Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Regenten som foster

Kolumnen: Lena Andersson om en barnalycka som inte är hela rikets.

Vi tar det från början. Monarkin bygger på idén om genetisk överlägsenhet, klassmässig och familjemässig. Det medför paradoxalt nog att de som kommer ur den utvalda familjen inte behöver vara lämpade för sin lott. I en monarki kan man, helt teoretiskt givetvis, bli statschef fast man passar sämst i landet för ämbetet.

Den förutbestämda genetiska överlägsenheten förs vidare genom avkomma. Avkomman blir tronföljare, regent. Monarkin är odemokratisk till sitt väsen även när en demokratiskt vald riksdag underlåter att avskaffa den. Den är det på samma sätt som rasismen är odemokratisk även om den riksdag som stiftar lagar som ej gäller lika för medborgarna är folkvald.

Eftersom monarkin bygger på gener och blodslinjer förutsätter den att det avlas barn inom den utvalda familjen. Det är en grundbult. En republikan ger därför utlopp för en monarkistisk känsla när han eller hon gläds åt att kronprinsessan har en ny regent i magen. För en republikan är det just detta faktum, skapandet av nya tronföljare, som är huvudproblemet. Det är således hållningslöst av Republikanska föreningen att säga att det är ”jättegulligt med barn, men”. Det finns hur många gulliga bebisar och graviditeter som helst, alla privata angelägenheter. Om just den här graviditeten är jättegullig är också monarkin jättegullig.

Fjolårets bröllop och årets foster är sådant som monarkin lever av. Via pompa, kläder, bröllop och regentbebisar smugglas de feodala idéerna in. Krälandet i stoftet inför denna utvalda familj sätter normen för allt annat krälande inför fint folk, positioner och medfödda fördelar. Kungafamiljen är symbolen för klassamhället och underdånigheten. Den jämlikhetstanke som ändå finns har uppstått trots monarkin.

Dagen efter nyheten om att en ny tronföljare var på väg hade den socialdemokratiska tidningen Aftonbladet arton sidor ”Gravid-extra”. Arton sidor. Arton glädjestrålande sidor som indirekt legitimerar den genetiska utvaldheten (som också är rasismens idé), att man föds och gifter sig till privilegier, att en ny varelse har blivit till som det ska svassas och lismas inför livet ut. Arton sidor hyllning till odemokratiska idéer och då har jag inte räknat ledarsidans lilla sorgliga blänkare: ”Grattis. Med tanke på all press som riktats mot kronprinsparet (sic) är det glada nyheter. Kronprinsessan Victoria och prins Daniel väntar sitt första barn i vår. Monarkin må vara ett hopplöst föråldrat system, i det här fallet tycks den äntligen ha fungerat som den ska. Det är bara att kapitulera – och gratulera!”

Om ett system är hopplöst föråldrat är det väl ingen glad nyhet att det fungerar? Victoria Bernadotte är inte en privatperson; vore hon det skulle Aftonbladet inte gratulera hennes graviditet. Man kan inte motsätta sig monarkin och samtidigt glädjas åt att det ska födas fram en ny regent när det är exakt detta som är monarkin och dess problem.

Moderata Norrköpings Tidningar skrev: ”Monarkins succession stärks i hela rikets barnalycka”. Det är en korrekt iakttagelse om hur den kungliga successionen stärks. Det är också ett underligt antagande om homogenitet klätt i ett obehagligt språkbruk. ”Hela rikets barnalycka”. Är året 1933?

Ohjälpligt inneboende i monarkin finns de värden som så många äcklas av när Sverigedemokraterna bär fram dem: svenska krusbär, hembygdsgårdar, påbjuden kristendom, stabil nationell gemenskap, blodsmystik, konservativa familjevärden, könsroller, en ”trygghetsskapande” ledare som ger kontinuitet ovanför det ombytliga, opålitliga folket och dess käbblande politiker.

Monarkin gör nationen till en stor familj. En far och en mor håller sin skyddande hand över barnaskaran. Av flera uttalanden i fjolårets tv-dokumentärer framgick att de kungliga ser på sin ”roll” som förälderns inför barnen och deras behov, men också att de som moderna föräldrar vill arbeta hårt för att uppfylla sina plikter inför barnen och förtjäna deras respekt.

Att kapa banden till föräldrar kan vara skrämmande. Det är svårt att mista det man har och gå in i det man inte känner till. Men att seriösa människor anför som argument mot avskaffad monarki att de inte förstår vad vi ska ha i stället, det vill säga hur vi ska klara oss, är beklämmande. Man måste flytta hemifrån någon gång.

Många demokrater tycks få skuldkänslor över sin monarkiskepsis när bröllop och värnlösa kungabebisar kommer på tal. Denna emotionella utpressning är monarkins triumf och främsta maktmedel, dess perpetuum mobile. De kungligas oavsättlighet ligger i att de demokratiskt sinnade måste välja mellan hjärtlöshet inför deras rara familjebestyr eller falskt kvitter inför makten som vidmakthålls genom dessa.

Det hjälper inte att påminna om att alla kungar och tyranner var bebisar en gång, att miraklet så att säga avtar med stigande ålder. Ingenting hjälper mot behovet att beundra och ha någon över sig och andra.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.