Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Historien görs till hatets måltavla

KOLUMNEN. Richard Haass är amerikansk diplomat och ordförande i tankesmedjan Council on Foreign Relations.

IS är ingen pionjär när det gäller att förstöra tempel och skulpturer. Men att redan Alexander den store ägnade sig åt historiemord gör det inte mindre viktigt att försöka stoppa plundringen.

I vår nu något kaotiska värld sticker Mellanöstern ut. Där håller den ordning som skapades efter första världskriget på att rivits upp och folken i Syrien, Irak, Jemen och Libyen har fått betala ett mycket högt pris.

Men det är inte bara nuet och framtiden i regionen som har drabbats. Offer för dagens våld är även det förgångna.

Islamiska staten (IS) ser som en viktig uppgift att förstöra det som den anser inte håller måttet utifrån islamiska värderingar. Det mest dramatiska exemplet är det praktfulla Baalshamintemplet i Palmyra i Syrien. Och Mosul i norra Irak som i två år har kontrollerats av IS håller nu på att befrias, men tyvärr för sent för att man ska kunna rädda de många skulpturer som har förstörts, de bibliotek som har satts i brand eller de gravar som har plundrats.

Skövling av historiska minnesmärken är dock inget som har förekommit bara i Mellanöstern. År 2001 såg världen med fasa hur talibanerna sprängde den stora Buddhastatyn i Bamiyan och 2012 förstörde radikala islamister gravar och manuskript i Timbuktu. IS står dock för en vandalisering utan motstycke.

Att ha det förgångna som måltavla är inget nytt fenomen. Alexander den store ödelade det vi nu kallar Persepolis för mer än 2000 år sedan. I religionskrigen som härjade i Europa under århundraden föll många kyrkor, ikoner och målningar offer. Stalin, Hitler och Mao gjorde sitt bästa för att förstöra byggnader och konstföremål med anknytning till idéer som de ansåg farliga. För ett halvsekel sedan skövlade Röda khmererna tempel och monument runtom i Kambodja.

Det som bäst kan beskrivas som ”historiemord” är lika lätt att förstå som det är vidrigt. Politiska ledare som vill bygga ett samhälle runt en ny uppsättning idéer, lojaliteter och beteendemönster måste först bryta ner människors identitet så att denna inte förs vidare till kommande generationer. Att förstöra de idéer och symboler denna identitet förknippas med ses som en nödvändig förutsättning för att forma ett nytt samhälle och en ny kultur.

Av den anledningen är det för den som vill se till att dagens fanatiker inte segrar oerhört viktigt att slå vakt om det förgångna. Museer och bibliotek är ovärderliga inte bara för att de rymmer sköna tingestar utan även för att de skyddar det arv, de värden och idéer som gör oss till dem vi är och hjälper oss att föra vidare allt detta till dem som kommer efter oss.

Staters viktigaste insats mot historiemord har varit att förbjuda handel med stulna konstföremål. Detta är behjärtansvärt eftersom de som skövlar kulturlämningar och dödar oskyldiga män, kvinnor och barn delvis finansierar sin verksamhet genom att sälja stulna klenoder. I 1954 års Haagkonvention förbinder sig stater att i händelse av krig värna kulturlämningar och inte använda dem i militärt syfte genom att exempelvis upprätta stridsställningar, inhysa soldater eller lagra vapen där. Målet är entydigt: att skydda och bevara det förgångna.

Men man ska inte överdriva betydelsen av internationella fördrag eftersom de bara gäller för stater som har skrivit under dem. Att bryta mot Haagkonventionen – som både Irak och Syrien har gjort – leder inte till någon straffpåföljd och den täcker inte handlingar av icke-statliga aktörer (som IS). Dessutom ger konventionen inte heller utrymme för åtgärder mot en ansluten part som bryter mot den.

Den bistra sanningen är att världssamfundet som det ofta talas om fungerar mycket illa. Och en värld som drar sig för att uppfylla sin plikt att skydda människor – något som senast har visat sig i Syrien – lär inte kunna nå enighet som beskyddare av statyer, manuskript och tavlor.

De som är redo att skövla kulturlämningar måste stoppas innan de gör det. Detta innebär att vi måste hindra unga människor från att radikaliseras, dämpa inflödet av medlemmar och resurser till extremistgrupper, få stater att avdela polis och militär för att skydda värdefulla kulturlämningar och, när det är möjligt, attackera terrorister innan de slår till.

Om en stat står för hotet mot kulturlämningar kan sanktioner vara ett lämpligt redskap. Att åtala, döma och spärra in personer som våldför sig på sådana kan verka avskräckande på andra – på samma sätt som när det gäller våld mot människor.

Som verkligheten nu ser ut kommer historiemord även fortsättningsvis att vara ett hot och en realitet. Det förgångna kommer att vara i fara. I så måtto skiljer det sig inte från nuet och framtiden.

Översättning: Claes Göran Green

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.