Bakgrunden till veckans kravaller är komplicerad. På sikt kan förorterna bara stärkas med bättre skola och fler vägar till jobb.
Det talas om en skolkris. Via databasen Salsa, som Skolverket tillhandahåller, går jag igenom resultaten för niondeklasser i Stockholm vårterminen 2012. Det ser till en början inte alls dåligt ut:
I Adolf Fredrik, 97 procent av alla elever har minst godkänt i samtliga ämnen. Enskede skola, 92 procent, Fredrikshov, 100 procent, Gärdesskolan, 91 procent, Mälarhöjdens skola, 97 procent, Äppelviksskolan, 94 procent.
I innerstaden och populära villaförorter klarar de allra flesta kunskapsmålen och betygen är generellt höga, även om det finns undantag.
På resultatlistan står samtliga grundskolor i Stockholms stad. Jag fortsätter att läsa:
Akallaskolan, endast 33 procent har uppnått målen, Hjulstaskolan, 29 procent, Rinkebyskolan, 38 procent, Rågsvedsskolan, 32 procent, Ärvingeskolan i Kista, 43 procent.
En kommun, två världar. I den ena är betygen höga och andelen underkända mycket låg, i den andra klarar merparten av niondeklassarna inte minimikraven.
Och skillnaden uppträder inte bara i resultat. Databasen noterar även andelen elever som antingen är födda utomlands eller har föräldrar som inte kommer från Sverige.
Ett exempel: I Fredrikshov, som ligger på Östermalm, gick förra året inte en enda elev i nian som fötts utomlands, och endast 3 procent hade två föräldrar som invandrat. I Hjulstaskolan var motsvarande andelar 32 respektive 61 procent: nästan alla hade antingen direkt eller indirekt utländsk bakgrund.
Tydligare än så kan knappast segregationen i Sveriges huvudstad beskrivas.
Det finns självfallet inget rakt orsakssamband mellan antalet invandrare och skolans resultat, men om invandringen är förknippad med andra sociala problem påverkas förutsättningarna. Om en hög andel av barnen inte ens kan svenska när de sätter sig i skolbänken är det på motsvarande sätt svårare att klara kunskapsmålen.
Det är ingen tillfällighet att jag nämner skolresultaten i Hjulsta, Rinkeby, Rågsved och Kista med tanke på den gångna veckans bilbränder och kravaller. Syftet är inte att ursäkta våldet, som har många orsaker och dessutom eldats på av utomstående. När Aftonbladets ledarsida gör gällande att upploppen är ”baksidan av Fredrik Reinfeldts slagord det ska löna sig att arbeta” säger tidningen mer om sig själv än om både Reinfeldt och kravallerna.
Men det finns heller ingen anledning att bortse från verkligheten i dessa områden.
Vilket samhälle skapas när 70 procent av alla niondeklassare inte klarar kunskapsmålen? Hur många går vidare till gymnasiet? Hur många driver omkring i brist på mening och sammanhang?
Just det obegripliga, det fullkomligt meningslösa får tyvärr en alldeles särskild lockelse, för att citera författaren Sigfrid Siwertz.
Utbildningsminister Jan Björklund har rätt när han säger att ”klassresan börjar i klassrummet”. Om det är någonstans där livschanser kan utjämnas och orättvisor begränsas, så är det i den öppna och allmänna skolan. Sveriges lyft från fattigt bondesamhälle till sjudande industrination hängde intimt samman med att utbildning blev en rättighet för alla, oavsett ekonomisk eller social situation. Skolplikten var inte främst ett tvång utan en chans att växa – och det svenska samhället kunde samtidigt berikas av en stor begåvningsreserv.
Men i flera av Stockholms förorter har skolan misslyckats monumentalt med att leva upp till denna stolta tradition. Och ännu värre: de problem som skapas dröjer sig kvar och leder ofta in i arbetslöshet och i värsta fall kriminalitet.
DN:s Johan Schück påminde tidigare i veckan om det nära sambandet mellan skola och arbetsmarknad. De som slås ut från utbildning har ännu svårare att skaffa sig en försörjning. I Husby hade 20 procent av de unga varken arbetat eller studerat under hela treårsperioden 2008–2010.
Det krävs ingen avancerad analys för att förstå sprängkraften i dessa siffror. Här finns grund för bitterhet och hopplöshet.
Samtidigt visar Riksrevisionen i en aktuell granskning att ungdomar med utländsk bakgrund i högre grad än andra skriver in sig hos Arbetsförmedlingen. Viljan finns, problemet är att hjälpen brister. Huvuddelen av AF:s insatser sker först när en ungdom varit arbetslös i 3–4 månader, konstaterar Riksrevisionen och ger Arbetsförmedlingen allvarlig kritik på flera punkter.
Några enkla förklaringar till veckans oroligheter existerar inte, och i det korta perspektivet är problemen en fråga för polisen. På sikt måste också polisen ha bättre närvaro och synlighet i de områden som nu hamnat i blickfånget. Målet borde vara att etablera kontakter och stärka förtroendet hos medborgarna.
Om gnistan åter tänds, och det lär den göra, behövs beredskap för att mobilisera mot våldet. Det kan dessutom inte bara vara polisen som reagerar utan även samhället i stort.
Politikerna, däremot, bör framför allt inrikta sitt tänkande på skolan och arbetsmarknaden, liksom på segregationen i Sveriges huvudstad. En skola där bara 30 procent av eleverna klarar godkänt i alla ämnen skapar fler förlorare i livet än klassöverskridande livschanser.