Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Per Ahlmark tog striden när motståndet var som störst

Passionerad liberal.
Passionerad liberal. Foto: Paul Hansen

Flera generationer unga liberaler engagerade sig politiskt tack vare Per Ahlmark. Hans tydliga röst för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter hade behövts nu.

Jag var 17 år när jag gick på mitt första stora politiska möte. Året var 1995 och Liberala ungdomsförbundet höll kongress i Uppsala. 

Mitt starkaste minne från de dagarna var ett tal som den tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark höll. Han var då närmare 60 och hade sedan länge lämnat politiken. Efteråt stod vi unga på kö när Ahlmark signerade sin senaste bok. Den var en uppgörelse med vänstern och tyranniet.

Per Ahlmark var rockstjärna bland yngre liberaler. Han talade om demokratins unika värde, om vaktslåendet om de mänskliga fri- och rättigheterna, om fjäsket i Sverige för vissa diktaturer, om hotet från antisemitism och andra hatideologier.

Det var teman som få i debatten brukade beröra på den tiden. Per Ahlmark var inte som andra. Hans eldande retorik elektrifierade åhörarna. Den som hade varit osäker på sin liberala övertygelse före talet blev från och med nu övertygad eller avtrubbad.

Jag förstod långt senare att Per Ahlmark haft den effekten på flera generationer unga liberaler.

”För mig finns ingen som betytt mer för att jag en gång gick in i politiken och senare stimulerat mer än någon annan”, skrev tidigare riksdagsledamoten och liberale chefredaktören Olle Wästberg till mig när det blev känt att Ahlmark var mycket dålig.

Det är ett talande citat. Per Ahlmark var tongivande bland socialliberaler redan på 1960-talet. Han utövade sitt inflytande genom decennierna, ända in i vår tid.

Bland politiska motståndare var Per Ahlmark ofta missförstådd på ett sätt som för tankarna till synen på hans förebild i livet, Herbert Tingsten, legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter.

Om de båda trodde på något till 51 procent argumenterade de till 100 procent. Debattstilen var konfrontativ och stundtals oförsonlig – å andra sidan var det inga dussinfrågor som diskuterades.

Det handlade om kampen mellan demokrati och diktatur, om frihetens grundvalar, om hotet från dem som hatar och hetsar, om motståndet mot apartheid och stödet till Israel, Mellanösterns enda demokrati.

När Per Ahlmark tog striden rådde det vänsterkommando i debatten. Han gick emot tidsandan och betalade ett personligt pris för ställningstaganden som i dag omfamnas av fler.

När den antisemitiska närradiostationen Radio islam härjade som värst på 1980-talet var chockerande många i offentligheten beredda att ursäkta hatpropagandan. Per Ahlmark och en liten grupp kring honom puttade en motvillig åklagare framför sig. Till slut blev det åtal och senare en fällande dom för hets mot folkgrupp.

Tidsandan började sakta svänga. Men det skulle dröja ända till 2010-talet innan det dubbla hotet från nynazism och radikal islamism blev tydligt för många.

Per Ahlmark hyllades bland högerdebattörer när han angrep vänsterns kramande av kommunistdiktaturer, men i grundläggande politiska frågor hade han mer gemensamt med mittenpolitiker än moderater. ”Höger” var för honom ett främmande begrepp, som han förknippade med ett inskränkt Sverige – det slags konservatism som han revolterat mot som ung.

Han var en känslig och varm människa som inte tvekade att ge sig ut i den offentliga kylan, om så krävdes.

Per Ahlmark var icke-socialist. Samtidigt trodde han på välfärdsstaten, jämlikhet mellan könen, tydlig separation mellan kyrka och stat och en politik som utgår från de sämst ställdas behov.

När den nyreaktionära tidskriften Salt kring millennieskiftet började orera om invandrare, mångkultur och judar var Per Ahlmark en av de första som reste motstånd. 

”Tokhögern bör inte nonchaleras”, skrev han i Dagens Nyheter år 2000. ”Varje tidsandas galenskap har sitt eget mönster, som ofta (men inte alltid) försvinner efter en tid av brist på näring… Det lärorika med Salt är att den påminner oss om de kodord som folk i högermarginalen nyttjar för att dölja sitt förakt för demokratins värderingar. Den visar hur avskyn inför ’det etablerade’ snabbt slår över i vulgaritet.”

Och så avslutade han: ”Erfarenheten lär oss att extremister av olika politisk färg aldrig ska underskattas. Vi vet inte om Salt är en tillfällig eruption från frustrerade reaktionärer eller en signal om ett nytt hot mot det öppna samhället.”

Jag hade kontakt med Per Ahlmark ända sedan vi sågs i Uppsala 1995. Hans sista år i livet tillbringade han på ett äldreboende för judar i Stockholm bland överlevande från nazisternas koncentrationsläger. Platsen var betecknande. I svensk debatt hade Ahlmark bidragit till att öka medvetenheten om Förintelsens innebörd, konsekvenser och betydelse för europeisk historia. Det var frågor han gång på gång återkom till långt innan de blev ”självklara” i debatten. Han kände sig hemma bland judiska vänner, på rummet i äldreboendet hängde en bild på honom själv och Israels förste premiärminister David Ben-Gurion.

Vad hade Per Ahlmark rest motstånd mot i dag? Den radikala islamismen hade han fortsatt att varna för, liksom nynazismen. Men han hade garanterat även tagit spjärn mot den auktoritära och nationalistiska höger som påstår sig representera den ”sanna folkviljan”.

Per Ahlmarks kämpande liberalism var inte utan fläckar. Under Irakkriget visade kompassen fel. Den som sökte nyanser hittade få gråskalor hos honom.

Stödet för Israel innebar inte en okritisk uppslutning bakom landets politik, som en del av hans vedersakare ville göra gällande. Men reservationerna mot kriget i Libanon och bosättningarna samt det tidiga stödet för en palestinsk stat hördes inte lika tydligt. Det andra blev starkare.

Där fanns en liberal passion som gav generationer hopp om att politik är viktigt och på riktigt, att demokratin är avgörande, att ledare måste våga stå för något när det verkligen gäller.

Han högaktade Centerns Thorbjörn Fälldin, och skrev att han önskade att Fälldin skulle ha varit statsminister om Sverige blev ockuperat. Per Ahlmark svek inte de idéer och personer han trodde på. Han var en känslig och varm människa som inte tvekade att ge sig ut i den offentliga kylan, om så krävdes.

Kommer diktaturerna att pina oss också nästa sekel? frågade Per Ahlmark retoriskt under sitt anförande i Uppsala 1995, och lyfte fram ödet för de följda muslimerna i Bosnien.

På den tiden var debatten ljum för Per Ahlmarks återkommande tal om demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Varför pratar han om det självklara? Varför ägnar han sig inte åt fastighetsskatten, maxtaxan eller arbetsrätten som alla andra?

I dag är svensk politik i akut behov av passionerade demokrater från höger till vänster som orkar ta Per Ahlmarks strider.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.