Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Mobbningens ordförråd

KOLUMNEN. Nathan Shachar är DN:s korrespondent i Jerusalem, författare och fristående kolumnist på ledarsidan. 

I Sverige ska man säga rom, inte zigenare. Men man behöver bara åka till Spanien eller Rumänien för att inse att de berörda inte alltid uppskattar att namnet på deras grupp tabubeläggs.

En grupp européer strosar i Quitos gamla stad. De hajar plötsligt till inför restaurangen Menestras del negro – ”Negerns maträtter”. Dess firmamärke är en leende svart person, men inte någon igenkännlig ortsbo, utan en hämningslös stereotyp: en vilde med en benknota flätad i sitt hår.

Några i vårt följe blev förskräckta, och sedan hänförda över att andas en luft så olik atmosfären därhemma. Det är lätt att föreställa sig vilken orgie av självrättfärdig harm som skulle ha svept över Sverige om något sådant varit möjligt där. Politiker och tyckare skulle snubblat över varandra för att komma först med sina twittrade fördömelser. Matstället skulle förstås tvingats slå igen.

’Menestras del negro’ är en stor kedja, som spritt sig från de svartas hjärtland vid Stilla havet upp till Anderna. Jag frågade en svart kypare vad han tyckte om namnet och varumärket. När han begrep åt vilket håll jag ville leda honom slog han ifrån sig. Han var inte det minsta kränkt! För en mer auktoritativ bedömning tog jag kontakt med ASONE, ”Negrernas förbund i Ecuador”. Svaret kom prompt: ”Nej och åter nej!” Det är inte rasism utan tvärtom! ”Stället heter så för att maten där är så bra och så billig”. För ASONE:s talesmän var “neger” ett honnörsord – liksom det var på sin tid för poeterna Aimé Césaire och Sedar Senghor.

De svarta ecuadorianernas svar är nästan rörande i sitt sunda förnuft. De har aldrig öppnat det multikulturella giftskåpet. Gatukökets logo är en stereotyp, men ingen tog anstöt, eftersom inga onda avsikter dolde sig bakom den.

I en omtalad debattbok hävdade Frank Tannenbaum att katolska samhällen i Amerika blev mindre rasistiska än de protestantiska kolonierna. Slavägare i Brasilien satte en ära i att frige slavar, medan få vita i USA:s söder uthärdade fria svarta. Det moderna arvet efter dessa skillnader, menade Tannenbaum, är en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.

I protestantiska länder är det nu obligatoriskt att säga ”rom” och inte ”zigenare”. Det är inte de berörda som bett om detta. När en term sätts på index så blir den strax sårande och sedan tabu. I dag studsar svenskar för ordet ”zigenare”. I Spanien är den nationella kulturen – dans, sång, poesi och musik – genomsprängd med zigenska element. När beskäftiga antropologer kom för att döpa om gitanos fick de svar på tal. Ordet, meddelade gitanos talesmän, ”är ingen förolämpning, akta er för att försöka solka ned det”.

Författarinnan Herta Müller återvände till Rumänien med ordet ”Roma”, som hon lärt sig i Tyskland: ”När jag använde det möttes jag av totalt oförstående eller ovilja. ’Det är ett skenheligt ord’, sade man mig, ’Vi är zigenare, det är ett bra ord om man behandlar oss väl’.” En annan tysk-rumänsk författare, Franz Remmel, träffade zigenarhövdingen Bulibascha, som sade: ”Kallar du mig ’rom’ tycker du synd om mig. Kallar du mig ’zigenare’ så talar du till mitt hjärta.”

I USA, för hundra år sedan, var den artiga termen ”colored people”, som ersattes av ”Negroes”, som gav plats åt ”blacks” och ”African-Americans”. Häromåret utbröt ett stort buller på Lunds universitet då man i en kursbok från 1990 stötte på uttrycket ”negerledaren Martin Luther King”. Det blev dygdiga åtbörder, ångestskrin och krav på ingripande, allt enligt känd ritual. Inga av moralisterna verkade ha reda på att King kallade sig själv just ”negerledare”. Skall läroboken censureras så hugg för all del också in på Kings tal ”I have a dream”, historiens, jämte Shylocks monolog, mest berömda antirasistiska alster. Det finns minst tio ”Negro” i talet.

Komikern Jerry Seinfeld meddelade för några år sedan att han slutar uppträda vid universitet. Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar. Universiteten var i början skyddade av kyrkan. När de omsider erbjöd en alternativ världsförklaring kolliderade de med kyrkan. Men i dag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.

I den katolska världen är skam och skuld en affär mellan syndaren och hans biktfader – mysteriet sker bekvämt i dunklet. I de protestantiska kulturerna upprätthålls tukten på torget. Skräcken för att säga fel, pekas ut och genomborras av blickar blir vårt rättesnöre, snarare än någon övertygelse.

Det ständigt skiftande galleriet av tillåtna och otillåtna termer är inte till för att ”synliggöra” eller ”inkludera”, utan för att lägga ut minfält och gillra bakhåll. Ivar Arosenius målning ”Ett heligt krig” säger mer än tusen ord om vår patologiska korrekthet. En liten vettskrämd djävul hukar sig för den gudfruktiga hopens förbannelser. De slungar Biblar mot den utstötte och är nära att spricka av rättfärdighet. Men det är ingen moral utan råa flockinstinkter som kommer till uttryck i tumultet. Jag kan inte låta bli att associera bilden till hysterin efter att statsminister Löfven råkat säga ”zigenare”. 

naranjal@gmail.com

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.