Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Mullret då och nu

I en ny roman, ”Kamrat .357” av Henrik Wennesund friläggs ett intressant släktskap mellan hatet som mördade Palme och hatet mot Nya Moderaterna och Reinfeldt från patriotiskt håll.

I ett ofta visat tv-inslag från november 1985 banar sig Olof Palme väg genom en grupp journalister som önskar en kommentar med anledning av att ett antal marinofficerare uttryckt tvivel på om de kan lita på regeringen, eller om den är i färd med att överlämna landet till ryssen. På en reporters fråga: ”kan Sveriges marinofficerare lita på dig?” svarar Palme med ett skevt leende: ”Det viktiga är att jag kan lita på dem”.

Sett med facit finns en kuslig laddning i det där klippet. Det mullrade i Sverige. Missnöjet kulminerade med skottet på Sveavägen tre månader senare. I dag mullrar det åter men på ett annat sätt. Finns det likheter mellan missnöjet då och missnöjet nu? Ett andligt släktskap?

Före detta sjökaptenen Henrik Wennesund, född 1971, debuterar i sommar med en intressant roman, ”Kamrat .357” (utgiven på eget förlag) där likheterna framhålls som påtagliga. Både under ”kommunisten” Palme och senare under liberalen och kosmopoliten Reinfeldt befinner sig samhället i fritt fall enligt Wennesunds fiktive fänrik och senare örlogskapten som tar till vapen mot dekadensen genom att skjuta statsminister Palme i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan.

”Kamrat .357” gör ordentliga nedslag i u-båtsjakten i Hårsfjärden, i valrörelsen 1982, i löntagarfondsdemonstrationen 1983, och den påvisar historiens långa skuggor där osmälta ideologiska oförrätter kan gå i arv över generationerna och förhärda sina bärare. Här finns en avsevärd uppmärksamhet på hur storpolitik påverkar det personliga livet och det personliga livet påverkar de stora skeendena, liksom på slumpens avgörande inverkan.

Det kräver mod, fantasi och inlevelseförmåga, därtill självförtroende, att iscensätta ett så konsekvent, ogarderat och trovärdigt förslag på hur mordet på Olof Palme kan ha gått till och vem som utförde det. Förre sjökaptenen Wennesund skildrar mordplanen med ett driv och en precision som gör att den inte bara framstår som given utan som om han rent av kände till något om saken.

De tre marinofficerarna Berg, Eriksson och den blivande gärningsmannen bestämmer sig sommaren 1984. De ska röja Palme ur vägen. Sedan flera år har de varit med vid de förnedrande försöken att tvinga upp främmande makts u-båtar ur Östersjön och tycker sig ha mött endast hån från statsministern. När pakten är sluten skålar de. ”För Sverige, skål för ett Sverige utan Palme!” Från USA införskaffar de en revolver, en Taurus, som inte går att spåra och övningsskjuter med den i skogen nära Arlanda, allt med målet att få bort Palme före valet 1985.

De tre slipar på sin plan, sonderar, besöker valmöten där ”kamraten” talar, väntar in rätta tillfället. Planen bygger på rigorös förberedelse samt en beredskap att gripa tillfället i flykten. Boken inleds diaboliskt nog med ett citat av Olof Palme själv, som blir till ett slags motto för komplotten: ”Improvisation är den noggranna förberedelsens belöning”.

Att sammanfoga de fiktiva officerarnas intensiva avsky för Palmes säkerhetspolitik med deras senare lika starka avsky för Reinfeldts nedrustning är ett originellt och ögonöppnande grepp.

De tre sammansvurna får inget läge före valet 1985 men bidar sin tid. Så en kväll går Olof Palme på bio och vår marinofficer råkar befinna sig i samma foajé, varpå han skyndar hem till Döbelnsgatan, hämtar vapnet och gör sig redo.

Själva dådet drar Wennesund över snabbt och tämligen svepande, det är inte där hans intresse eller vetskaper finns, och låter sedan mördaren gömma sig i en port på David Bagares gata där kumpanerna hämtar upp honom klockan 23.27. Vapnet förvarar han i alla år som en trofé hemma i lägenheten. Han tar fram det på nytt en dag när han fått nog av regeringen Reinfeldts nedskärningar av försvaret.

Att sammanfoga de fiktiva officerarnas intensiva avsky för Palmes säkerhetspolitik med deras senare lika starka avsky för Reinfeldts nedrustning är ett originellt och ögonöppnande grepp. Örlogskaptenen ser rött när Reinfeldt yttrar att försvaret är ett särintresse bland andra och att politikens uppgift är att balansera särintressen mot varandra. Till det ska läggas alliansregeringens avskaffande av värnplikten och att den använder sin makt till något så meningslöst som att främja folks fåniga ombyggnationer, konsumtion och pyntande genom rut och rot och jobbavdrag, alltmedan ryssen än en gång hotar.

Detta hans bottenlösa och som fenomen intressanta förakt för idéer där den obetydliga vardagen och den obetydliga medelklassmänniskans futtiga drift att måla om köksluckorna belönas snarare än längtan och plikten att uppgå i en gemenskap kring ideal som får en mans bröst att vidgas, når sitt zenit när det visar sig att självaste bastun där de tre sammansvurna planerade Palmemordet numera ägs av att nymoderat landstingsråd som låtit bygga om den till en inglasad sak med hjälp av rotavdrag, vilket denne stolt redogör för. Den annars kontrollerade örlogskaptenen tappar behärskningen: ”Vad tror du Putin gör när han tagit Gotland? … Kanske åker han till Bauhaus och handlar golv?!”

Idéhistoriskt har medelklassens brist på storslagenhet i sekler förlöjligats från både höger och vänster, men sällan har hånet placerats i ett så överraskande sammanhang.

Fakta. Lena Andersson

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.