feltänkt eller ett retoriskt trick. Det svenska 1900-talet innebar en rörelse bort från hembygden, inte tillbaka till den.

Sverigedemokraterna säger sig ha för avsikt att återupprätta folkhemmet. Under sommaren har Jimmie Åkesson gett ut en skrift med titeln ”Det moderna folkhemmet”. Han påminner där om att det började som en socialkonservativ idé formulerad av Teodor Holmberg. Först ett par decennier senare fångades begreppet upp av Per Albin Hansson i det berömda folkhemstalet från 1928 där han betonade vikten av sammanhållning i ett land. 1936 framhöll han vid ett tillfälle ”fosterlandskärleken” som ”mäktigare än någon annan makt”.

Så vad var då det svenska folkhemmet? En idé om gemenskap, enligt Åkesson, vilket han menar understryks av Per Albins tal. ”Jag är … uppväxt i en tid,” skriver han, ”då effekterna av omdaningen från folkhem till ’det moderna Sverige’ började bli synliga”. Så kan man förstås se det, men vanligare är att betrakta just folkhemmet som det moderna Sverige. Framsteget, moderniteten och uppbrottet var epokens kännetecken, därmed också ensamheten, men knappast nationalismen och gemenskapen. 

Det socialdemokratiska projektet var ett svar på materiellt armod, inte andligt. Sverigedemokraternas projekt är att råda bot på andens misär; oro, tomhet och splittring – såväl i folksjälen som i de enskildas psyken. Skillnaden är avgörande, vilket får partiets självbild av naturlig arvtagare till folkhemmet att framstå som i första hand språklig. Det är ordet man vill ta över, inte dess dåtida innehåll.

Framsteget, moderniteten och uppbrottet var epokens kännetecken

Folkhemmet var ett rakt igenom materialistiskt fenomen. Rörligheten blev därför dess sinnebild. Svenskarna började förvisso alltmer likna varandra när de fick samma vård, utbildning och tv-program, de blev rikssvenskar, men målet var social homogenitet, inte homogen svenskhet. Socialdemokratins rikstäckande ambitioner på alla fronter med upplösande av regionala och kulturella skillnader i rättvisans namn, var materiella.

Det bör noteras att folkhemmet sammanfaller med den tid då västerlandet försöker lämna metafysik, spekulativ filosofi och idéer om folksjälen bakom sig och på gott och ont gå in i det säkra vetandets nya stålblanka tid. Språkfilosofi och uppmätta fakta var vad som återstod.

På det folkhemska framsteget följde klassresor, det vill säga uppbruten gemenskap, fragmentering och vilsenhet. Vikten av rötter och hemmahörighet ska inte föraktas, men det första den som suttit fast gör är att kapa banden och ge sig av. I praktiken innebar moderniteten att man lämnade hembygden och familjen, reste bort från historien och in i den samtid vi nu hankar oss fram i, där de flesta lämnat något väsentligt bakom sig och undrar var de hör hemma.

Ur detta har det separatistiska missnöjet spirat hos fler grupper än de svensknationella, och samtliga tycks de vilja politisera sitt själsliv. Ty 1900-talet var också eran då själen förklarades illusorisk samtidigt som politiken lovade att bota alla dess smärtor.

Epoken frambars av universalism, rationalitet och sekularism, tätt sammanlänkade med social ingenjörskonst som var tvinnad vid ett materialistiskt förkastande av existentiella behov. Allt sammantaget ledde detta inte fram till utan slog sönder Jimmie Åkessons ideala samhälle av småbutiker, småskalighet och respekt för det genuina och organiskt framväxta. 

Det var folkhemmet och inget annat som i linje med sin egen essens byggde upp sterila bostadsområden utanför storstäderna av ett slag som mänskligheten aldrig tidigare hade skådat. Dessa folkhemsområden utgör i dag de segregerade förorter som Sverigedemokraterna vill riva för att återupprätta folkhemmet. 

All den sociala planering och det tillrättaläggande som jämlikheten krävde gjorde också Sverige till regleringarnas och förbudens land, alltid rationellt motiverade, alltid av omsorg och alltid i övertygelsen om att medborgarnas enskilda förnuft ledde både dem själva och samhället till kollektivt oförnuft. Troligen är det på den punkten som Sverigedemokraterna finner mest inspiration, i misstron mot individens autonomi.

Åkesson och hans parti har rätt i att det har uppstått ett idémässigt tomrum i samtiden, en existentiell torftighet och ett famlande efter mening. Samtidens tomhet är dock den lagrade erfarenheten av det gångna århundradet, som också var nihilismens och utopismens. Många lever mitt i besvikelsen över allt som uteblev. I själva verket var det människans oföränderlighet som gjorde sig påmind. Det som gick förlorat i framsteget var vissa insikter om eviga värden, evig logik och det orubbliga i varat. 

Sådant ska dock politiker inte styra över. Sitt själsliv och tankeliv ska individerna sköta själva. Den existentiella oron har vi att hantera med hjälp av det enskilda förnuftet, inte genom politik och partier, lagar och dekret. Det är en del av den modernistiska sjukan att politiken tycker sig ha mandat av det slaget. 

Och det som har drabbat västerlandet är att de nationella rörelserna har återinfört varianter av själsfilosofi och metafysik efter ett århundrade av fåfäng och tämligen arrogant strävan bort från dem. Det slår an, ty människan är och förblir en filosofisk varelse. Men när det görs politik av det blir det direkt farligt. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.