Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

När ansvar betyder likriktning

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Sverigedemokraterna talar ständigt om ansvarslösa politiker. Men vad består deras egna förmodat ansvarsfulla åtgärder av? Är det inte bara inskränkta fri- och rättigheter och en trång gemenskap?

Statsvetaren Marie Demker hade nyligen en skarp analys (SvD 16/5) av varför resonemang och argumentationer med populister är ”demokratiskt meningslösa”. Om den ena samtalsparten med automatik underkänns av den andra på grund av sin förvärvade samhällsposition eller någon medfödd egenskap, kan denne inte annat än förlora. Situationen är riggad för underkastelse. Samtalet går ut på att bevisa teser i stället för att låta idéer mötas och sakkunskap framföras.

Populisten förnekar meritokratin, skriver Demker. Argument ses som undanflykt och bekräftelse på teserna om privilegier. (Det bör medges att fenomenet löper åt två håll. När populisters eller nationalisters påpekanden av samhällsförhållanden är av ett slag som skulle anses giltiga om de kom från någon annan, avfärdas de ändå på grund av avsändaren.)

Demkers iakttagelse tydliggörs i varje partiledardebatt och varje tal av höga sverigedemokrater. Jag tror knappast att de själva förnekar meritokrati och kunskap, men de utnyttjar skamlöst sådana känslostämningar. Genom en manifest misstro mot omvärlden får partiet ett inbyggt retoriskt övertag av det slag Demker beskriver. Det tar sig uttryck i varianter på ordet ansvar som upprepas så ofta det behövs: Övriga partier har inte varit ”ansvarsfulla”, de har bedrivit en ”ansvarslös” invandrings- och flyktingpolitik och en ”oansvarig” integrationspolitik. Positionen är så bekväm och självgod att den blir oklädsam.

Vari består då ansvaret som Sverigedemokraterna skulle vilja utöva? I politiken och i idéernas rike finns inte så många medel att tillgå. Allt handlar om grader av individuell frihet och statligt tvång, olika nivåer av våld och repression. Ytterst definieras skilda samhällstyper av individernas relation till staten och till varandra. ”Ansvarslöshet” enligt SD torde alltså vara en alltför hög respekt för fri- och rättigheter och en alltför låg grad av statlig repression. Att bedriva en så kallat ansvarsfull politik torde innebära motsatsen: en hög grad av tvång och repression inklusive omfattande omhändertagande av dem som tillåts ingå.

Alla partier i Sverige liknar Sverigedemokraterna i det att svenskar favoriseras på de mest grymma och idiotiska vis (se till exempel Agneta Pleijels artikel på DN Kultur 26/5). Men det har också till följd att svenskar inte är fria att ingå vilka ömsesidiga avtal de vill med utlänningar. Staten unnar sig att ha synpunkter på vissa giftermål och att köra över vissa ingångna handelsavtal; om en arbetssäljare utvisas därför att hans eller hennes skäl att stanna har bedömts som otillräckliga saboterar staten utan prut arbetsköparens affärer, trots att inget moraliskt brott har begåtts.

Statens maktutövning är viktigare. Dess rätt att kväsa människors självägande är vad sverigedemokratiskt ”ansvar” innebär. Partiet vill ha än mer av den varan och påbjuden gemenskap därtill. Deras ”ansvarsfulla invandringspolitik”, som rubriken i partiprogrammet lyder, syftar till ”mer gemenskap”, vilket kommer av ”mindre splittring”. Invandringen ska ”hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet”.

Något sådant kan inte uppnås utan stora ingrepp i den personliga friheten. Allas personliga frihet. Det är värt att påminna om att samtliga individer får sina friheter inskränkta av den här sortens idéer. Somliga drabbas hårdare men ingen slipper undan, ty hela syftet är underordning under något större. Kollektivets väl går först, gruppen har överprövningsrätt över den enskilde. Att kalla det ansvarsfullt är motbjudande.

Repressionen blir med nödvändighet stark i ett samhälle som har ett mål, och helt genomsyrande i ett samhälle som har harmoni och gemenskap som mål.

Det är bland annat därför det är så fantasilöst och absurt att tro att personer som vill ha en vidsträckt åsiktspluralism på exempelvis bokmässor bekvämt intar den ståndpunkten därför att de själva inte skulle vara hotade av de nationalistiska idéer som andra vill utestänga. Hur skulle det kunna vara så? I ett auktoritärt gemenskapssamhälle finns ingen frihet kvar och ingen möjlighet att avvika från statsideologin. Författare, konstnärer och intellektuella är bland de första som ryker.

Det är ett av skälen till att inte söka åsiktsharmoni på en plats avsedd för författare, intellektuella, det tryckta och fria ordet och dess mottagare läsarna.

Åsiktspluralism medför splittring, i detta har Sverigedemokraterna rätt. Frihet hämmar harmoni, gemenskap och likriktning, det är en av dess förtjänster. Partiets utlovade ansvarsfullhet skulle som synes innebära slutet för den alltjämt någorlunda men inte tillräckligt fria rörligheten för människor, arbete, idéer, varor och pengar, till förmån för gruppens behov, uttolkade av folksjälens förtrupp, stark och ordningsskapande.

På bokmässorna i ett sådant samhälle skulle garanterat alla utställare och besökare stå på samma värdegrund, ha samma åsikter och sälja samma sorts böcker av uppbygglig och rättrådig karaktär. Kanske vore det väldigt ansvarsfullt. Och alldeles förfärligt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.