Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Stefan Löfven tog makten men löste inte socialdemokratins kris

Foto: Janerik Henriksson/TT

Tiden innan Stefan Löfven övertalades att bli partiledare för sex år sedan beskrivs fortfarande som ett trauma i Socialdemokraterna. Hur mycket partiet egentligen har läkt kommer att visa sig efter höstens val.

Det är förstås inte så att socialdemokrater i allmänhet ställer sig på gator och torg och ropar ut sin oro för hur det ska gå i valet. Men nervositeten sänder kalla kårar genom partiet. Några, som Göran Greider, skriker ut sin smärta inför tanken att Socialdemokraterna ska bli ett parti med 20-25 procent. Vad sker med statsbärarna om de krymper och förlorar regeringsmakten?

Vi regerar vidare, sa Göran Persson på valnatten 1998. Valet sågs inte som någon succé, men det var ändå på den gamla goda tiden för Socialdemokraterna med ett resultat på nästan 37 procent. Majoritet skaffade sig Persson genom samarbete med Vänstern och Miljöpartiet. Mandatperioden dessförinnan räckte det med budgetsamverkan med Centern för att politiken skulle passera riksdagen.

I valet 2014, då Socialdemokraterna gick framåt med ett enda mandat, utropade sig Stefan Löfven till segrare. Svenska folket krävde förändring, sa han. Några partikamrater tyckte att det var överilat att kora sig till segrare så snabbt, men det skedde i ett slags rus efter åtta år i opposition. Om det var några som krävde förändring så var det Löfvens eget parti. I snart fyra år nu har Stefan Löfven gått till jobbet och varje dag mött en fientlig majoritet.

Vad som händer efter årets val vet vi väldigt lite om. Men en sak är säker. Stefan Löfven kan inte inta Göran Perssons ganska sorglösa attityd att han regerar vidare. I enlighet med dagens grundlag blir det en omröstning om statsministerämbetet. Och en majoritet av allianspartierna och Sverigedemokraterna har bestämt sig. De tänker avsätta Stefan Löfven.

Vilken regering som sedan tillträder är skrivet i stjärnorna. Utvecklingen ligger delvis utanför Socialdemokraternas kontroll eftersom den handlar om mandat, matematik och Sverigedemokraternas makt över regeringsbildningen. Men hur det går i valet, om det blir kollaps som Göran Greider befarar, är mer av egen förskyllan. Ska väljarna öppna sina hjärtan för de nya Socialdemokraterna med den hårdare retoriken och de tuffare förslagen? Inte ens bland de egna råder entusiasm. Många ogillar vokabulären, som de tycker låter sverigedemokratisk. De förundras över ett uppskruvat tonläge, att ny politik kommer plötsligt och i snabb takt. En pressträff så är politiken utstakad. Inga testballonger, inga kloka respekterade veteraner som går ut och initierar en diskussion kring politiken. Valarbetarna kan få ett styvt jobb med att förklara svängningarna och den mera råbarkade hållningen.

En återkommande uppfattning är att Stefan Löfven avgår om Socialdemokraterna förlorar regeringsmakten. Löfvens meritlista klickar inte riktigt med kraven på en oppositionsledare, som saknar statsministerämbetets auktoritet att falla tillbaka på. Hen ska vara någon som tar för sig ofta och mycket. Det skadar inte att ha ett ”faxfinger”, som man sa om Jan Björklunds fingerfärdighet, när denne var skolborgarråd i Stockholm, ständigt redo att faxa ut pressmeddelanden. I dag är det väl ingen som använder fax, men metaforen kan få gälla ändå.

Tiden innan Stefan Löfven övertalades att bli partiledare för sex år sedan beskrivs fortfarande som ett trauma. Knivhuggen i ryggen partikamrater emellan ger än i dag fantomsmärtor. Löfven har lyckats ena partiet. Hur djupt enigheten når och hur många som knutit näven i fickan lär visa sig om det går dåligt för Socialdemokraterna i valet. Då infinner sig striden om vägvalet. Vi är en stor kyrka och alla ska få plats, lär Göran Persson ha sagt.

Det kommer att rista till i kyrkans grundvalar. Vilka ska nu sprida evangeliet?

Men det kommer att rista till i kyrkans grundvalar. Vilka ska nu sprida evangeliet? Traditionalister och förnyare, höger och vänster kommer att inta scenen och peka ut syndabockar: Varför drev ni inte vinster i välfärden hårdare? Hur kunde Socialdemokraterna bli ett batongparti? Vart tog jämställdheten vägen? Och så dramat om vem som ska inta predikstolen framöver.

Nya ledare framstår ofta som motsatsen till den som varit. Göran Persson pekade med hela handen, efterträdaren Mona Sahlin satte laget framför jaget. Om tesen stämmer kan möjligen väljargunstlingen Anders Ygeman ligga bra till som en ideologisk kontrast till Stefan Löfven. Ygeman ses fortfarande som vänster trots att det mera liknade höger när han var inrikesminister. Ardalan Shekarabi, en annan okrönt kandidat, betecknas som höger fastän han la fram förslaget om vinster i välfärden. Magdalena Andersson har blivit Stefan Löfvens parhäst när det gäller att skicka signaler om att Sverige har tagit emot för många flyktingar för att integrationen ska fungera. Om Socialdemokraterna transformeras till ett mjukare parti efter valet kan den hållningen vara en belastning.

Det talas om Annika Strandhäll som ett partiledarämne, trots att hon saknar de andras djupa förankring i partiet. Strandhäll var visserligen hård mot Ann-Marie Begler, men syftet var att ge Försäkringskassan en snällare framtoning.

Fast det enda vi egentligen vet är att partiledarval inte tar fram det bästa hos människan. De långa knivarnas natt väntar. Om det blir lika mycket på liv och död som på Håkan Juholts tid återstår att se.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.