Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

I de rastlösas rike blir framtiden vår enda läromästare

Illustration: Magnus Bard

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

 

Den konsensusdrivna ringaktningen av Svenska Akademien och vissa särskilt utsedda villebråd i den, har blottat en världsbild som har populism och konformism inbyggd i sig.

En dag kan det visa sig att krisen för Svenska Akademien främst har varit en kris för svensk offentlighet och kulturjournalistik. Det är en förfärande opportunism och följsamhet mot den rätta åsikten som har uppenbarats, utöver en reflexmässig avsky för det etablerade som inte står nättrollens efter.

Vid två tillfällen under detta skred har jag känt en stilla tillfredsställelse över att fortfarande leva i resterna av en liberal kulturnation. Det ena var när Horace Engdahl använde det ovanliga ordet grannlaga i en spontanintervju med Aftonbladet TV, vilken föregicks av hans medverkan i ett P1-program där han sakligt framförde sin syn utan att böja sig för de obligatoriska kraven på botgörelse.

Detta brott renderade honom givetvis än mer förnedring i pressen. En arrogant maktmänniska hade talat, dessutom talat torrt och omfångsrikt, utan respekt för allmän anständighet, det vill säga för mediernas känsloburna logik.

Det är hemskt att bli varse hur länge detta frustrationens gift måtte ha förtärt sina bärare, de som nu kastar sig över föremålet för att slita sönder vad som verkat solitt och förminska vad som varit för stort. Horace Engdahl är, det vet alla, en av svenska språkets största vältalare. Den blodtörstiga förföljelsen av honom kommer inte enbart ur vårt samhälles populistiska förakt för meriter, bildning och auktoriteter; till inte ringa del kommer den ur simpel avund.

Samme Engdahl citerade en gång Theodor Adorno och jag har aldrig kunnat glömma den smärtsamma insikten i citatet: ”Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen.”

Svenska Akademien består till stora delar av en samling primusar och udda figurer som i sitt liv på olika sätt förmodligen har behövt skydda sig från att smädas och tas ned.

När mobbarna har bestämt sig för att förgöra en människa missbrukas varje försök till förklaring och åskådliggörande.

Det andra ögonblicket av stilla glädje inträffade när Jesper Svenbro försvarade integritet och privatlivets helgd mot förväntningarna på delaktighet i sådant vi nog inte har fullt så mycket att göra med som vi suggererat oss till att tro. Svenbro – diktare, antikkännare och akademiledamot – framhöll denna självrespektens bortglömda dygd genom att hänvisa till något så kriminellt otidsenligt som pytagoréerna (Sydsvenskan 22/4).

Pytagoréerna, förklarade Svenbro, fredade sitt själsliv från offentligheten genom att ha ”en oxe på tungan”, alltså en tyngd så betydande att tungan inte börjar fladdra. Hos Bertrand Russell i ”Västerlandets filosofi” kan man läsa att ”Pythagoras … som tänkare var en av de betydelsefullaste som någonsin levat, och detta både i sin visdom och i sin dårskap”. Matematiken börjar med Pythagoras och ”står hos honom i nära samband med ett egendomligt slags mystik”, skriver Russell. Han ledde även en religiös gruppering med en till synes irrationell uppsättning levnadsregler.

Tyngden på tungan är emellertid högst rationell och icke-mystisk i ljuset av hur ett utsett villebråd får alla sina yttranden exploaterade i förlöjligandets tjänst. När mobbarna har bestämt sig för att förgöra en människa missbrukas varje försök till förklaring och åskådliggörande. Saklighet blir till nonchalans. Förmåga att tala i långa meningar blir till stapplande byråkratprosa. Det är ett skrämmande skådespel.

Här i de ständiga uppbrottens rike måste vi alltid vakta på oss så att vi inte med vår rättskaffens nit och rastlösa längtan efter nyheter driver de bästa krafterna in i inre exil eller ut ur landet. Jag tror att vi är farligt nära en gräns.

Det som gladde mig med Jesper Svenbros påpekande var både att han delade med sig av sin lärdom och att det finns någon som påminner om att människor före vår tid allvarligt har tänkt igenom vad det är att vara människa och har något att lära oss.

Under veckorna som förflutit har det från flera håll som en självklarhet sagts om Svenska Akademien att den är en aristokratisk och feodal kvarleva som nu måste göras ”modern” och ”demokratisk”. Så egendomligt att vi inte en enda gång genom åren har hört detta nämnas under fjäsket vid Nobelfesten eller när det vördade Nobelpriset i litteratur ska tillkännages. Om detta ryktbara litteraturpris, som i kulturlivet mötts med införstådda nickanden över den egna kvalitetskänslan, hade kommit ur feodalismens mörker borde det väl ha ogiltigförklarats för länge sedan i stället för det årliga knäfall vi har manats till.

Det sena 1700-tal som de vetenskapliga och konstnärliga akademierna uppstod ur gjorde i själva verket upp med feodalismen för att sprida frihetens ideal: förnuft, tolerans, det förutsättningslösa vetandet och självständig strävan efter det sanna, sköna och högtstående. De idealen är vad vår aktivistiska samtid med kraft bekämpar.

Och av tidigare epoker har vi inget att lära, utan endast av drömmen om framtiden, där positioner grundade på duglighet är att betrakta som förtryckande privilegier, och tolerans är liktydigt med att försumma omsorgen om de lidande och sårbara.

Det är som om detta land i en modernitetens sjuka som de flesta av oss vet vad det vill säga att vara smittad av, helt har förlorat sin kännedom om människans oföränderliga natur.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.