Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 21:16 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/kolumner/peter-wolodarski-sds-skamliga-syn-pa-judar-och-de-andra/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

SD:s skamliga syn på judar och ”de andra”

En skam för talmansämbetet.
En skam för talmansämbetet. Foto: Per Groth/TT

Sverigedemokraten Björn Söder är riksdagens andre vice talman. Utan att skämmas ägnar han sig åt att rangordna och sortera människor. 

Judar och samer är inte svenskar, slog sverigedemokraten Björn Söder fast i en omtalad DN-intervju för fyra år sedan. Med mindre än 100 dagar kvar till valet har Söder upprepat påståendet, denna gång i en kommentar på Centerpartiets Facebooksida.

Björn Söder är inte vem som helst. Han har tidigare varit SD:s partisekreterare och är nu riksdagens andre vice talman, ett uppdrag som är större än att representera ett enskilt parti. 

Trots att Söder fick massiv kritik efter DN-intervjun, väljer han nu att upprepa sitt kränkande påstående. Det visar att intervjun 2014 inte var något misstag, annat än möjligen i taktisk mening. Björn Söder tycker så här och skäms inte för att säga det.

För att belägga sitt påstående hänvisar han till att bland andra samer och judar i snart 20 år varit erkända som nationella minoriteter i Sverige. ”Dessa grupper har minoritetsställning just för att de inte är svenskar”, skriver Söder, och påstår att Centerns Annie Lööf ”förringar” deras ställning när hon ”indirekt hävdar att de är svenskar”.

Björn Söder behöver inte konsultera Annie Lööf för att fråga om exempelvis judar ser sig som svenskar.

Jag råkar veta en del om ämnet, eftersom jag själv är jude, och kan upplysa andre vice talmannen om att det går utmärkt att vara svensk och jude samtidigt.

De perioder då det inte gått bra, i Sverige och i andra länder, är när politiker av Björn Söders sort lyckats exkludera människor baserat på grumliga föreställningar om ”de andra” och deras ”tillhörighet”.

Min egen familj hamnade i Sverige av just det skälet. 1968, samtidigt som revolutionsstämningar låg i luften i stora delar av Europa, pekade de styrande polska kommunisterna ut landets judar som en suspekt grupp. 

Regimen orkestrerade en omfattande antisemitisk kampanj, som spred sig som en löpeld genom massmedierna och hela samhället. Judar sparkades från arbeten och trakasserades offentligt. Klimatet blev otäckt och farligt.

När min mamma stod på järnvägsstationen i Warszawa för att lämna landet var hon 19 år. Hon tänkte att hon aldrig mer skulle få se sitt hemland. Smärtan över uppbrottet vandrade genom kroppen.

Hon hade under hela sitt liv känt sig som polack och levt ett assimilerat liv i Warszawa med sin familj. Polen var hennes hemland. Nu betraktade myndigheterna henne som en så kallad femte kolonn och tvingade henne att avsäga sig sitt medborgarskap. De slog fast att hon skulle åka till Israel trots att de visste mer än väl att hennes verkliga mål inte alls var Mellanöstern. Men de brydde sig inte. Regimen hade sagt att judarna skulle dra de rätta slutsatserna och åka till just Israel.

Sverige stod öppet för de flyende den gången. Min mor startade ett nytt liv, blev svensk medborgare och ingen ifrågasatte hennes svenskhet.

En exkluderande politisk tradition hade visserligen funnits i Sverige, men blev komprometterad efter Förintelsen och försvagades.

I början av 1900-talet hade tongångarna varit andra, påminner Lars M Andersson i sin doktorsavhandling om svensk antisemitism före andra världskriget, utan att ägna sig åt retroaktiv skuldbeläggning.

Det var vid förra sekelskiftet ”självklart” att det fanns en ”särskild svensk identitet som inte omfattande judarna”, skriver Andersson och fortsätter: ”Rastänkande om ’judar’ och utnyttjande av antisemitiska föreställningar och stereotyper var ett inslag i skapandet av det moderna Sveriges kulturella och nationella identitet, i de olika konstruktionerna av ’svenskheten’”.

Jag råkar veta en del om ämnet, eftersom jag själv är jude, och kan upplysa andre vice talmannen om att det går utmärkt att vara svensk och jude samtidigt.

Björn Söder ingår i en nationalistisk politisk tradition som är betydligt äldre än Sverigedemokraterna – och därtill inte särskilt unik för Sverige. 

Hans försök att rättfärdiga sina skamliga uttalanden med att ta skydd bakom svensk minoritetspolitik, visar att han inte heller bryr sig nämnvärt om grunderna till den.

Den nuvarande svenska minoritetspolitiken har inte mer än 20 år på nacken. Idén om att tillerkänna bland andra samer och judar särskilda rättigheter härstammar från Europarådet, som efter Sovjetunionens upplösning ägnade betydande ansträngningar åt att se till att olika minoriteter runt om i Europa fick ett adekvat rättsligt skydd. Den moderna historien var förfärande. 

Nya konventioner antogs. Alla medlemsländer förväntades agera. ”Vi kunde inte med trovärdighet uppmana till exempel Moldaviens utrikesminister att underteckna konventionerna om vi själva inte gjorde det. Lite motvilligt gled vi in i det här, det var något vi var tvungna att göra”, säger dåvarande statssekreteraren Lennart Rohdin i en intervju i Judisk Krönika.  

Sverigedemokraterna vet vad de vill. De var inte intresserade av att stärka minoriteters rättigheter på 1990-talet. De ville redan då sortera och peka ut vilka som tillhör det svenska projektet, och vilka som inte gör det. Söders utspel speglar SD:s upptagenhet av “svenskhet”, vem som ska inkluderas och vem som ska uteslutas.

Mattias Karlsson, chefsideologen som tidigare klagat på att Zlatan inte rör sig som en svensk, försvarade nyligen Björn Söder genom att avfärda dennes kritiker som ”kosmopoliter”. Det är ett ökänt uttryck vars konnotationer är välbekant för alla som vet något om antisemitismens historia. Men Karlsson använder det utan att blinka.

Att judarna inte står högst i hierarkin hos SD är uppenbart, men det existerar grupper som har ännu lägre status än så. Diskrimineringen av den nationella minoriteten romer har Björn Söder tidigare uttryckt förståelse för, homosexualitet har han jämfört med pedofili och tidelag.

Det finns de som fortfarande inte förstår varför det i samtliga riksdagspartier ryms en stark ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna, trots att partiet nu är ett av landets större.

Orsaken till denna ovilja är inte komplicerad. Den står att finna i SD:s återkommande och djupt obehagliga rangordning av människor. 

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.