KOLUMNEN. Maja Hagerman är författare, vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.
Björn Söders utspel om samer och judar var inget snedsprång. Hans sorterande svenskhet har stöd i SD:s principprogram och partitopp.
Det blir allt tydligare nu. Den stora frågan inför valet är inte invandring eller integration. Den stora frågan är om makten över staten ska glida över i händerna på en rörelse med annan värdegrund än den gängse. En rörelse med djupgående ambition att förändra Sverige.
Det var inget snedsprång då Björn Söder yttrade att samer och judar inte tillhör den svenska nationen. Han uttryckte bara en djupt annorlunda syn på svenskheten och vad den svenska nationen är. Samt hur politiker bör förhålla sig till enskilda människors identitet.
Synen har stöd i partitoppen och återfinns även i partiets principprogram, där det tydligt står att SD skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen. Mattias Karlsson, principprogrammets huvudförfattare och även partiets gruppledare i riksdagen, skrev förklarande till stöd för Söder på Facebook den 18 juni.
Bara den som har helt övervägande kulturell identitet och lojalitet som svensk får räknas som tillhörande den svenska nationen. Han lade till att alla som inte accepterar att man gör denna skillnad mellan medborgarskap och nationstillhörighet beter sig ”oerhört respektlöst” mot dem med svensk identitet.
Uttalandet är så märkligt att det är svårt att riktigt ta in. Hur ska man förstå dess djupare innebörd? Vidden av det sagda. Orden rycker bort den grundsten vårt samhälle vilar på. I decennier har samhällsbygget utformats med en värdegrund som är närmast den motsatta: att vår tillhörighet till det svenska faktiskt tål att man har även andra identiteter.
Idealet har varit tolerans. Det har tagit form i reaktion mot ett gammal instängt homogent svenskhetsideal som fanns för över femtio år sedan. Nu kommer detta tillbaka med krav på en äktsvenskhet och med högljudd kränkthet.
Människans identitet förstås som en bägare med begränsad volym.
En strid pågår alltså nu om att definiera ordet ”nation” och att göra det till ett viktigt politiskt begrepp. Om SD lyckas kommer ordet byta betydelse. Få en annan mer exkluderande innebörd än det brukar ha när vi på svenska talar om Förenta Nationerna, nationella prov i skolan eller den Nationella insatsstyrkan.
Om man lyckas får man samtidigt tillträde till människors tankar. Och kan införa ett annat sätt att se på världen: Vem ingår egentligen i nationen? Vem är svensk och vem inte? Vad betyder skillnaden? Då kan nya känslor väckas av lojalitet med de egna. Men vilka är de egna egentligen?
Sedan århundraden består det svenska folket till stor del av människor som även har finska, tornedalsfinska, samiska, judiska, vallonska, danska och tyska rötter i sin familj. Hur man vill tolka detta är upp till var och en.
Det kan ta olika uttryck i olika skeden av livet, ibland mer och ibland mindre, beroende på social situation och sammanhang. Men den viktiga principen är att det är upp till den enskilde. Det är inget politiker ska lägga sig i. Inte heller staten. För det är inget hot mot någon annan om jag väljer att läsa Mumintrollet, äta morotslåda till jul eller heja på Finland i hockeyn.
Men här har Mattias Karlsson och SD alltså en annan syn. I detalj förklarar Karlsson att nationstillhörigheten fastställs genom att man i precisa procentandelar anger personens kultur. ”Känner man sig till 75 % som same samtidigt som man också omfamnar delar av den svenska identiteten så är man same. Med en delvis svensk identitet.” Och då ingår man alltså inte i den svenska nationen, enligt honom. Även om ens förfäder bott här i årtusenden.
Underförstått handlar budskapet om intolerans. Att kultur är antingen eller. Människans identitet förstås som en bägare med begränsad volym. När den fylls kan identiteter inte blandas, de skär sig som olja och vatten. Häller man i av den ena så rinner den andra ut.
SD:s ledande partiideolog Mattias Karlsson anger tydligt de högt ställda krav som gäller för att en infödd svensk med minoritetsbakgrund (finne, Tornedalsfinne, jude, same eller rom) ska få ingå i den svenska nationen. Det fordras bland annat att man talar svenska mer än något annat språk. Och firar svenska högtider och traditioner mer än någon annan nations högtider och traditioner.
Men intressant nog pågår samtidigt ett slags filtrering av vad väljarna ska få veta. Tydligen tål de, vid närmare eftertanke, inte riktigt att få ta del av vad som är partiets verkliga syn. Karlsson har raderat sitt långa och välformulerade inlägg på FB.
Samtidigt som Åkesson, intervjuad i Almedalen, viftar bort hela frågan som icke-politisk och avfärdar debatten som ett intellektuellt haveri. Trots att det står i partiets principprogram att SD gör skillnad på medborgarskap och nationell tillhörighet.
I mitten av 1990-talet – då partiledningen valde att viga sina liv åt Sverigedemokraterna och politiken – var det äktsvenska en central fråga för partiet. Då stod i partiprogrammet att man ville förbjuda adoption av utomeuropeiska barn, och att utomeuropeiska invandrare skulle utvisas.
För varje uns vi vänjer oss vid de budskap som de framför, kommer det de säger bara att bli grövre. Får de tillträde till makten, kommer vi också att få se dem plocka fram en reformagenda av sällan skådat slag.
