Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Om Sverige vore en storstad

KOLUMNEN. Tänker man på Sverige som en storstad på tio miljoner invånare i stället för ett land med dess illusion av överblickbarhet, framstår varje försök att strypa de utanförståendes rättigheter som den omöjlighet det är.

Låt oss för ett ögonblick tänka att Sverige är en brusande storstad på tio miljoner invånare på liten yta i stället för ett vidsträckt land med samma befolkning. Såsom är fallet med storstäder blir det i samma stund geografiskt överblickbart men mentalt oöverskådligt. Landet Sverige upplevs på rakt motsatt sätt. Det är en illusion med påtaglig kraft.

I storstaden Sverige skulle invånarna inte slösa tanketid och debattutrymme på att söka och finna problemen som uppstått på grund av vilka som felaktigt släppts in i staden. Ytterst få skulle anse det tillåtet och acceptabelt att sortera vilka som fick bosätta sig där. Ingen skulle få för sig att hindra någons anhörig från att flytta in i staden; för på vilken grund skulle sådant bestämmas? I urbaniteten av i dag är småttiga tankar av det slaget så konstiga att den som hyser dem skäms eller betraktas som en stolle.

Det urbana livet flyter på. Man irriterar sig på parkeringsregler, trafikkaos och uppgrävningar av gatan, men tanken slår en inte att det är någon särskild grupp som orsakar eländet. Man förstår att man själv är med och bildar trängseln. Och varje dag kommer alla hem till sin boning trots trafiken, och en ny dag randas.

För den moderna storstaden finns inga föreställningar om en enhetlig anda som kan gå förlorad av att nya människor anländer till platsen; man märker inte ens rörelsen som pågår. Något kluster av urskiljbara värderingar som hör just denna storstad till och som måste bevakas och kringgärdas föreligger inte.

De som redan bor i staden fortsätter att hålla på med sitt medan de nyss anlända med sina förhoppningar och förutsättningar sugs upp av stadens rytmer och möjligheter för att också de få ägna sig åt sitt. I en sant urban miljö uppstår naturligt en fungerande marknad för bostäder av olika pris och standard och ett byggande som inte tyngs av monopol och orimliga regleringar.

Allt blir inte bra för dem som nyss kommit till staden. Några ska bittert ångra att de lämnade sin by långt borta, en del känna sig alienerade, illa behandlade av sin hyresvärd, utnyttjade av sin arbetsköpare, rasande på livets orättvisa villkor. Men stadens portar var åtminstone öppna. Ty städer är numera öppna medan länder är slutna; detta eftersom omsorgen om de egna, om tanken på landet och dess folk ger både rätt och plikt att fatta ”omdömesgilla beslut” med tanke på vad landet klarar att ”ta emot”. I en stad heter det inte att man tar emot inflyttande. Där finns ej värd och främling.

Ett land är en by, samtidigt en storvulen abstraktion. Storstaden är alltid konkret och fylld av ett vardagsliv som inte frammanar drömmar om enhetlighet och utestängning. Ingen missunnar någon annan att bo i staden, möjligen i kvarteret och huset, men inte i staden. Ingen har kollektiv besittningsrätt över den.

Med länder förhåller det sig annorlunda. De utgör ett mentalt väsen med en essentiell kärna och idéer om vad som inte ingår i kärnan. Så blir landet överblickbart och möjligt att styra och kontrollera. Storstaden saknar detta drag av tankeväsen. Där finns ingen föreställning om att dess framtid är för invånarna att råda över genom offensiv politik och stängda stadsportar.

Länder är en sorts dröm, en tankens abstraktion så stark att den utgör en av de oförstörbara eviga formerna, en produkt av föreställningsförmågan där den lever oanfrätt av tidens skiften.

Därför blir länder men aldrig städer en bas för folkstammen. Staden går inte att tänka på som ett enhetligt väsen vars förändring eller brist därpå någon är herre över. Vi har inte fostrats i tanken att storstaden är styrbar såsom landet tycks vara genom att majoriteten besegrar minoriteten och sedan firar möjligheten att köra över de besegrade.

I storstaden framlever man sitt liv utan att tänka på helheten och på konsekvenserna av vem som bor där. Man tar de grannar man får och den lägenhet man har råd med. Man styr över det lilla och överblickbara genom beslut och förhandling i vardagen, men ingen äger staden. Den tycks äga sig själv men låta de självägande stadsborna disponera den för sina syften.

I motsats till nationen och landet saknar staden metafysik. Den är sina gator och hus, parker och torg, saker och ting, butiker och varor och människorna som befolkar den – kort sagt, sin fysiska materialitet. Ingen lyfter på gardinen och undrar vad någon gör eller när de ska åka hem. Staden är byns antites, och därmed nationens.

Det är inte en fråga om olika sorters människor som tänker på olika sätt, stad mot landsbygd, upplysta mot obildade, utan om samma individer som inne i sig tänker på olika sätt om de två enheterna. Vi har tillgång till båda förhållningssätten.

Den som oroar sig för att Sverige inte har plats och att landet eroderar av invandring, kan därför pröva att tänka på Sverige som en dynamisk storstad med tio miljoner invånare, och notera hur annorlunda saken genast ter sig. Med ens blir det orimligt, obehagligt och direkt besynnerligt att ta sig rätten att villkora somligas frihet och ställa upp vakter vid stadsporten.

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.