Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

I det nya tänkandet deltar de sköra inte i sina egna liv

Foto: Magnus Bard

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Ett intellektuellt skifte har skett i vårt offentliga samtal, om än icke i det allmänna tänkandet. Skiftet är inte slumpmässigt utan grundat i en världsbild och människosyn där somliga är extra skyddsvärda.

Tidigare förstod vi mänskligt handlande genom händelsekedjor. Vad som hade hänt i ett förlopp mellan parter hos vilka man förutsatte vilja, rationalitet, handlingsförmåga och ansvar för sig själva, avgjorde de moraliska avvägningarna. Man stirrade inte på enskilda händelser, ty händelser i sig bär sällan på absolut moraliskt värde utan måste tolkas i ljuset av andra händelser. Den som blev oprovocerat knivhuggen fick mer sympatier än den som blev knivhuggen efter att ha dragit kniv först.

Numera förväntas vi i stället avläsa mänskligt handlande från utgångspunkten att individer ur vissa grupper är evigt starka medan andra är evigt svaga, eller sårbara och sköra som svagheten nu kallas. Sedan avgörs moralfrågan utifrån den sårbaras upplevelse, där denna aldrig ska behöva redogöra för sitt eget handlande ens när det uppenbarligen påverkat den starkes förståelse av skeendet medan det pågick. 

Om en myndig kvinna hade återkommande sexuellt umgänge med en man var det, i det nu övergivna paradigmet, rimligt att anta att hon föredrog detta framför andra alternativ. Det skulle ha ansetts paternalistiskt att tala om för henne att hon egentligen inte ville det hon gjorde. Och det hade framstått som både patriarkalt och puritanskt om mannen ridderligt skulle ha tagit på sig ansvaret att avgöra att det förvirrade och känslomässiga kvinnosläktet menade nej även när mycket tydde på motsatsen.

I sitt inflytelserika storverk om mänskligt handlande, ”Human Action” från 1949, skriver den österrikiske ekonomiteoretikern Ludwig von Mises att två möjliga sätt finns att se på frågan om mänskligt handlande. Antingen uppstår det ur mekanisk kausalitet där vi styrs snarare än styr, eller ur teleologisk, där det reflekterande förnuftet värderar, väljer och väger medel mot mål. Något tredje finns inte. Ett handlande utan kausalitet är inte möjligt. Ändå har det nya tänkandet uppfunnit det. 

von Mises skrev ”Human Action” som en reaktion på positivism och behaviorism, att mänskligt beteende aldrig ska tolkas utifrån vilja och syfte utan som respons på stimuli, en respons som vi bara inbillar oss ha förnuftsmässigt inflytande över; i själva verket är vi automater. 

Om vi i vårt tidigare paradigm skulle ha hört talas om en konstnär som ställde ut hos en gallerist vilken visade sig önska sexuella tjänster i utbyte, hade vi tyckt att det var olämpligt och otäckt ifall konstnären berördes illa av det. Men om konstnären sedan kom tillbaka till galleristen efter två år för en ny separatutställning skulle detta handlande ha uppfattats som en veritabel neutralisering av det som förevarit och betraktats som liktydigt med att konstnären och galleristen hade rett ut sina misshälligheter.

Det skulle ha ansetts paternalistiskt att tala om för henne att hon egentligen inte ville det hon gjorde.

Graden av förfärlighet skulle ha sjunkit drastiskt av det faktum att konstnären frivilligt återvände till galleristen, detta eftersom hennes syn på saken ansågs komma till uttryck i hennes handling. På samma sätt resonerade man om grannen såg ut att ha drabbats av inbrott men strax visade sig sitta och dricka kaffe i bersån med tjuven. 

Argumentet faller direkt, det ska medges, om man verkligen på riktigt anser att alla kvinnor är utsatta för alla mäns oavbrutna förtryck och sexuella utpressning. Det rationella valet att gå tillbaka till en förbrytargallerist bör då ses som valet mellan att kunna vara konstnär och att inte kunna vara det; en slav med visst rörelseutrymme. Jag är övertygad om att detta är en absolut felaktig verklighetsbeskrivning, men den förklarar varför de två paradigmen inte kan förenas. 

Oavsett vilket tänkesätt vi ansluter oss till fungerar den mänskliga hjärnan så att vi måste tänka i termer av orsak, verkan och kontexter. Vi klarar inte av att kapa logiska samband och förlopp därför att världen inte ser ut så. Likafullt pressar vi nu in oss i ett slags nypositivistiskt förhållningssätt där sammanhangen är bortskurna och det enstaka nedslaget är allt vi ska förhålla oss till, en värld som är odialektiskt stum, där de självutnämnt sårbara inte deltar i sitt eget liv.

Den mänskliga hjärnan förmår bara tänka på det sättet om djur och omyndiga. När vi manar oss att tänka så om vuxna och fria människor tvingas därför hjärnan, för att det ska bli logiskt och rationellt, att göra dem omyndiga, inkapabla och i avsaknad av förnuft. ”Kvinnor och barn” blir på nytt en och samma kategori och allt blir till en fråga om ifall man ”tror på” eller ”inte tror på” de drabbades utsagor, snarare än en fråga om hur samverkande personers ytterst komplexa beteenden bör tolkas, hur övergrepp ska definieras utifrån det och nivån på hemskheten avgöras.

Det idémässiga skiftet har flera skäl. Ett är att det nya tänkandet bygger på att vissa grupper är mer skyddsvärda. Ett annat är ontologiskt. Det universella förnuft som tidigare ansågs kunna bedöma kontexter tros numera vara dekonstruerat såsom vitt, manligt och västerländskt, det vill säga partiskt och värdelöst. Vad som då återstår är vittnesmål, tro och de sköras frälse. 

Tidigare begrep var och en att när en kvinna och en man gick in i ett sexuellt spel inträdde de i samma stund i en ny överenskommelse. Handlingar och språkbruk som nyss skulle ha varit oacceptabla kunde med ens vara önskvärda – och det måste beaktas även när de tänkte på saken tio år senare; det gick inte an att vid något tillfälle operera bort sig själv ur ett förlopp som rörde två. 

Inget av det jag hävdat här utesluter att det finns sexualgalningar och att dessa är män. Inte heller att sexuella påtryckningar förekommer enbart för att en kvinna är kvinna. Men för det mesta står sexuella inviter och närmanden i proportion till kvinnans avsiktligt utsända signaler. Det är förstås en självklarhet att endast frivillighet gäller även när en person utsänt sexuella signaler. Likväl måste även kvinnor om de vill ingå i mänskligheten inse att de är en del av mänskligt handlande och tolkande.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.