Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Lena Andersson: Sverigedemokraterna i ord och bild

01:54. Sverigedemokraternas partiledare är gäst hos Skavlan. Där berättar han att han kommer att komma tillbaka som partiledare.

Det underliga med Sverigedemokraterna är att de liknelser som medlemmarna utesluts för om de yttras verbalt är officiell partiretorik när de uttrycks i bild.

Fredrik Skavlan vann en sorts journalistisk metodseger i tv-mötet med Jimmie Åkesson förra fredagen. Han är den första journalist jag sett som varit bättre än Åkesson på SD-sympatisörers bästa gren, att söka upp hyckleri och falsk humanism hos makten, men denna gång hos makten i partiet.

Här fick de dessutom möta sin egen attityd, de som i olika forum bara undrar lite, bara noterar vissa siffror om människogrupper och deras vandel, bara helt oskyldigt visar upp lite statistik så att folk kan avgöra själva nu när sanningen inte längre undanhålls dem.

Den här gången var det en journalist som med samma återhållna patos maskerat av en avmätt, torr, lätt road ton bara undrade lite om hur de resonerade i vissa frågor, bara noterade ett och annat. Skavlan lyckades bända upp fortet och frilägga dubbelmoralen i partiets kärna. Populistpartier kännetecknas vanligen av motstridiga idéer, men dubbelmoral bör de inte beslås med. Och Sverigedemokraterna är med sin ideologiskt seriösa partiledning och dess hårda nypor på väg att bli något annat och mer auktoritärt.

Intervjun var raffinerat uppbyggd. Först frågade Skavlan om Åkesson tyckte att det var ett för hårt samtals­klimat i svensk politik. Ja, delvis, ­svarade han, som alltid disciplinerat på sin vakt. ­Sedan kom frågan om de många medlemmar och politiker från SD som använt grovt nedsättande epitet om människor grundat i härkomst. ”Parasiter”, ”gräshoppor” och dylikt. Var inte hans eget parti i själva verket det som mest bidrog till den hårda tonen?

Nej, förklarade Åkesson, för dessa hade ju uteslutits av precis det skälet att ett sådant språkbruk och sådana värderingar inte hade i hans parti att göra.

Här hade det varit intressant om Fredrik Skavlan frågat hur det kommer sig att så många människor med ett sådant ideologiskt engagemang dras till just deras parti. Är det inte besynnerligt om partiets värderingar, vilket ledningen gång på gång inskärper, är väsensskilda från dessa medlemmars uppfattningar?

I nästa steg visade Skavlan en liten film. Partiets valfilm från 2010. I den springer en grupp personer iförda svarta burkor för att hinna först fram till en nödbroms där det står pensioner. Mot dem kämpar en dam med rullator. Bräcklig av aktningsvärd ålder som hon är kan hon inte springa, men hasar fram så fort hon förmår för att nå en annan nödbroms på vilken det står invandring. De burkaklädda stoppar pensionerna och den äldre damen stoppar invandringen – om hon hinner. Hon verkar skrämd av sina motståndare. De är många och ansiktslösa, troligen unga eftersom de drar barnvagnar, och pensionären kommer att bli förbisprungen av dem.

Skavlans enkla men briljanta grepp var att koppla ihop de två företeelserna, massuteslutningarna på grund av olämpliga verbala uttryck med filmens snarlika visuella budskap. Det ena otillåtet, det andra valpropaganda godkänd av partiledaren.

Förmodligen hade Skavlan omsorgsfullt studerat och reflekterat över tidigare intervjufiaskon, och visste att han måste undvika att formulera en tolkning av filmen, och därmed av verkligheten. Då kommer genast harangen ”det ligger i betraktarens öga”, någon variant av ”det var du som sa det, inte vi”.

Enligt Jimmie Åkesson, som dock brukar anstränga sig att vara tydlig och intellektuellt hederlig, gestaltade filmen konflikten mellan välfärd och invandring. Det finns många sätt att skildra den, konstaterade han, och det här var ett.

Det finns också många grupper att ställa mot varandra i en välfärdsstat där alla vill ha sitt, och det här var nationalisternas val. Föga oväntat, men när Skavlan ställde burkafilmens budskap mot språkbruket som medlemmar utesluts för, gestaltade han inte bara en dubbelmoral, utan än mer partiet som överhet. Partiet blev med ens en replik i miniatyr av makten, den som talar med kluven tunga, är förljuget ömhjärtad och bestämmer vilka ord folk får använda. De uteslutna blev i sin tur en replik i miniatyr av SD, parian som straffas för sina åsikter.

Strukturen som sverigedemokrater hånar när den syns på samhällsnivå framstod med ens som alldeles närvarande i deras eget parti.

Varför alltså ha nolltolerans mot ringaktande verbala uttryck när partiet sedan använder samma ringaktande bildspråk i sin visuella kommunikation? Åkesson låtsades inte förstå. Han såg inga gräshoppor i filmen.

Det gjorde nog ingen annan heller, men det som illustreras i filmen är ­precis det man menar när man använder ord som gräshoppor och parasiter om människor. Sådana ord är, som alla inser, inte beskrivningar utan liknelser. De apostroferade påstås inte vara gräshoppor eller parasiter, utan bete sig som sådana.

Och det var båda dessa djurs beteende som invandring-mot-pensioner-filmen illustrerade och suggererade fram, fastän med människor som skådespelare.

Även liknelseord är en form av bildmässig gestaltning av en konflikt. Det som Åkesson menade att filmen gjorde, men då var det legitimt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.