Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Moralpoliserna måste hållas borta från konsten och historien

Other: Manchester Art Gallery

 

KOLUMNEN. Nathan Shachar är DN:s korrespondent i Jerusalem, författare och fristående kolumnist på ledarsidan.

En del förbud behövs, men dygdepatrullerna får aldrig nog. Om de tillåts härja som de vill blir det många bokbål.

Frontbulletiner från det stora kriget om museerna: Två anrika konsthallar har slagit tillbaka barbarer som kom för att slita ned misshaglig konst. När Ateneum, Finlands nationella tavelgalleri, avvisade förslagen att rensa ut Akseli Gallen-Kallelas scener ur nationaleposet ”Kalevala”, så fick det massivt stöd. I en mätning ansåg 95 procent att målningarna borde hänga kvar, trots mytfiguren Väinämöinens plumpa närmanden mot den sköna (och nakna) Aino.

Men i Manchester i var det på ett hår att J W Waterhouses kända målning ”Hylas och nymferna” givits i försoningsoffer till sedlighetshyenorna. Museiledningen kapitulerade först och tog bort tavlan, som sades mana till pedofili och annan uselhet. Som vanligt lät dygdens väktare inte genera sig av några fakta. De ryckte på axlarna åt den historiska bakgrunden och vrängde till målningens innehåll för att ställa sitt ingripande i genus-korrekt dager.

Till skillnad från de finska målningarna, som verkligen avbildar trakasseri, så är Hylas i den grekiska myten – och hos Waterhouse – alldeles oskyldig. Tavlan innehåller ingenting lastbart, och nymferna – alla identiska som sig bör i en myt – är inte småflickor utan målade efter en och samma 19-åriga modell. Hylas var ingen ordinär vit heterosexuell tafsare. Han var hjälten Herkules älskare och det som skedde mellan honom och nymferna inträffade efter att de rövat bort honom!

Föga överraskande upplät tidningen The Guardian sina spalter för den mest trångsynta kommissariementaliteten. Men då det blev känt att Hylas lagts i malpåse protesterade en bred opinion. Museiledningen, rörlig som säven, hängde upp honom på nytt.

En likadan strid stod i Stockholm 1895, då Oscar Björck i tio tablåer lät nakna sagoväsen vänslas ohämmat på den nya Operakällarens väggar. Det sägs att kung Oscar II övertalade målaren att blidka den skränande hopen genom att måla badvikens vass litet högre tills den skymde nymfers och fauners behag.

Om vi börjar plocka ned tavlor kan vi i konsekvensens namn inte stanna där.

Vår tid har gjort sig en nidbild av viktorianismen. Den sägs vara en förstockad kultur, lamslagen av tabun, medan våra rop på förbud och påklädning är goda och nobla. Men viktorianernas budord var inte, som vi fått höra, överklassens och överhetens verktyg för att hålla folket och kvinnorna i styr. Tvärtom. Den dåtida brittiska överklassen roade sig utan några hämningar. Det var småborgarna som reste bålverk kring mänsklig beröring och sexualia. William Wilberforce, pryderiets chefsideolog, drog i gång kampanjen mot naken konst. Han agiterade häftigt mot en naken grekisk gud i en av Londons parker – den kunde förleda till lättsinne. (Den smått löjlige Wilberforce gjorde aktningsvärda insatser på andra områden, bland annat i kampen mot slaveriet.)

Kväkare, metodister och delar av den tidiga kvinnorörelsen var föregångare till vår tids förbudslobby. Föresatserna var goda och listan var lång över saker som borde bannlysas: svärord, smuts, alkohol och hor. (Vår tids förbudsproffs har, intressant nog, överflyttat sitt nit från alkoholen till rökningen.)

Genom socialt rörmokeri kan vi lösa en del problem. Många förbud är framsteg. Det är bra att män slutat spotta på golvet, att journalister slutat supa på arbetstid och att ingen cyklar på trottoaren. Det ligger nära till hands att tänja logiken: Vi kan lösa alla problem genom förbud. 

Så länge reformerna rör störande beteenden är det lätt att enas. Men när gatan röjts upp från busfasoner kommer strax, i rättrogna kulturer, ribban att höjas: Låt oss städa upp, på samma recept, också i tankens värld, inne i medborgarnas huvuden. Låt oss skapa en ny människa! Puritanernas predikningar kommer ibland från vänster, ibland från höger. De radikala samhällsreformatörerna Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson gjorde svenska författarvänner beklämda med sina krav på sexuell avhållsamhet.

Många gamla tavlor föreställer saker vi ogillar: korsfästelse, fältslag, våld, kvinnorov, djurplågeri. Men om vi börjar plocka ned tavlor kan vi i konsekvensens namn inte stanna där. Strindbergs skildring av främmande raser är kväljande. Varför skall vi stå ut med den? Diktaren D’Annunzio hyllade våldtäkt, en annan diktare var antisemit, en tredje brast i tolerans mot homosexuella. När litteraturen sanerats måste turen komma till arkiven och dess källmaterial. Hur mycken intolerans, könsdogmatism och klasshögfärd har inte ackumulerats där? Det blir en stor brasa.

Det är litet orättvist att driva med museichefers brist på kurage. Högkulturens förvaltare vet att de inte längre har myndigheters och politikers obetingade stöd. Vad hände då den svenska kulturministern ville slakta världskulturmuseerna? Trädde en samlad borgerlig front fram och lovade sätta stopp för galenskaperna? Nej, nästan alla mumlade försiktigt, med ett getöga mot cyberrännstenen och ett finger i luften. En ny människa har sannerligen tagit form, men inte en bättre! 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.