Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Människans verk

Kolumnen: Göran Rosenberg om kriserna i Europa och Amerika.

Europa är på väg in i en kris som nog ingen kan föreställa sig konsekvenserna av. Inte jag heller. En tid trodde jag att Europas regeringar och parlament kunde föreställa sig det och göra något åt saken, men för var dag som går verkar det uppenbart att de inte kan det.

De vill och försöker nog men kan inte. Inte därför att det som måste göras är mänskligt omöjligt, utan därför att Europas ledare inte har fantasi eller mod nog att sätta ord på vad som måste göras, än mindre förmåga nog att genomdriva det. Den europeiska krisen är européernas eget verk, precis som krisen i USA är amerikanernas, och båda kriserna, alltmer sammanvävda, är ett resultat av människans tidvisa oförmåga att förstå villkoren för samhällets existens.

Samhällsuppbyggnad är en genuint mänsklig förmåga, samhällsförstörelse likaså.

Man kan tycka att framför allt européerna borde ha det senaste utbrottet av samhällsförstörelse i levande minne eftersom det närapå gjorde slut på Europa och européerna, och att de därför också borde minnas och förstå de sköra villkoren för den europeiska freden och återuppbyggnaden. Men bara några generationer senare är européerna, i den mån de längre identifierar sig som sådana, i full färd med att än en gång slå undan benen på sig själva.

Amerikanerna förvånar mig på sätt och vis mindre eftersom den samhällsförstörelse de har att minnas ligger längre tillbaka i tiden och eftersom det amerikanska samhället visat sig ha en historisk benägenhet att föda starka strömningar av önsketänkande och verklighetsförakt. Den amerikanska drömmen om de två tomma händerna och den ändlösa horisonten och den ständigt bättre morgondagen är vacker men väsentligen verklighetsfrämmande. Så också den i dag politiskt inflytelserika föreställningen att det amerikanska samhällets främsta problem är den federala regeringen i Washington och att om bara dess verksamheter kunde avskaffas eller privatiseras eller kraftigt skäras ner och skatterna sänkas och enskilda amerikaner få vara i fred med sina två hårt arbetande händer och sin ändlösa horisont så skulle Amerika åter blomstra.

Det faktum att företrädare för denna politiska strömning in i det längsta var beredda att försätta den federala regeringen i konkurs och därmed försätta USA i en kris av katastrofala dimensioner (de lyckades förmodligen ändå) ger en indikation på det amerikanska verklighetsföraktets potentiella förstörelsekraft.

Amerikanerna lever kort sagt i en delvis starkt mytologiserad berättelse om sig själva och sitt samhälle som tidvis kan slå över i vad som för omvärlden kan framstå som rena fantasier eller galenskaper. Jag vill nog i efterhand skriva såväl kriget i Irak som kriget i Afghanistan på kontot för bristande amerikansk verklighetskontakt eftersom båda krigen startades utifrån en ideologiskt färgad överskattning av USA:s förmåga att forma världen efter eget huvud.

I alla händelser är både amerikaner och européer i dag offer för en ödesdiger oförmåga att förstå och hantera villkoren för sina respektive samhällsbyggens exi­stens. För amerikanerna hotar en politisk och ekonomisk nedgång av historiska dimensioner, för européerna står ingenting mindre än den europeiska gemenskapen på spel. I båda fallen hotar stor samhällsförstörelse och i båda fallen är det människans eget verk.

Att förstå villkoren för vår tids samhällsbyggen är gubevars inte lätt, i synnerhet inte när de på kort tid förändrats till oigenkännlighet och blivit alltmer globalt sammanvävda och svårgenomskådliga. Saken blir inte lättare av att det huvudsakligen bara är ekonomin som har globaliserats, inte politiken och demokratin.

Risken för att oförståelse ska övergå i vanmakt ökar därmed, liksom risken för att vanmakten ska föda mera lättförståeliga om än helt verklighetsfrämmande föreställningar om samhällets villkor. Vi ser dem redan manifestera sig i allsköns populistiska, främlingsfientliga och tidvis dödliga fantasier om återupprättandet av en eller annan mytisk storhetstid hos det ena eller andra samhället genom befrielse från den ena eller andra syndabocken.

Vi ser dem också, som i Storbritannien, manifestera sig i okontrollerbara utbrott av blint och destruktivt våld hos människor som varken förstår samhällets villkor eller ser sig ha något att vinna på att göra det.

Mot vanmakten, verklighetsföraktet och samhällsförstörelsen har människan inte så mycket annat än sin fantasi och sitt förnuft att sätta. Fantasin att föreställa sig samhällets möjligheter, förnuftet att ständigt pröva möjligheterna mot erfarenheterna för att bättre förstå villkoren.

Både Europa och USA har alltför länge låtit fantasi och förnuft glida isär. Européerna har alltför länge tillåtits leva i den verklighetsfrämmande fantasin att ett samhälle kan ha en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik. Amerikanerna har alltför länge tillåtits leva i den verklighetsfrämmande fantasin att världsmakt och välstånd kan byggas på kredit.

Kan inte fantasin bättre förenas med förnuftet står båda samhällena inför hotet att av egen kraft riva ner vad de byggt upp.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.