Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Putin är varken galen eller genial

Efter annekteringen av Krim har Vladimir Putin av vissa beskrivits som tokig, av andra som en diaboliskt skicklig maktspelare. Sådant säger mer om förvirringen i väst än om Rysslands president.

Är Vladimir Putin galen?

Då och då kan man faktiskt läsa eller höra det i vad som anses vara seriösa medier. Även berömda internationella politiker – låt vara inte längre i tjänst – antyder att vi inte kan utesluta det. Putin gör vad han gör därför att han har en skruv lös. Detta borde förvåna oss eftersom spritt språngande galenskap är sällsynt i politikens historia: inte ens Adolf Hitler var i strikt klinisk mening galen. Och kanske inte ens Caligula, kejsaren som ville låta sin favorithäst ta plats i den romerska senaten.

Förbryllande blir Putins påstådda galenskap när den allt som oftast får gå hand i hand med diabolisk förslagenhet. Putin skulle hela tiden vara steget före sina motståndare, en kallhamrad maktspelare som överraskar och sedan leker med Washington och Bryssel, som iskallt utnyttjar minsta blotta för att splittra motståndarlägret. Utgången av den ukrainska konflikten skulle därför vara given: ingen i väst är vuxen denna geniala, må vara kanske galna förbrytarhjärna.

Men för den som varken tror på Putins galenskap eller genialitet säger sådana omdömen mer om tillståndet hos dem som bjuder honom motstånd. De vittnar om bristfällig analys, om en mer ideologisk hysterisk än politisk intellektuell reaktion på införlivandet av Krim och det krig som Ryssland per ombud för i Ukraina.

Denna aggression måste fördömas, men inte i tron att det skulle vara en galnings verk. Ty en sådan ”analys” gör det mycket svårt att sätta sig in i hur Putin och många ryssar tänker och känner, därmed även att bekämpa hans politik.

Hade Putin varit galen hade han befunnit sig i sin egen värld. Det gör han nu inte, och förmodligen beskriver Angela Merkel situationen bäst när hon konstaterar att Putin befinner sig i ”en annan värld”. Merkel kan sitt Ryssland (eller Sovjetunionen), känner dessutom Putin bättre än någon annan politiker i väst. Och i denna putinska värld är mycket av vad vi håller oss till som självklarheter ställt på huvudet: ord och handling är lösta från varandra, avtal behöver inte hållas, sanningen är inte ett värde i sig, lögnen inte omoralisk, en kompromiss något man tvingas till på grund av tillfällig svaghet, därför något som rivs upp så snart man känner sig stark igen.

Allt detta är obehagligt nog. Men ingenting av det är galenskap. Inte heller ska det förväxlas med en överlägsen, obetvinglig strategi. Däremot handlar det om ett djupt rotat reaktions- och beteendemönster som med ett minimum av andra hänsyn är underordnat det mål man vill uppnå.

Man skulle kunna hävda – så ser den nakna makten ut. Och man kan tillägga att det snarare rör sig om regel än undantag i vår värld.

Fast inte i det demokratiska Europa som efter kommunismens fall blev dramatiskt mycket större. Putin har i efterhand beskrivit murens fall som något ”onaturligt” och ”overkligt”. Detta overkliga upplever han som polisspion i Dresden (1985–1990), under några dygn upptagen med att elda upp KGB:s hemliga papper därför att fridsamma tyskar börjat marschera på gatorna och skanderat ”vi är folket!” och snart ”vi är ett folk!”. Det var inte hans värld: men något som skulle rasera också hans.

Inte heller skulle det bli hans värld. Ty Ryssland är i dag en stat som förlorat ett imperium och inte klarat av att ta steget in i en modernistisk, globaliserad och demokratisk värld. Demokrati? Den har man fått som sken i stället för som verklighet; ryssarna liknar undersåtar mer än medborgare, husbondens röst behärskar medierna och den som inte är präktigt heterosexuell bör ta sig i akt. I stället för entreprenörer har man fått så kallade oligarker; två råvaror från 1800-talet, olja och gas, försörjer ett land som inte producerar en enda pryl som vi skulle känna igen som rysk.

President Obama har kallat Ryssland för en ”regional makt” som invaderat Ukraina ”av svaghet”. Och han har rätt, även om denna regionalmakt är världens till ytan största stat, dessutom beväpnad med kärnvapen. Men Obamas ”svaghet” tillsammans med Merkels ”en annan värld” blir till en mycket precis beskrivning av Putins Ryssland.

Hade Putin verkligen varit galen, hade vi kanske kunnat hoppas på att han av en nyck plötsligt lämnade tillbaka Krim och slutade stödja krigsherrarna i östra Ukraina. Men i stället har han en vision om ett slags Sovjetunionen light där Ukraina spelar en avgörande roll både som beståndsdel och farligt exempel. Utan Ukraina – eller delar av Ukraina – vore hans nya imperium en löjlig torso. Samtidigt är ett Ukraina där undersåtar redan fått smak på att bli medborgare början till ett slags politisk ebolaepidemi som inte skulle göra halt vid gränsen till Ryssland. Därför måste epidemin stoppas.

Ty vad Obama kallar ”svaghet” skulle Putin kalla ”försvar”: därav också det improviserade, motsägelsefulla och lätt desperata i vad han gör. Ty Putin vet att hans egen regim står och faller med hans vision. Att den är reaktionär, orealistisk och djupt odemokratisk stör honom inte; allra minst det sistnämnda.

Dock har inte heller detta särskilt mycket med galenskap att göra.

Richard Swartz är journalist, författare

Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.