Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Skatt är den sanna girigheten

Det konstiga är inte att folk försöker få ner sin skatt utan att konsensus är att vi främst ska arbeta för den gemensamma potten. Och att detta är gott, skriver Lena Andersson.

En glasmästare kommer hem för att se vad det är för fel på balkongdörrens immiga fönsterglas. Åldersskador konstateras, glaset måste bytas. Han påpekar att jag kan pröva att få ut det på hemförsäkringen. Det hade inte slagit mig men genast väcks en underbar tanke: någon annan kan betala mitt fönster! Försäkringsbolaget säger dock nej, men uppmanar mig att fråga bostadsrättsföreningen. Det hade inte heller slagit mig, men den underbara tanken väcks ånyo, innan jag besinnar mig. Månadsavgiften är redan absurt hög just på grund av denna allomfattande frestelse: någon annan betalar.

I marxistisk anda skriver Joris Luyendijk (DN Kultur 11/4) att det inte är de enskilda individerna i finansvärlden det är fel på när de försöker minimera skatten, de är fångar i ett omoraliskt system som skapar den roffarmentalitet som Luyendijk anser det vara att vilja behålla sin egendom, i detta fall pengar.

Nog är det konstigt. I alla andra frågor där vi hade att fundera över människors undvikande beteende skulle vi tänka på ett mer näraliggande system än den fria företagsamhetens för att förstå olusten i att regelmässigt fråntas merparten av det man tjänat ihop. Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? skulle vi undra med filosofen Robert Nozick.

I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras.

I tisdags publicerade Veckans Affärer ett öppet brev från Spotifys grundare Daniel Ek och Martin Lorentzon där de av olika skäl som gäller regleringar hävdar att de vid sin kommande utvidgning inte kan fortsätta verka i Sverige: ”I USA beskattas optioner för den anställde som inkomst av kapital med en skattesats på 15–20 procent, i Tyskland är nivån 25 procent. I Sverige räknas det i dag som inkomst av förvärvsarbete och beskattas således med 70 procent. I Sverige måste arbetsgivaren betala sociala avgifter på personaloptionens hela värdeökning. I USA är motsvarande kostnad 0.”

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. Ännu svårare blir det när man betänker att den som i godan ro sitter i en eka och metar är en rekorderlig medborgare som förstått livets verkliga värden och inte bidrar till statusjakt och hets. Inte det minsta girig, fastän han bara tänker på sig och inte på alla de behov som han underlåter att täcka där han sitter och vilar sig.

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar. Att staten precis som fursten och hallicken med förorättad stämma påminner om hur mycket han gjort för en, att man inte skulle klarat sig utan honom, hur missunnsam och självisk man är fastän han varit så generös, är inte skälig grund. Det är försåt.

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. Mest sympatiskt vore förstås om dessa medel inte indrevs med tvång utan genom övertalning, och det måtte vara en rest från enväldets dagar att vi så lättvindigt godtar att det är kriminalitet att inte lämna ifrån sig delar av sin egendom, men ej att ta den.

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Ifall medborgarna fick bruttolönen utbetald varje månad och en räkning på skattebeloppet, med detaljuppgifter om vad pengarna gick till från bidrag och vård ner till tårtkalas och trossamfund, skulle vi snart inte gapa förundrat över företag och personer som försöker få ner summorna, utan förundras över hur det i modern tid kunnat förbli så att det högsta goda är att arbeta halva dagen åt samma instans som sitter på rätten till våldet, och därutöver ge den en femtedel av priset på nästan allt vi köper.

Det är sant att girighet orsakar skatteplanering, nämligen skatteverkets, som nitiskt samlar medel så att någon annan alltid kan betala.

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.