Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

13 procent röster, 100 procent uppmärksamhet.

Geert Wilders. Framåt sedan 2012, bakåt sedan 2010.
Geert Wilders. Framåt sedan 2012, bakåt sedan 2010. Foto: Utrecht Robin/ANP-TT

Högerpopulismen är en av flera konkurrerande strömningar i vår tid. Den är långt ifrån en majoritetsuppfattning, men tar nästan allt debattutrymme.

Alla kan hans namn. Alla har hört om hans hets mot muslimer. Alla har tagit del av varningarna – efter Trump och Brexit kan Geert Wilders bli störst i det nederländska valet.

Högerpopulisten med den blonda kalufsen är numera känd långt bortom sitt hemland.

Han sög åt sig det mediala syre som fanns tillgängligt före valet, genom konstanta grovheter. Han fick i det närmaste 100 procent av uppmärksamheten, mycket tack vare utvecklingen i USA.

Så hölls det val i veckan. Opinionsmätningarna hade ett tag pekat på att Wilders parti skulle bli störst, och numera är det ju en etablerad ”sanning” att opinionsmätningar underskattar högerpopulister.

I själva verket hade förvalsdiskussionen överskattat Geert Wilders chanser. Han fick till slut 13,1 procent, bättre än i valet 2012 men sämre än 2010. Och detta trots en massiv medial uppmärksamhet, som andra partier bara kan drömma om.

Störst blev det liberala regeringspartiet VVD med 21,3 procent. Socialdemokraterna kollapsade, samtidigt som andra mindre partier hade framgångar.

Årets politiska stjärnskott blev den 30-årige Jesse Klaver – tänk en yngre version av Kanadas premiärminister Justin Trudeau – vars gröna parti ökade från 2,3 till 8,9 procent.

Högerpopulister av Wilders snitt försöker framställa det som att de företräder ett slags genuin folkvilja. Sanningen är naturligtvis att ”folket” aldrig haft en enda vilja.

Demokratier kännetecknas av åsiktspluralism, som kanaliseras genom parlamentariskt beslutsfattande.

Fungerande demokratier fångar upp nya strömningar bland väljarna och korrigerar sig kontinuerligt.

Högerpopulister av Wilders snitt försöker framställa det som att de företräder ett slags genuin folkvilja. Sanningen är naturligtvis att ”folket” aldrig haft en enda vilja. 

Det är något annat än den populism som gör anspråk på att stå för den enda giltiga åsikten – ”folkets” – i motsatsställning till ”elitens” eller ”etablissemangets”. Det är ett resonemang som i grunden vänder sig mot demokratin.

Valet i Nederländerna visar att högerpopulismen är en potent politisk kraft i Europa. Men den är långt ifrån en majoritetsuppfattning. Den är en av flera konkurrerande strömningar i en turbulent tid.

Trenden i europeisk politik är sedan länge att partilandskapet fragmentiseras allt mer. De gamla stora massrörelserna utmanas av uppstickare. I land efter land ökar antalet aktörer med parlamentarisk representation. Väljarkåren är mer lättrörlig, lojaliteten har minskat.

Junilistan, Piratpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna är alla exempel från det svenska 2000-talet – och vi lär få se fler. Det är enklare än på länge att både skaffa sig och förlora makt.

I det nederländska valet tog sig två nya partier in i parlamentet. Totalt är de nu 13, en gång var de 9. Häri ligger en avgörande förklaring till att efterkrigstidens dominerande europeiska partier har problem, inte bara i Nederländerna.

De som försöker göra gällande att det ”gamla” utmanas av det ”nya” har rätt, men konfliktdimensionen gäller inte bara invandring.

I Österrike blev en grön politiker president efter att ha besegrat en högerpopulist. Socialdemokraterna och de konservativa, landets tidigare politiska ryggrad, fanns inte med i slutomgången. I Frankrike ser den partilöse Emmanuel Macron ut att ställas mot Marine Le Pen i presidentvalets andra omgång.

Mönstret är tydligt. Men fokus ligger huvudsakligen på högerpopulisterna. Och deras väljarstöd kläs ibland med en naturrätt att få regera, trots att de ofta har långt till egen majoritet.

Krönikören Lotta Gröning frågade nyligen vad de som ”nobbar SD” har för alternativ. I ett virrvarr av svepande anklagelser mot ”etablissemanget” (ironiskt nog har Gröning själv varit en etablerad debattröst det senaste kvartsseklet) framställde hon det som ofrånkomligt att Sverigedemokraterna ska få ingå i ett regeringsunderlag. Det finns, enligt Gröning, inget realistiskt alternativ till att SD ska ”få delta i politiken i riksdagen och till och med ta ansvar för allt de lovar”.

Den första delen i resonemanget är över huvud taget inget diskussionsämne. Det är väljarna som bestämmer vilka partier som sitter i riksdagen. SD är en del av det svenska parlamentet sedan 2010, med alla de rättigheter som tillkommer ett parti med 12,9 procents väljarstöd. Varken mer eller mindre.

Men därifrån finns ingen rak logik som tvingar vare sig SD eller någon annan att sluta politiska överenskommelser.

Demokratin förutsätter kompromisser och ett starkt skydd för minoriteter. Den som ska regera måste accepteras av en majoritet. I ett flerpartisystem som det nederländska och det svenska krävs något slags idémässig samsyn mellan dem som förhandlar. Vi förväntar oss inte att Moderaterna och Vänsterpartiet ska göra upp om budgeten. Lika lite bör vi räkna med att liberala, gröna eller socialdemokratiska partier ska slå armkrok med Sverigedemokraterna. Värderingsgapet är helt enkelt för stort.

Det finns, som den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller konstaterat, inget land där högerpopulister fått majoritet utan stöd från etablerade konservativa politiker. I USA hade Donald Trump inte vunnit presidentvalet utan republikanernas stöd.

De nederländska väljarna har sagt sitt. Valdeltagandet blev historiskt högt, och spretar åt olika håll. Vi har alla fått en påminnelse om att sluta förhålla oss till fantombilder av en enhetlig folkvilja.


Fotnot: I en tidigare version angavs fel ålder på det gröna partiets ledare Jesse Klaver. Han är 30 år.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.