Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Kaos – inte demokrati

KOLUMNEN. Nathan Shachar är DN:s korrespondent i Jerusalem, författare och fristående kolumnist på ledarsidan.

Mubaraks fall för sex år sedan blev inte upptakten till bättre tider. Demokrati är inte en reform som klubbas. Människor måste tränas i att lösa problem ända­målsenligt, utan våld eller hot.

"Det värsta är inte instabilitet – Latinamerika har en värre huvudvärk: stabilitet", sade den colombianske tänkaren Germán Arciniegas för många år sedan. Orden hade skäl för sig: ”Stabilitet” var standardursäkten i diktatorers, populisters och generalers munnar för tortyr, svågervälde och en ekonomi där allt var uppgjort på förhand. Som i Egypten, Syrien, Jemen och Libyen för jämnt sex år sedan.

Stabilitet är som ungdom och hälsa – en resurs som uppskattas bäst då den gått förlorad. Charles James Fox, brittisk politiker, är i dag mest känd för sin reaktion på Bastiljens fall 1789: ”Det största och bästa i världshistorien!” Hans landsman Thomas Paine åkte till Frankrike för att heja på revolutionärerna – och kastades i en fängelsehåla av deras ledare Robespierre. Lika barnsligt upprymda som Fox och Paine var de flesta av oss då folkmassorna på Tahrirtorget i Kairo trotsade diktatorn Hosni Mubarak och ryckte med sig arabvärldens förtryckta.

Är det fel att önska bort diktaturer? Det gick ju väl när det gällde Japan, Tyskland, Spanien, Portugal, Grekland, Polen, Chile och Brasilien. Men Mubaraks fall för sex år sedan blev inte upptakten till bättre tider, utan den förs­ta knuffen mot en brant utförsbacke. Efter halsbrytande dramatik undgick Egypten på ett hår Libyens, Syriens och Jemens öde. Men priset för den återköpta stabiliteten var drygt: En regim lik Mubaraks, men ännu mer våldsam, godtycklig och intolerant.

Syrien, Irak, Libyen och Jemen var militärdiktaturer, utklädda till civila regimer. Alla institutioner var tomma kulisser. När man välter omkull ett sådant system uppstår inte demokrati, utan det som fanns där innan dess: ett system baserat på klan-, sekt- eller etniska mönster. Eller kaos. Eller bägge delarna. Egypten klarade sig därför att dess befolkning – och dess armé – är så homogen att det inte gick att få i gång något inbördeskrig.

Europa, som glatt gav sig in i leken och störtade den onde Khaddafi, förstod inte att demokratin saknade all jordmån i Libyen. Och vem kunde ana att de fredliga protesterna i södra Syrien var gnistan till en brand som skulle tumla om maktbalansen i regionen och gripa in i fjärran länders inrikespolitik, inklusive Sveriges?

Varför lyckas demokrati i väst, men knappt annars? Demokrati är inte en reform som klubbas utan ett led i en utveckling­; ett svåranalyserat spel mellan­ ekonomi, värderingar och vanor. De flesta demokratier har, innan de slår igenom, erfarenhet av intresse­baserad politik. Vad menas med det? Att människorna tränats i att lösa problem ändamålsenligt, utan våld eller hot.

Långt före 1865 års representationsreform var Sverige genomsyrat av ”ge-och-ta”-anda; i byalag, skrån och ständer. Bönder och borgare kunde inte köras över med våld, som på andra ställen. En imponerande andel svenskar deltog i formella och informella församlingar. Man var ”aktiv inom” något, som det länge hette: välgörenhet, nykterhet, idrott, trossamfund, nämnder, fackförbund, kooperativ, partier.

För snart 20 år sedan påpekade DN:s dåvarande chefredaktör Hans Bergström att Sverige stod inför en oerhörd förändring som få noterade: folkrörelse- och förenings-Sverige höll på att försvinna. Så gick det också, och en betydande resurs går därmed till spillo, demokratins förankring i det civila samhället.

Det är inte bara Mellanöstern som är ur led. Vi har vant oss att se Sverige som ett dygdemönster av demokratisk stabilitet, men våra politiker håller på att bli lika farligt själviska som sina kollegor i Mellanöstern. En grundförutsättning för stabil demokrati är att partier står för något.

När jag var barn fanns det fem partier, och alla visste vad de stod för. Folk fruktade inte att de skulle rösta på ett parti som räckte dem lång näsa dagen efter valet. Att rösta på ett parti i dag liknar att spela på en häst.

I dag är nästan alla riksdagspartier nomader. Hellre än att bita sig fast – och kanske gå under – i ideologiska skansar rör de sig flinkt i terrängen med ett öga mot väderlek och ville­bråd. Skiftar föret vallar de om. Ett parti kan presentera migration som en renodlad samvetsfråga och fördöma migrationsfiender som underjordens demoner – för att sedan tvärt vända sig mot migration och kopiera migrationsfiendernas program! De som agerar så lever efter helt andra hedersbegrepp än sina förfäder.

Det är från yrkespolitikerna, de som avancerat i befordringslunk i stället för att söka förtroende på utompolitiska meriter, som hotet mot demokratin kommer, inte från kuppmakare och pöbel. Framsynta snillen som Anders Isaksson – på denna sida – och Christopher Toll såg vartåt det barkade för länge sedan.

Politiker blir efterhand mer fördomsfria. De proppar verken fulla med politiska kumpaner, som man gör i Egypten­. Och inte bara verken! Skolchefer är inte längre lärare, sjukhuschefer inte längre läkare, polischefer inte längre poliser. Så förgrenar sig klientnätverken allt djupare i det offentliga livets alla vrår. Ju mer de som vårdar systemet är beroende av politiken för sin försörjning, desto sämre prognos för demokratin. I alla samhällen.

naranjal@gmail.com

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.