Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Miljöpredikan ekar ihåligt

För att få maximal ekonomisk avkastning sätter Stockholms stift stora ekologiska och sociala värden på spel.

Många minns säkert Elin Rydström som red in i svenska folkets hjärta på en mjölkko? Med de dokumentära reklamfilmerna blev hon Arlas ansikte utåt för ekologisk mjölkproduktion. Hennes avspända närkontakt med de fyrbenta djuren blev också en symbol för god djuromsorg och ett uppfriskande bevis på att inte alla mjölkbönder är över sextio år.

Filmerna spelades in på Lovö prästgård, mindre än femton kilometer från centrala Stockholm, och på cykelavstånd från Brommaplans tunnelbanestation. Där har hon och hennes familj ett trettio­tal mjölkkor, ett tjugotal tackor och höns. De levererar ekologisk mjölk till mejeriet i Kallhäll, och säljer kött­lådor i närområdet. I djurbesättningen finns utrotningshotade lantraser som Rödkulla och Fjällko. På gårdsplanen sprätter Hedemorahöns.

Allt detta har förstås ett värde, både för dem själva, deras kunder, för landskapet och miljön. Men vad som framför allt gör gården unik är dess omfattande utåtriktade verksamhet. Varje år besöker ungefär 6.000 barn från skolor i Storstockholm gården för att få inblick i livet som bonde, och hur mat kan produceras på ett miljövänligt sätt. Vår och höst rullar busslast efter busslast med skolbarn in på gårdsplanen. En mer konkret brygga mellan uppväxande stadsknattar och landsbygdens miljö går knappast att föreställa sig. Barn från Rinkeby, Hässelby, Täby och Bromma får lära sig ”ko-vett”, studera hönsens beteende och vandra i artrika marker. Autistiska barn har visat nya sidor, när de skrattande matat kvigor, allt medan pedagogerna häpnat. Nyanlända barn har också guidats på gården, liksom kockstudenter och olika lantbruksdelegationer från Sydamerika och Afrika. Gården utgör alltså – utöver mjölk- och köttproduktionen – en socialt engagerad mötesplats.

Det är lätt att tro att denna verksamhet rimmar väl med Svenska kyrkans värderingar, och principer för hur de gamla ”prästlönetillgångarna” ska förvaltas. Särskilt om man läser i den miljöpolicy som Stockholms stift antog för ett par år sedan. Där står att stiftet ska ”verka för en hållbar utveckling, där ekologiska, sociala och ekonomiska faktorer samverkar, både lokalt och globalt. (...) Stiftsorganisation ska också sprida goda exempel på medvetet miljö­arbete utanför stiftsorganisationen”.

Men såsom i policydokumenten, så ej på jorden. Där skådas en mer girig hållning, får man säga. Stiftet som äger Lovö Prästgård menar att gården är för liten, inte ger tillräcklig avkastning (åt kyrkan) och därför behöver storleksrationaliseras. Genom det juridiska ombudet lät kyrkan för flera år sedan meddela att ”de ekonomiska fördelarna med en större brukningsenhet överväger arrendatorernas intresse av att kvarsitta på arrendestället”. Istället för att sola sig i glansen av ett stadsnära exempel på småskalig ekologisk djurhållning, lyfta fram värdet av att kyrkan är med och uppmuntrar hävden av artrika hagmarker och att det uppväxande släktet på ett enkelt sätt får lära sig om hur hö blir kött, så valde kyrkan att driva linjen kortsiktig maximal ekonomisk avkastning. Man var förvisso inte omöjlig. Familjen Rydström kunde gärna få vara kvar, om de mjölkade fram de sjutton miljoner kronor som en bondgård nära city är värd.

Svenska kyrkan är Sveriges största ägare av jordbruksmark. Hur stiftens egendomsnämnder agerar får konsekvenser för landsbygdsutveckling, landskapsbild och miljö. Av kyrkans tretton stift har bara tre formulerat särskilda miljöambitioner för jordbruket. Enligt Dan Melander, som under tjugo års tid arbetade med miljö- och klimatfrågor på nationell nivå inom Svenska kyrkan, skulle kyrkans jord- och skogsbruk i mycket högre utsträckning kunna vara ”kreativa verkstäder” för hållbar utveckling. Stiften skulle också i högre utsträckning kunna ta hänsyn till hur deras beslut påverkar den lokala sysselsättningen.

Visst kan det vara motiverat för kyrkan att rationalisera eller sälja jordbruksfastigheter. I regioner med lägre markpriser går det ofta hand i hand med arrendatorernas önskan. Vad gäller de stadsnära jordbruken bör man dock väga in att lantbruksföretag går att utveckla på andra sätt än genom storleksrationalisering (ekoturism, utbildning, landskapsvård, småskalig livsmedelsförädling för lokal marknad).

Eko-pionjärerna på Lovö prästgård (Elins föräldrar tillhörde den första gruppen bönder som levererade eko­mjölk) fick en tillfällig frist år 2011. Efter påtryckningar från skolbarn, boende i bygden, det lokala pastoratet och ett avgörande i Arrendenämnden medgav Stockholms stift en förlängning av arrendet. Men i vår är det dags för nya förhandlingar, och enligt stiftets jurist är alla möjligheter, inklusive försäljning till Statens Fastighetsverk, uppe på bordet. Bildandet av Lovö naturreservat sätter visserligen p för de ivrigaste tomtstyckningsentusiasterna, men i övrigt är framtiden oviss. Att tillåta en generationsväxling verkar sitta hårt inne. Arrogans och bristfällig kommunikation präglade hanteringen under den förra egendomsnämnden. Efter nyår tillträder ett nytt egendomsutskott, utifrån höstens kyrkoval. Det har – tillsammans med stiftsstyrelsen – chansen att axla ett mer progressivt ägarskap, som värdesätter och utvecklar det sociala kapital gården byggt upp. Stiftet borde stötta planerna på ett gårdsmejeri och ökad ekologisk trädgårdsodling, istället för att låta mammon vara ledstjärna i förvaltningen av gudslånet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.