Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Peter Wolodarski: Ludvika betalar priset för vår flathet mot nazister

Hédi Fried i Ludvika tillsammans med sin syster Livia Fränkel. Båda överlevde Förintelsen.
Hédi Fried i Ludvika tillsammans med sin syster Livia Fränkel. Båda överlevde Förintelsen. Foto: Peter Wolodarski

Nazister försöker ockupera Ludvika. Alla som lever och verkar i staden känner av  närvaron från extremister. Resten av Sverige kan inte fortsätta att titta på.

Det kom ett mejl i onsdags: ”I natt ramlade jag, spräckt revben, orkar inte skriva.” I fredags efter lunch anlände Hédi Fried, 94, ändå till kyrkan i Ludvika för att delta i en manifestation för tolerans och emot extremism. Hon kom med sin syster Livia Fränkel, 90, som överlevde Förintelsen tillsammans med Hédi. 

Det var inte första gången som Hédi Fried besökte södra Dalarna. På 1 maj, när nazisterna demonstrerade i Ludvika, var hon också där. Hon demonstrerade, samtalade med människor och visade sitt stöd. 

Stödet behövs. Ludvika, en idyll i hjärtat av Bergslagen, har sedan några år tillbaka hemsökts av nazister. En del kommer från trakten, men merparten tycks inresta från andra delar av Sverige. Steg för steg har de köpt bostäder och skapat vad som i det närmaste liknar en nazistisk reträttpost.

De är en mycket liten minoritet i samhället, men de syns och hörs allt mer. Under valrörelsen har de regelbundet delat ut flygblad utanför Konsum. När civilsamhället, under ledning av Gabriel Ehrling från Dalarnas tidningar, i fredags samlades till ett demokratiseminarium i kyrkan, kretsade nazister på gatan. Utanför skolor har de oanmält dykt upp på värvningsaktioner.

Inne i kyrkan träffar jag rektorerna Göran Törnqvist och Madelene Goldmann, som DN skrivit om tidigare. De är personer man känner enorm respekt för: när nazister hotat och kommit på besök, har båda markerat att skolan inte viker en tum. Elevrådet har agerat i samma anda. Nazisters flygblad på lyktstolpar har de unga ersatt med gula post-it-lappar där det stått: ”Allas lika värde.” "Sprid kärlek."

Jag frågar hur rektorerna kände sig efter DN:s artikel i våras. Det finns en risk att uppmärksamheten spelar nazisterna i händerna. Situationen i Ludvika kanske inte blir  bättre utan sämre när riksmedierna efter ett kort besök – i värsta fall ett slags mediasafari – åker tillbaka till Stockholm.

Rektorerna säger att det finns ett före och ett efter artikeln, att uppmärksamheten fått fler att vakna och engagera sig. Det har betytt mycket.

Här finns ett genuint dilemma: om allt positivt som sker i Ludvika överskuggas av nazisterna, då tas samhället som gisslan av extremisterna. Och det är precis det de vill.

Inne i kyrkan frågar moderatorn hur många i publiken som stött på nazisterna. Ludvikaborna räcker upp händerna. Vi stockholmare som är på besök ser på.

Ludvika är centrum för ABB:s högteknologiska verksamhet, som försörjer olika delar av världen med likström. På ABB arbetar nästan 50 olika nationaliteter. Bryggeriet Spendrups har också huvuddelen av sin svenska verksamhet i närheten. 

Det finns en oro i Ludvika att högerextremister kommer göra människor rädda för att flytta till staden. Det vore förödande. 

Samtidigt går det inte att tiga när nazister skriker ”förrädare” på gatan till dem som sagt ifrån, eller kör fram med strålkastarna påslagna mot hus för att skrämmas, eller filmar människor medan de handlar.

Ludvika lever just nu med Almedalsproblemet året om. Nazister försöker ockupera landskapet.

Det finns skribenter som i likhet med Fokus politiske chefredaktör Johan Hakelius bagatelliserat problemet och förlöjligat dem som varnat och rest motstånd. I Ludvika är det omöjligt att göra det, eftersom närvaron från extremisterna är så påtaglig, varje dag.

Det har tvingat alla att tänka igenom hur man ska förhålla sig till nazister som kommer fram på stan, personer som öppet bekänner sig till en våldsideologi. Flera har dessutom varit dömda till fängelse. Hotet är inte en teoretisk konstruktion, något abstrakt. Det finns runt husknuten.

Inne i kyrkan frågar moderatorn hur många i publiken som stött på nazisterna. Ludvikaborna räcker upp händerna. Vi stockholmare som är på besök ser på.

De senaste årens nazistiska framstötar har skapat oro men också väckt ett ovanligt politiskt engagemang, som blev synligt i fredags. Över hundra personer samlas för att tala om demokratins kärnvärden. De kommer från alla delar av samhället - näringsliv, politik, studieförbund, fack, idrott, frivilligorganisationer, myndigheter – och de visar betydande civilkurage.

”Jag trodde aldrig att ni skulle ställa upp så mangrant från samhällets alla hörn”, sade Hédi Fried när hon tog till orda. ”När jag hörde vad som hände i Ludvika tänkte jag: människor kan ställa till med mycket. Men det är bara människor som kan reda ut det. Och gör vi ingenting så fortsätter de framåt och tar för sig. Det ska vi inte tillåta. Om vi alla håller ihop kan vi lyckas. Vi är inte rädda. Rädslan förlamar. Vi får inte stå tillbaka och tänka att det som händer det händer. För det behöver inte hända.”

Ludvika råkade bli en nazistisk reträttpost, men problemet är inte begränsat dit. Det finns fler platser i Sverige där de härjar. Kombinerat med den högerextrema och högerpopulistiska retoriken i sociala medier, som DN uppmärksammar i söndagens tidning, är spridningen av de rasistiska tankefigurerna i det svenska samhället omfattande.

Om en vecka går Sverige till val. Kommer valprocessen att störas av nazister? Mycket möjligt att det sker på sina håll.

Dessa personer är inte intresserade av allmänna och lika val. De hatar den liberala demokratin. De vill störta folkstyret. Därför måste de möta motstånd, från många fler än civilsamhället i södra Dalarna.

Just nu låter Sverige nazisterna verka alldeles för ostört, och det högsta priset för det betalar platser som Ludvika. 

”Att du orkade komma hit trots spräckta revben”, sade jag till Hédi Fried efter hennes anförande. ”Revben läker”, svarade hon kort. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.