Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Lena Andersson: Popper som postmodernist

Illustration: Magnus Bard

Historien har inget mål och samhället är ingen organism med ett ­innersta ­väsen. Karl Popper såg och ­kritiserade det ­auktoritära draget i  marxismen. Han skulle ha stått främmande inför ­dagens identitetspolitik. Ändå finns hos honom en postmodern spricka.

År 2015 är det sjuttio år sedan Karl Poppers ”Det öppna samhället och dess fiender” kom ut. Popper kallade boken sin krigsinsats, men den utövade inflytande även under 1970-talets vänstervåg när den återupptäcktes av framför allt socialliberaler. Stundom har den beskrivits som en räddare i debattnöden mot testuggande socialister som aldrig kunde ha annat än rätt efter­som de marxistiska och hegelianska teorier de stödde sig på var utformade så att kritiken mot påståendena bekräftade påståendenas riktighet.

”Det öppna samhället och dess fiender” visade på en förnuftsmässig väg ut ur de inlåsande resonemangen. Ofriheten och stagnationen var, menade Popper, inbyggd i de kollektivistiska idéerna, inte en olycklig omständighet. Han påvisade vidare hur de olika kollektivistiska riktningarna gick tillbaka på samma anfader, Platon, och uppvisade besläktade föreställningar om historiens gång, människan, gruppen, kunskapen om världen och tillvarons allmänna beskaffenhet. Fascismen föddes inte ur kapitalismen som en del marxister hävdade, och fortfarande hävdar. Poppers systematisering antydde snarare halvsyskonskap med marxismen via föräldraskapet i  antiken.

Karl Poppers relevans i dag är inte självklar. Hans tänkande har till stora delar blivit allmängods och kopplats loss från honom. Det som överraskar mig vid läsningen är att han i långa stycken framstår som en tidig postmodernist. Fastän hemmahörig i analytisk filosofi i Bertrand Russells anda har delar av hans filosofi vidareutvecklas och konkretiserats av postmodernister som Foucault, Lyotard och Butler, även om dessa knappast såg Popper som en inspiration och han själv inte hade varit förtjust över sällskapet.

Denna Poppers manifesta ambivalens får aktuell gestalt i den vacklan som finns i identitetspolitiken, där man försöker förena Marx med Foucault, subjektivism med fasta moraliska värden, essentialism med antiessentialism, socialism med queer. Det låter sig göras endast med svåra teoretiska slitningar som följd.

Gemensamt för de kollektivistiska ­lärorna, som Popper spårar till Platon, är att en utvald grupp är utsedd som den främsta, som bärare av historien. Dess kamp med andra strängt definierade grupper är central. Vidare betraktas samhället som en organism, där summan är större än delarna, en ordnad helhet med ett innersta väsen vilket säger något sannare och riktigare om delarna än delarna själva kan göra, ty de styr inte över detta väsen, utan styrs av det.

Ovetande och deter­minerade är människorna på väg mot organismens högre mål, som en cell i organismen, strukturen, historien och kollektivet. Individens autonomi och självbestämmande är en illusion. Hela varat och psyket bestäms av den sociala positionen.

Sådana auktoritära underkastelseteorier, immuna mot kritisk prövning och med en fortlevande politisk lockelse, var vad Popper gav sig i kast med att granska den kunskapsteoretiska rimligheten i.

Hans ifrågasättande av Marx rör inte dennes indignation över eländet. Den delar Popper och han är erkännsam mot Marx både som agitator mot ofärd och som upplysningstänkare, ”en av dem som tog 1789 års idéer på allvar”. Kritiken gäller världsåskådningen och kunskapssynen: tron att allt går att förklara och förstå, den programmatiska kollektivismen, den essentialistiska synen på fenomenen som enhetliga organismer, samt historicismen, att historien har en förutsebar riktning som inte går att påverka.

I motsats till Marx determinism var människans ontologiska frihet det som djupast besjälade Karl Popper även om han hade föga till övers för ontologi, läran om tingens beskaffenhet. Frågan om friheten brottades han med både i sin vetenskapsteori och sin politiska filosofi, och de två hänger intimt och konsekvent samman i hans tänkande.

Han är politisk reformist just för att han menar att människorna bestämmer över samhället, inte något högre väsen eller ekonomiska och sociala lagar som slår människan i bojor. Inget måste vara som det är, allt går att ändra, reformera, ompröva. Samma princip gäller metoderna för att söka kunskap. Teorier måste formuleras så att de kan falsifieras, vilket innebär att världen skulle kunna vara på ett annat sätt än teorin föreslår. Detta i kontrast till Marx och Hegels naturlagstänkande, där hela världen förklaras på en gång och kunskapen läggs fast för alltid.

Den första delen i ”Det öppna samhället och dess fiender” ägnas helt åt det antika Grekland och de olika sätt att se på staten som följer av de filosofiska idéer som vid tiden dryftades. Denna första del som kallas ”Platons tjuskraft” (The Spell of Plato) är bokens mest märkvärdiga och insiktsbringande; enastående intressant, tidlös och klargörande.

Enligt Popper vämjdes Platon vid det kaotiska föränderliga Aten med dess begynnande demokratiska tendenser. Som filosofiskt motangrepp la Platon fram sin upplysta despoti grundad i  sträng klassuppdelning, ordning och en absolut uppfattning om hur världen en gång för alla är beskaffad. Målet för staten var enligt Platon att nå det slutgiltigt sanna, rätta och goda. Det kunde bara ske genom att hårt kontrollera undersåtarna, och att låsa världen och staten i ett perfekt tillstånd, oföränderligt och slutet såsom det perfekta måste vara, bortom det förfall som tidens flöde och skrämmande nymodigheter innebär. Platon ville med Poppers ord stoppa tiden.

Platons filosofiska motpoler var sofisterna, som var egalitära i betydelsen hierarkilösa. De betonade liksom Popper kunskapens osäkerhet och bedräglighet, att vi aldrig kan veta om vi uppfattar världen korrekt, varför det enda vi kan göra är att trevande försöka men alltid inse att vi kan ha missuppfattat alltihop.

Vi kan söka det som är sannare och bättre men inte hävda att vi funnit dem. Allt är preliminärt eftersom det är i ständig rörelse. Av detta blir samhället öppet och pluralistiskt.

Platon skrev i polemik mot sofisternas upplösthet och klandrade dem för att vara demokrater, värdesubjektivister och i avsaknad av etisk hållning, vilket är en rimlig följd av deras syn på kunskapen och tillvaron. Utan någorlunda säkra perceptioner är det rätta och sanna inte tillgängligt för oss.

Vid läsningen av Popper framgår hur en viss sorts tänkande löper som en konstant i idéhistorien och står mot ett annat tänkande som ter sig lika konstant. De politiska uppfattningar vi känner organiseras i hög grad utifrån dessa två riktningar, platonism och sofism, och till stora delar tycks människor som psykologiska typer vara antingen det ena eller det andra på en glidande skala.

Denna min kommentar, det ska tilläggas, är mer platonsk än poppersk/sofistisk, då de senare avvisar allt tal om att världen är på ett visst sätt.

Trots att Popper slår följe med antikens sofister tror han på en universell människa, på objektiv kunskap och en objektiv verklighet, vilket är en smula motsägelsefullt. Han motsätter sig kraftfullt giltigheten i subjektivismen, fenomenologin och det intuitiva kunskapssökandet, men gör det med samma argument som kunskapsrelativister och fenomenologer använder för att ta avstånd från objektiv kunskap. Det finns inga otolkade sinnesdata, skriver Popper i ett eko av Kant. Vad som ter sig givet för oss är redan tolkat och avkodat. Och just av det skälet bör vi inte tro att vi når verklig kunskap genom subjektiva metoder och våra förnimmelser enbart.

Popper försöker lösa problemet genom att framhålla människans felbarhet. Verkligheten existerar visserligen oberoende av oss och vi kan förstå den, men bara i små steg och med rigorösa objektiva metoder, inte i kolossala marxistiska svep eller metafysiska och totala hegelianska sanningsutsagor om helheter som inte är helheter. Det är vår sinnrika varseblivningsförmåga som gör att vi i vårt inre kan omforma beståndsdelar till abstrakta helheter. Det gör inte dessa till giltiga kunskapsobjekt.

Historien har för Popper således inte stort H och kapitalismen inte stort K och kan inte undersökas som helgjutna system. De utgörs av mindre delar och olika kausalsamband som står oberoende från varandra; i vart fall kan den felbara människan inte korrekt avläsa hur allt hänger ihop. Historia är en språklig benämning, en begreppslig förenkling som inte existerar som enhet och som saknar det inneboende väsen som ordet antyder.

Det är här den postmoderna sprickan blir tydlig hos Popper. I sin kategoriska och fullständiga antiessentialism, som ytterst är upplösning av alla kategorier, sällar han sig oavsiktligt till den form av upplysningskritik som decennier efter Popper togs upp av de poststrukturalistiska filosoferna. De talade liksom Popper om ”de stora berättelsernas död”, alltså helhetslärorna som emanerar ur platonismen. Och precis som Popper avvisar de ”naturen” och det essenstänkande som hör till den, att tingen är något i sig själva och består av något som kan identifieras som typiskt, med en kärna och en ofrånkomlig utvecklingslogik.

I likhet med Popper anammar postmodernisterna sofisternas osäkerhet inför kunskap och bejakelse av rörelsen framför Platons absolutism och stadiga samhällsbygge. Med Popper dekonstruerar de innevarande kunskapsproduktion på olika fält (diskurserna) för att avslöja de falskt essentiella uppfattningar den grundas i hellre än att bygga nya filosofiska tankesystem med risk för att ta nya essentiella föreställningar i bruk.

Men i motsats till Popper tar de konsekvenserna av sina förhållningssätt, avvisar objektiv kunskap och anammar sanningsrelativismen och det subjektiva vetandet där ingen utsaga är giltigare än någon annan. Och på samma sätt som sofisterna i Aten hyllade föränderligheten, det kaotiska och oreglerade förordar poststrukturalisterna tumultet, hybriden, det osköna, vaga, kategorilösa och uppblandade framför det rena, raka, äkta, tydliga, avgränsade, entydigt sanna och Platonskt perfekta.

Poststrukturalisternas filosofiska insatser och ifrågasättanden har vidgat horisonter och varit ovärderliga som grund för ifrågasättande av bestående strukturer och hierarkier. Men dessvärre har de också emellanåt gett den intellektuella lättjan och dumheten en sofistikerad utstyrsel. Risken är stor att man slutar försöka om man ständigt betonar hur lite som går att veta, att ”kunskap” är maktutövning och kränkning av andras perspektiv, och att vad subjektet upplever som sant alltid är viktigt och giltigt.

Karl Popper skulle inte ha känt igen något av detta som sitt. Men förkastar man allt hos en entydig fiende hamnar man ofta mot sin vilja hos fiendens fiende. Så driver en absolutistisk antiessentialism förnuftsivraren Popper i famnen på den förnuftsfientliga relativism och nihilism som är honom främmande.

Fakta.

Karl Popper (1902–1994) var österrikare från Wien. Ett par år före Anschluss 1938 lämnade han Wien för London. I ungdomen hade han en tid varit övertygad marxist, vilket ledde honom in på vetenskapsteorins område. Han skrev ”Det öppna samhället och dess fiender” under kriget.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.