Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

VM i postmodern skidåkning

KOLUMNEN. Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Världsmästerskapen i längdskidåkning stundar. Grenen har gått från att vara solid som urberget till att bli en artificiell konstruktion. Genom att göra sig av med sin kärna och tyngdpunkt har den gjort sig irrelevant.

Det brukar sägas att postmodernismen inte går att definiera. Men låt oss försöka, även om läran är tänkt som en motståndshandling mot varje påstående om världens nödvändiga vara. Det brukar också sägas att postmodernismen är död. Men den kommer aldrig att dö, och har alltid funnits under olika namn och skepnader. Både Aristoteles och Platon ägnade hela sina filosofiska gärningar åt polemik med postmodernister, som på den tiden kallades sofister. I dag heter de även poststrukturalister och posthumanister.

Kärnan i postmodernismen är att inget har kärna. Allt är lösligt och godtyckligt sammansatt. Endast språket skapar de kategorier vi ser och gör oss uppmärksamma på dem, men de finns inte i naturen. Inget finns i den form vi uppfattar det, medvetandet är ett illusionsmakeri. Tingen grupperar sig inte på något särskilt sätt av naturen, ty inget är nödvändigt och inget är av naturen, allra minst människan. Allt kan fogas samman som man vill, och känns det konstigt är det bara en fråga om tillvänjning. Harmonier existerar inte. Oljud är skönhet och saltgurka passar bra till glass. Läran är alltså anti-strukturell, därav dess alias poststrukturalism.

Med sin lekfullhet och inbyggda revolt mot auktoriteter, logik, gamla sanningar och hierarkier kan postmodernismens tänkande te sig lockande för frihetligt och demokratiskt sinnade personer, särskilt när man kommer ny in i världen. Därför har den gjort kraftfulla inbrytningar på de flesta av samhällets områden. Intressant nog är idrotten minst påverkad. Men där det har skett är överraskande nog längdskidåkning den gren som poststrukturalistiskt tänkande har lyckats förstöra.

De flesta potentiella idrottsgrenar blir inte bestående. De är för konstruerade och stannar som plojtävlingar på fester och midsommaraftnar. Grenen måste äga ett begripligt innehåll parat med en lämplig form för att väcka intresse och nå status; ett slags ändamålsenlighet utifrån ett urskiljbart centrum. Man behöver, enkelt uttryckt, förstå vad det hela går ut på och vad det är man får reda på.

Idrottsgrenar som vill överleva ska därför vara noga med att inte göra om sig till ofullständiga varianter av sig själva genom att plottra bort sin essens och sina inneboende nödvändigheter. Under det senaste kvartsseklet har längdskidåkningen genomgått just en sådan olycklig utveckling genom att inte akta på sin egen natur.

I VM i Lahtis som invigs kommande vecka går femmilen än en gång i masstart, denna meningslösa tävlingsform där vinnaren inte är den som är starkast över fem mil skidåkning utan snabbast på 300 meter efter att skickligast ha avancerat i en klunga. Visst kan man bestämma sig för att ta reda på vem som är bäst på just detta, men det är förmågor utan tyngd och intresse jämfört med det som mättes och förmedlades när grenen stod på sin höjdpunkt.

För inte länge sedan var längdskidåkning, precis som fotboll, en idrott som hade nått sin egen fulländning – som form betraktad. Den var som urberget. Ändamålet harmonierade med utförandet, grenens beståndsdelar var naturligt sammanvägda och balanserade varandra i stället för att stå i konflikt. Det var individuell start och fasta distanser. Klockan var det väsentliga, inte målkameran. Skidåkning handlade om tid. Att ta på och av skidorna ingick inte i det som mättes.

Det går inte att ta bort en idrottsgrens kärna, i detta fall tiden och ensamheten mot klockan, och tro att resten förblir intakt. Saker hänger samman, de följer med varandra eftersom världen inte är godtyckligt sammansatt vad sofismens olika tankeriktningar än säger.

Att göra skidåkning till en undermålig version av arenaidrott är således att förvanska skidåkningens idé. Det skulle motsvara att fotboll reducerades till straffläggning, eller att romaners halt avgjordes av hur sista sidan var skriven. Det kan bli roligt på sitt sätt, men definitivt på ett annat sätt. Kurt Olssons minnesvärda frågor till Patrik Sjöberg, ”hur fort hoppar du?” och ”hur brett har du hoppat?” blir allt mindre absurda ju mer vi anammar den upplösta strukturen och dess frejdiga tillämpningar.

Skidåkningens harmonier, dess fysiska rörelser, är till sin natur ganska långsamma till följd av hur kroppen är beskaffad och samverkar med utrustningen för optimal kraftöverföring och hushållning under en längre tid. Skidåkning är inte explosiv till sitt väsen, därför blir det osköna i stavarnas desperata hackande i snön på upploppsrakan så flagrant. Slutspurter ska inte avgöra skidlopp. När längdskidåkning utförs i enlighet med sin natur är spurten inte ens en del av dess essentiella egenskaper. I postmodern skidåkning avgör den allt.

Mänskliga lekar är på ett plan alltid konstruktioner. Allt är möjligt. Inget hindrar att man förenar oförenligheter och skapar artificiella grenar och konstriktningar – inget annat än känslan av irrelevans och flyktighet som det sökta och onaturliga skapar. För något händer vid avkodningen. Längdskidåkningen har blivit tillgjord och lättviktig av att rata sina egna former till förmån för denna beklämmande kakofoni.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.