Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

”Frankenstein” en roman för vår tid om människans eventuella natur

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

 

En av de stora skapelsefrågorna är den om människans natur. I vårt samhälle tror vi att vi föds utan natur, likväl goda på något sätt, men framför allt helt formbara.

Moderniteten under 1900-talet har både befriat och förvridit synen på oss. Vi trodde, och tror, att det inte fanns några inneboende begränsningar för mänskligheten och individen om bara de yttre hindren och fördomarna undanröjdes.

Ett märkvärdigt litterärt tankeexperiment rörande dessa ting firar 200 år. Det var 1818 som Mary Shelley publicerade sin odödliga roman ”Frankenstein”, ett verk som flödar rakt ut från upplysningens tidsålder med dess sjudande diskussioner om kunskapens kraft att föra människan mot klarhet och idéernas kraft att inte låta henne kuvas av några härskare.

Romanens Victor Frankenstein är en upplysningsman, men bara till hälften. Han äger kunskapstörst men saknar vishet. Som naturvetare drömmer han om att skapa liv ur död materia. Dag och natt arbetar forskaren i laboratoriet tills varelsen han knåpat ihop plötsligt börjar andas och beger sig ut i världen.

Om hon begår våldsamheter, vilket Frankensteins monster snart gör, kan det enbart bero på dåliga omständigheter

Dess intelligens är artificiell, kan man säga. Av att leva bland människor lär den sig att programmera sig själv, kan man också säga. Och programmeraren blir förfärad av sin skapelse; konsekvenserna hade han inte övervägt. Som alla goda romaner lånar sig Frankenstein till motstridiga tolkningar rörande sitt eget stoff.

Den förebådar 1900-talets dominerande tanke, att människans psyke är en tabula rasa, det som 1600-talsfilosofen John Locke kallade the blank slate och som Steven Pinker i sin bok med samma namn 2002 tillbakavisade som felaktigt. Om Pinker har rätt, vilket jag är övertygad om, i att vi har att dras med en natur och inte är oändligt formbara, är det kanske så att skillnaden mellan robotarna och oss kommer att förbli just skillnaden mellan tabula rasa-varelsen och människan, där människan kännetecknas av att inte vara ett blankt programmerbart ark.

Mary Shelley var själv en person satt under den yppersta intellektuella påverkan från födseln, som dotter till kvinnorättsteoretikern Mary Wollstonecraft och anarkisten William Godwin.

I fråga om människans prägling kan romanen, om vi läser den som en allegorisk skapelseberättelse, framstå som entydig förespråkare för tanken att människan föds tom och formas av intryck. Men vid en noggrannare läsning visar det sig inte riktigt stämma. Shelley föreslår snarare att människan föds godhjärtad och mild, att hon har en natur – som dock kan förvanskas. Om hon begår våldsamheter, vilket Frankensteins monster snart gör, kan det enbart bero på dåliga omständigheter. Ty människan är inte, hon blir. Men i den mån hon är, är hon god.

Här är romanen mycket följsam mot vår egen tid och Mary Shelley ett eko av fadern William Godwin, som framlägger snarlika tankar i sin bok ”Den politiska rättvisan” (1798). För en anarkist torde det vara nödvändigt att tro människan om inneboende godhet; annars går det knappast att förorda ett samhälle utan stat och lagar.

Boken igenom längtar Frankensteins artificiella människa efter gemenskap. Han är läraktig, flitig och helt inställd på att förstå hur de vanliga människorna fungerar. Men så fort han visar sig för dem skräms de från vettet och möter honom med slag och okvädingsord, ity hans skapare har gjort honom ful och grotesk. Den enda person som behandlar honom jämlikt är blind.

I ”monstrets” dödande finns således en kausal begriplighet. Allt är de andras fel, och skaparens. Våra egna oförtrutet sociala förklaringsmodeller till det som sker tycks komma ur samma föreställning om att människan inte är utan kontinuerligt skapas – av andra.

Genom denna syn på människan som oändligt påverkbar och ett hjälplöst offer för omvärlden, har Shelleys roman en mycket modern sensmoral, vilket inte är detsamma som att denna sensmoral är god, sann och riktig.

I fråga om människans natur tror jag att det förhåller sig ungefär så här: vi har en natur och karaktär, både som mänsklighet och som individer, i vilken ingår ett reflekterande förnuft som gör val. I praktiken är vi tämligen färdiga från början, men formbara i princip. Den som övar fem timmar om dagen på vad som helst under många år kommer att bli bra på det, också om den saknar medfödd fallenhet.

I realiteten övar fria människor dock inte på sådant som ligger för långt från deras medfödda karaktär, potential eller sociala klass. Att bli något annat kostar för mycket obehag och gör oss till främlingar inför oss själva. Därför blir vi inte så mycket annat än den vi föds som, fast vi strängt taget skulle kunna.

Frågan är spekulativ till sitt väsen. Några säkra svar får vi inte eftersom saken inte går att undersöka. Orsakssambandet kan alltid vara tvärtom mot vad det ser ut att vara. Vi vet inte om vi bli bra på saker för att vi övar eller om vi övar för att vi är bra, det vill säga anar oss ha en inre potential som gör det mödan värt. Och vi vet inte heller om vi blir aggressiva och illvilliga, som Frankensteins monster, för att vi blivit illa behandlade; eller om det är de aggressiva och illvilliga som får svar på tal, och som bara noterar och minns den dåliga behandlingen de utsätts för men ingenting av den vänliga.

Oavsett vilket är Frankenstein en enastående roman av sin tid, och därför tidlös.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.