Hur försvarar man att det är fri rörlighet inom länder men inte mellan dem? Genom att ignorera frågan eller göra nationer till familjer.
Trots att standardläget i världen är att människor inte får leva och arbeta var de vill utan att be överheter om lov har jag aldrig hört någon princip, annan än jord och blod, som försvarar denna ordning. Både argumenten för och emot ökad eller fri migration brukar vara ändlöst pragmatiska och nyttoinriktade. De går i katastrofscenariots tecken eller i lovprisandets. Det närmaste en principståndpunkt som hörs är: ”man ska vara solidarisk med människor i nöd”; en form av dygdetik, där uppmärksamheten vilar på ett godhjärtat subjekt, som öppnar dörren för främlingen.
Argumentet skjuts lätt i sank av invandringsmotståndare. ”Vi kan inte hjälpa alla”, säger de, vilket stämmer. Utifrån tankefiguren att man hjälper människor genom att ”släppa in dem” och därefter ”ta hand om dem” går det inte att hjälpa alla. Men hjälpperspektivet är problemet. Det implicerar hierarki och kollektiv besittning av mark och är aldrig kostnadsfritt för den omhändertagna. Förr eller senare kommer kraven på tacksamhet och skuld mot gemenskapen. Argumenten för fri rörlighet borde i stället förskjutas till den som förflyttar sig, så att objektet blir rättighetssubjekt, och samtidigt bort från hjälptanken.
Hur har det blivit så att världen bestämt sig för den nuvarande ordningen och fått den att framstå som ofrånkomlig, en ordning där normalitet är att inte få migrera som man vill och där det sker på nåder?
Genom orientering mot gruppen och dess välbefinnande, och genom den ändlösa pragmatismens ad hoc-bedömningar. Hur ska det gå? Hur ska vi ha råd? Vi har ju fullt upp med att ”ge” ”våra egna” ett värdigt liv.
Så tänker man med rätta om man betraktar sitt land som en stor familj. Och det är med förfäran jag ser att Socialdemokraterna använder familjemetaforen igen (DN Debatt 14/9 -13), i åkallan av Per Albin Hanssons folkhemstal. I familjer är det glasklart vem som är förälder och barn, vanligen också vem som är far och mor, vem som är ingift och ovälkommen partner, vem som är fosterbarn, styvbarn, biologiskt barn, svart får och konstig faster utan barn. Rollerna stelnar till arketyper. Familjer är avgränsade mot andra familjer. Där det finns ett vi finns ett de.
Men hur skulle det då gå om rörligheten inte reglerades? Gå för vem? För helheten, låt säga, eller för dem som redan bor där människor önskar slå sig ner. Ömsom sorgesamt, ömsom fantastiskt, ömsom knappt märkbart. Människans villkor således, en tickande bomb av liv på väg mot döden. Och hur går det för övrigt inom länder och regioner där människor inte ber om lov innan de flyttar? Ganska skapligt, men det är inte huvudsaken. Den är att konsekvensanalyser inte kan avgöra dessa rättigheter. Fri rörlighet och rätten att inte vara slav kan inte hänga på ”hur det går”.
”Vi är alltid mitt i en process som vi inte vet hur den slutar, och därför ser vi det förflutna i ett försonande ljus, medan framtiden alltid verkar osäker”, skriver Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt i ”Migrationens kraft” (Hydra förlag 2012).
Livet består av många val. Bland dem ingår inte att välja om andra ska flytta på sig eller stanna där de är. Grundfriheterna härleds inte ur sina utfall, utan ur insikten att bara godtycklig pragmatism kan upphäva dem. Pragmatism i frågor som dessa blir alltid auktoritär.
Varför tvekar ändå så många inför en självklar rättighet trots att de avskyr invandringsmotstånd? Kanske för att samhället som familj är en levande uppfattning. Och för att det är svårt att få bort tanken på omhändertagande, och ”man kan ju inte hjälpa alla”. Eller kanske tänker en del att de i stället lägger kraften på att krossa kapitalismen, för då kommer folk inte att behöva eller vilja migrera. Men den går inte att krossa utan att först krossa andra grundläggande fri- och rättigheter.
”Att vår nuvarande samhälls- och arbetsmarknadsmodell stänger ute människor från arbetsmarknaden är väl bekant för den som sysslar med sådan här frågor”, skriver Norberg och Segerfeldt. ”Redan för 25 år sedan myntade Assar Lindbeck … teorin om arbetsmarknadens insiders respektive outsiders. Insiders, de som redan har ett jobb, har starka incitament att skaffa sig själva privilegier, oberoende av om dessa gör det svårare för de som inte har ett jobb …”.
Sant är nog att i en värld av fri rörlighet där länder inte är som stora familjer kan välfärdsstaten inte se ut som hittills och inte heller arbetsmarknadens villkor. Lägre lön, hårdare arbetsförhållanden och torftigare bostäder kommer att finnas både inom synhåll och långt borta. Så är det även utan migration, och framför allt då. Inget hindrar förstås att man utformar nya system för att upprätta skydd mot livets hårdhet, vilande på övertalning och överenskommelser.
Grundfrågan att ställa sig är om man har rätt att hindra andra från att fritt söka försörjning för att man själv riskerar att få sämre levnadsstandard och större osäkerhet, alternativt måste bli mer produktiv för att behålla nivån. Anser man det bör den rätten formuleras och uttalas. Jag tror det blir svårt utan att grunda den i någon obehaglig gemenskapsteori.