Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Låt oss slippa pekpinnarna

KOLUMNEN. Maja Hagerman är författare, vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Regeringen påstår att den nya lagen ska skydda museernas politiska oberoende. Men i samma handrörelse drar den museerna allt tätare in under en central, statlig styrning.

På tisdagen debatteras den nya kulturarvspolitiken och dagen därpå ska kulturminister Alice Bah Kuhnkes (MP) kulturarvsproposition klubbas i riksdagen. Regeringen skapar också en ny central myndighet för kulturarvspolitik från den 1 juni. Riksantikvarieämbetet får då en starkt utvidgad roll med ansvar för mycket mer än bara, som tidigare, kulturmiljöområdet. Ämbetet slukar sina grannar. Riksutställningar läggs ner och specialkompetensen inom utställningsverksamhet flyttas till Riksantikvarieämbetet. Myndigheten får även ansvar för utvecklingen på landets museer, och huvudansvar för digitaliseringen av kulturarvet, som flyttas från Riksarkivet. Kronan på verket blir ett nytt ”centrum för utveckling av kulturarvsarbetet” som inrättas vid Riksantikvarieämbetet.

I ett framtidsdokument, ”Vision 2030”, skriver Riksantikvarieämbetet att kulturarv både kan användas för att ena och för att splittra, och dess utgångspunkt är att kulturen inte bör användas på ett olyckligt sätt. Visionens kärna är lagom gåtfull. Om 13 år ska detta gälla: ”Alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige”. Varje år kommer myndigheten att redovisa för regeringen hur det går med arbetet.

I propositionen talas det högstämt om en ny inriktning av kulturarvspolitiken. Man stiftar en ny museilag för att slå vakt om museernas politiska oberoende. Men samtidigt, och i samma handrörelse, drar regeringen alltså in museerna allt tätare under en central, statlig styrning. Det är konstigt. Men svårt att tolka på något annat sätt än att det nya Riksantikvarieämbetet ska bli en stabsmyndighet, till hjälp när regeringen ska styra kulturarvsområdet.

Vart detta bär hän kan man undra. Vi vet ju inte vilka politiska krafter som håller i rodret efter nästa val eller nästnästa.  De har kanhända en annan agenda för kulturarvet. Och med dessa nya styrformer får de lättare att genomdriva den.

Många länsmuseer är i kris. Man kan se det runt om i landet. I Jönköping, där jag var häromveckan, var det särskilt tydligt. För där i det fina kulturhuset väljer man i entrén att gå till vänster, in till biblioteket, eller till höger till museet. Biblioteket har ett par tusen besökare om dagen. Men bara några meter bort, inne på museet, är det rätt ödsligt.

Vad handlar det om? Biblioteket är livsrum, syre, tankens frihet och vidgade vyer. Det finns där för min skull, för att hjälpa mig att hitta det jag söker, det tjänar mig och andra besökare. På museet är det annorlunda. Inte bara för att budgeten ofta är försvinnande liten och personalstyrkan underbemannad.

Museet har ett annat uppdrag. Och det är långtifrån så enkelt som att göra besökaren glad och nöjd, genom att förmedla kunskap och upplevelse. Samhällsuppdraget är här något högre. Museet tillhandahåller samhällsnytta ur ett större perspektiv. Och då kan besökaren bli förvandlad till medel för att nå utsatta mål: främja kommunal och regional utveckling, minska segregation, bryta normer, värna demokrati och jämställdhet, delta i samhällsdebatten eller något annat. Och när alla dessa politiska mål blandas med nedskärningar så kan det bli en kompott som ekar rätt tomt av hopplös brist på förankring.

Men tänk, att få gå på museum och upptäcka hisnande, poetiska och existentiella perspektiv på tillvaron. Kulturarvet kan ju vara svindlande, fantastiskt, svårgripbart, undflyende. Berätta för oss. Utan baktankar. Besmitta oss med glädje, förundran. Men låt oss slippa pekpinnarna.

I Vreta i Östergötland öppnade sig för några månader sedan ett hisnande perspektiv just när jag tittade ner på ett underligt litet byggnadsverk intill den gamla kyrkan. Där finns en dubbeltrappa med stensatt vattenledning och bassäng som ligger under marknivån.

Tre trappsteg ledde ner i vattnet och tre trappsteg upp. Den har tolkats som en anläggning för att döpa vuxna i, ett baptisterium, från det kristna rikets äldsta tid. Mina lokalhistoriskt engagerade värdar berättade att det märkliga är att den lilla dubbeltrappan har ett syskon vid Qal’at Sim’an i Syrien. Ett baptisterium med motstående trappor och rinnande vatten i mitten, precis som i Vreta, byggt redan på 400-talet i pelarhelgonet Symeon Stylitens stora helgedom.

Tanken svindlar. Runstenar och krönikor talar om kvinnor och män som reste härifrån till Jerusalem på 1000- och 1100-talet. Vägen gick genom syriskt område, där man kunde stanna vid den berömda helgedomen.

Ruinen efter Sankt Symeons bysantinska kyrka, 3 mil nordväst om Aleppo, är nu allvarligt skadad av flygbombningar. Men när kriget tar slut så hoppas jag att sambanden kan bli belysta – och att det kan ske på Medelhavsmuseet.

Kanske blir något sagt i riksdagsdebatten som ändrar de olycksaliga planerna på att slå ihop Medelhavsmuseet, Etnografiska och Östasiatiska. Oppositionen har i kulturutskottet antagit ett uttalande om att regeringen måste värna museernas särart, och kritiserat kulturministern för att hon inte är öppen med och tar ansvar för sina ambitioner att styra.

Det tycks vara den nya kulturarvspolitikens verkliga ansikte: att vilja styra utan att visa det.

maja.hagerman@gmail.com

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.