Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Per Ahlmark var ljusets man i en mörk tid

Foto: Jan E Carlsson

KOLUMNEN. Nathan Shachar är DN:s korrespondent i Jerusalem, författare och fristående kolumnist på ledarsidan.

Vänstern dominerade svensk kulturdebatt på 70- och 80-talet med sin våldsromantik och historierevisionism. I strid mot enfalden uträttade Per Ahlmark sitt egentliga livsverk.

"Ingenstans har man sådant överseende med dålig karaktär som i Sverige."

Första gången jag hörde Per Ahlmark säga detta högg tanken tag i mig. Under årens lopp har den inte sällan givit nyckeln till det som sker, stort som smått. Senast häromdagen. I en ny bok om Sverker Åström redovisas, med större emfas och fler detaljer än någon gjort hittills, det som tyder på att den svenske toppdiplomaten skulle ha varit sovjetisk spion. Statsminister Olof Palme delgavs misstankarna, men struntade i dem och utnämnde Åström till kabinettssekreterare.

Boken har uppmärksammats, men det explosiva antagandet, att en av de mest inflytelserika personerna i svenskt offentligt liv torde ha varit en landsförrädare, har knappast skakat Sverige. Inga krav har rests på att öppna Åströms klausulerade pärm hos Säkerhetspolisen, få eller inga utropar ”Är det möjligt?” eller ”Hur kunde det ske?”. Man har överseende.

Hånet och föraktet bekom inte Per Ahlmark. Kritik från någon som hyllat Stalin och Mao var som ingen kritik alls.

Gud skapade knappast Per Ahlmark för att han skulle bli arbetsmarknadsminister utan för att han skulle leda motståndet mot det kommunistpräglade åsiktsförtryck som härskade från början av 1970-talet till en bra bit in på 1990-talet – det närmaste Sverige varit en främmande ockupation sedan Stockholms blodbad.

Den tyrannidyrkande vänsterns dominans var en hederskultur. I regel behövdes varken hugg eller slag för att upprätthålla underkastelsen. De som inte höll med höll tyst. Det värsta var inte alla de dumheter som skrevs under de förlorade decennierna, utan de kloka saker som aldrig skrevs eller aldrig kunde publiceras.

Hur skall någon kunna förklara för senare släktled att många av dem som styrde landet och dominerade fakulteter, kultur och debatt var likgiltiga till demokratin och satte primitiva kampideologier högre än elementära mänskliga rättigheter? Hur många spaltmil och boksidor ägnades inte åt snirklad advokatyr för despoter på andra sidan klotet när de slog ihjäl oskyldiga civila? Också stora mediers kulturredaktioner blev organ för våldsromantik och historierevisionism och intog ett grodperspektiv på världen och litteraturen.

Böjelserna för regimerna på Kuba och i Östtyskland slog igenom över hela linjen, inte minst i skolpolitiken och kulturpolitiken. Men man andades en renare luft i både Östtyskland och på Kuba än i 1970- och 1980-talets svenska kulturliv. Hos dem hyllades lögn och våld, men det skedde under tvång. Inga anständiga människor trodde på amsagorna som kolporterades ut av regimen. Kuba och Östtyskland regerades med vapenmakt. Sveriges eliter föll på knä av eget, fritt val.

Det var i detta mörker av enfald och rättrogenhet Per Ahlmark uträttade sitt egentliga livsverk. Han var inte ensam, men han var den skröpliga oppositionens självklare inspiratör. Hånet och föraktet bekom honom inte. Kritik från någon som hyllat Stalin och Mao var som ingen kritik alls. Jag minns att han citerade något H L Mencken sagt om ”bevare oss för beröm från åsnor och sjakaler”.

Och så föll muren i Berlin 1989. Året därpå lanserade Kay Glans debatten om vänsterns skuld i Svenska Dagbladet och 1994 utkom Per Ahlmarks bok "Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet", en förteckning över skrivande berömdheters mest hiskliga värdeomdömen. Boken var frukten av en väldig arbetsinsats. Det fanns inga elektroniska register eller sökningar då, han letade fram citaten som svampar i en skog.

Det var bara ett urval, men det var förkrossande. Hur skulle det bemötas? De beskrivna, så länge lindade i bomull, propsade nu på offerrollen. Ahlmark var en svensk McCarthy, hette det, och hans bok var en inkvisitors index. Att dålig karaktär skulle mötas med något annat än överseende ingick inte i åsiktsnomenklaturans förväntningar på livet.

I tv och radio kunde Per Ahlmark göra ett gravallvarligt och påstridigt intryck. Civilt var han en helt annan, ett yrväder av paradoxer och sympatiska dårskaper, snar till skratt och gyckel. När han fick sin första stora hjärnblödning, i Jerusalem, märkte hans israeliska vänner strax att han pratade i nattmössan och ringde efter ambulans. Jag fick den föga avundsvärda uppgiften att freda honom från besökare. Sjuksystrarna protesterade: ”Vi är inga poliser, vi kan inte mota bort folk”.

– Säg vad du vill, säg åt dem att jag får en till hjärnblödning om jag inte får vara ifred! sa han.

Han fick som han ville, och kom efterhand tillbaka, med samma passion och samma aptit, men med något lägre hastighet. Slaganfallet var inte det sista och med åren kämpade han med en växande trötthet. Samtal som i fornstora dagar varit välkomna kraftinjektioner slukade nu energi. Under arbetet med memoarerna, som kom ut 2011, hushöll han med varje dyrbar droppe koncentration på ett rörande vis.

Han bar länge på en svår dödsskräck, men de sista, livsviktiga böckerna botade honom: ”Jag har gjort mitt”. Yehuda Amichai, poeten som Per Ahlmark satte högst av alla, har en dikt som börjar: ”Av tre eller fyra i ett rum, så finns det en som alltid står vid fönstret och tittar ut, en som inte kan upphöra att betrakta orättvisorna därute bland tistlarna”.

Bättre kan det inte sägas.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.