Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Idéer är inte detsamma som våld

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

I den sociala ingenjörskonstens stamort på jorden agerar vi uteslutande med ledning av faktaunderlag och empati. Makten har rätt, om rätt personer har makten.

Frågan om förbud kryper närmare. Än så länge mumlas det mest, men slutsatsen av det som i klartext sägs är att förbud borde övervägas mot att öppet hysa nationalsocialistiska värderingar i Sverige. Hur ett sådant förbud skulle formuleras som demokratisk lag kan man undra, men få verkar intresserade av en diskussion fastän känslorna är på kokpunkten; eller just därför. Många tycks anse att det räcker att hänvisa till våldet och hatet.

Av reaktionerna att döma när man skriver att den liberala rättsstatens fria medborgare har att tolerera idéer de avskyr och åsikter de fruktar, tror en del att det är kunskaper om historiska fakta och en erfarenhetens empati som fattas. Ifall de naivt okänsliga liberalerna bara hade tillräcklig kännedom om utrotningen av judar, romer, handikappade, homosexuella och oliktänkande i Tredje riket skulle de komma till samma insikter som de mångkunniga.

Och kände de bara till vad nazister begår för våldshandlingar i vår tid och förstod vilket samhälle nationalsocialismen står för, skulle de begripa att nazister inte kan ha samma rätt som andra att skylta med sina värderingar i demonstrationer och publikationer.

För egen del brukar jag utgå från att de som skriver professionellt, och de som läser artiklar om samhälle och idéer i tidningen, känner till diktatorn Adolf Hitler i Tyskland och hans ideologi grundad på antisemitism, rasbiologi och blodets samhörighet. Utöver det brukar jag även utgå från att skribenter och läsare kan skilja på principiella resonemang och pragmatiska, och vet att inte fakta allena vägleder oss vid principers utformande.

Men jag börjar alltmer tvivla på att det går att utgå från det senare. Sverige har en så intensiv samtidshistoria av paternalistisk ingenjörskonst med bortknipsande av det farliga och moraliskt fördärvliga att vi är helt otränade i att tänka principiellt och filosofiskt. Dansbanor leder till slarviga graviditeter, stäng dem! Rusdrycker skapar elände, stryp tillgången! Invandring gör att Sverige inte är sig likt, stäng gränserna! Kommunister hotar statsskicket, avlyssna dem! Nazister begår våldshandlingar, förbjud deras ideologi!

I vårt effektiva land är empiri allt vi behöver; principer har drag av metafysik. Är en ideologi hatisk och stötande är vi givetvis faktakunniga nog att inte behålla den mitt ibland oss.

Om man emellertid inte vill vara godtycklig, empiristisk, nyttoinriktad och låta makten göra vad den vill för att den är makten, stöter man genast på problem av just principiell art: På vilken filosofisk grund skulle de anti-humanistiska åtskillnadsideologierna förbjudas? Nationalsocialismen är i första hand det, en anti-humanistisk, anti-universalistisk idé om åtskillnad mellan grupper och avvisande av individens självägande. Dess motsats är inte socialismen, utan individualismen.

Frågan om toleransen inställer sig alltså inte för att man har sett för få fotografier av massgravar, lyssnat till för få vittnesmål från Förintelsen eller har för litet faktaunderlag om svenska nazister i dag. Skälet är ett annat. Ju starkare man omfattar den liberala rättsstaten och det demokratiska samhället, desto mer formellt tillåtande har man att vara mot dem som vill avskaffa dem båda, så länge de inte sätter avskaffandet i verket.

Denna den mesta geniala av idéer för mänsklig samvaro, den universella frihetens idé, ska vi vara mycket rädda om. Och den är direkt beroende av att vi upprätthåller skillnaden mellan idé och handling och inte glider på den punkten, som så ofta sker. Ord är inte detsamma som våld och tvång, hur aggressiva och skrämmande de än känns.

Av vilka skäl borde det trots detta vara förbjudet att skylta med nazistiska värderingar i Sverige, enligt dem som önskar se ett förbud? Är det för att det skulle stärka en antirasistisk norm? Eller för att man tror att anhängarna skulle sluta begå våld om deras lära förbjöds? Eller för att idéerna inte skulle spridas om de blev olagliga? Eller är det för att ett förbud mot rasistiska ideologier vore en naturlig förlängning av lagstiftningen om hot och hets mot folkgrupp?

Dessa olika distinktioner vore det synnerligen väsentligt att diskutera med dem som upprörs över att nazister använder sina demokratiska rättigheter. I stället förses man med sedelärande berättelser, erfarenheter och exempel – faktaunderlaget – samtidigt som principdiskussionen avfärdas som seminarieövningar.

Och ifall någon fortfarande tänker att den minsann aldrig har förordat åsiktsförbud, utan bara aktivistiskt motstånd och nödvändig intolerans mot intoleransen, så måste vi konstatera några saker. Om man anser att somligas rätt att demonstrera bör krympas till friheten att ansöka om att få stå på en öde plats som valts av polisen, en plats där ingen behöver riskera att se och höra dem, då har man inte bara frånkänt vissa medborgare deras demonstrationsrätt, utan vänt den och friheten att gå samman i sina motsatser. För med en sådan ordning är man tvungen att be staten om tillstånd att alls få samlas i politiska syften.

Då har vi skapat oss en annan sorts stat än den demokratiska.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.