Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Richard Haass: Syna Putins spel i Syrien

Putin förmår inte återge al-Assad kontroll över Syrien. Om han ser flygbombningarna som ett medel för egna mål kan den syriske diktatorn offras i nästa steg.

Vad president Putin har för avsikter i Syrien och varför har kommenterats grundligt. Analysen har emellertid varit snävt inriktad på det korta perspektivet, och det är möjligt att den alltför negativt värderar de sannolika långsiktiga konsekvenserna av hans åtgärder.

Vad vi vet är att Putin har bestämt sig för att undsätta Bashar al-Assads hårt trängda regim. Ryska bomber och missiler regnar nu över en rad beväpnade grupper som kämpar mot de syriska regeringsstyrkorna, och det har gett regimen det andrum som Rysslands intervention var menad att ge.

Hur ondskefull al-Assads regim än är och hur mycket den än har att svara för kan detta anses vara bättre på kort sikt än att den faller sönder. Den plågsamma sanningen i Syrien i dag är att ett folkmord troligen skulle bli följden av regimens fall, med ytterligare miljoner på flykt och Islamiska statens (IS) så kallade kalifat upprättat i Damaskus.

Man kan spekulera kring Putins motiv, men det ser ut som om han inte vill se Rysslands gamle alliansbroder i Mellanöstern falla. Dessutom försitter han aldrig en chans att påminna världen om att Ryssland alltjämt är mäktigt och kan och vill handla i sitt eget intresse. Han kan också vilja dra sina egna medborgares uppmärksamhet från en krympande ekonomi och de stigande kostnaderna för interventionen i Ukraina. Höga opinionssiffror tyder på att han lyckas bra i det avseendet.

Många fruktar att Rysslands senaste insatser inte bara ska förlänga Syriens brutala inbördeskrig utan också stärka IS. Så kan det mycket väl bli, eftersom hat mot al-Assads regim är det som driver allt fler att ansluta sig till rörelsen. Och åtminstone hittills verkar IS prioriteras lågt av den ryska militären, som huvudsakligen attackerar andra al-Assadfientliga grupper.

Det finns uppgifter om att IS går in i områden som andra har lämnat efter ryska attacker. Ryssland tycks spela samma cyniska spel som al-Assad: att framställa kriget som ett enkelt val mellan IS och en regim som trots allt fortfarande förtjänar världens stöd.

På sina håll befarar man också att denna demonstration av rysk makt förebådar en ny våg av sådana interventioner, till och med ett nytt kallt krig. Men det är föga troligt, om så bara för att Ryssland saknar den ekonomiska och militära styrka som insatser på många fronter kräver. Det är inte heller klart att det ryska folket är villigt att betala ett högt pris för en sådan utrikespolitik.

Allt hänger alltså på Putin, som har en självständig makt i Kreml av ett slag som inte har skådats sedan Stalins tid. Alla vet att Putin älskar kampsport och hans agerande i Syrien stämmer helt med många av kampsportens principer, bland annat betydelsen av den avgörande stöt som slår ut motståndarens starka sidor och utnyttjar hans svagheter.

Men våld har sina gränser. Rysslands intervention i Syrien kan inte lyckas om framgång ska definieras som att al-Assads regim återvinner kontrollen över huvuddelen av landets territorium. På sin höjd kan Putins insatser etablera en någorlunda säker enklav.

Även detta blygsamma mål blir dyrt, eftersom också IS blir allt starkare. Och det kan visa sig kostsamt även för Ryssland: det är bara en tidsfråga innan självmordsbombningar (av samma slag som attacken i Ankara nyligen) sker i Moskva.

Den verkliga frågan är alltså om Putin­ betraktar stödet för al-Assads regim som ett mål i sig eller som medlet att nå ett mål. I det senare fallet – om Putin tänker sig det hela som ett schackparti, många ryssars favoritspel, och planerar flera drag i förväg – kan man tänka sig en diplomatisk process där al-Assad avlägsnas vid någon tidpunkt.

Ryssland kan tänkas stödja en sådan process; Putin är ju inte precis känd för att vara sentimental. Han kan gå in för en politisk process där han får demonst rera Rysslands centrala roll i ut­formingen av Mellanösterns framtid.

Medan allt detta pågår bör USA och andra bedriva en tvåvägspolitik. Den ena vägen kanaliserar åtgärder för att förbättra maktbalansen i Syrien. Den medför mer hjälp åt kurderna och utvalda sunnigrupperingar liksom fortsatta anfall mot IS från luften.

Relativt säkra enklaver bör bli följden. Ett Syrien bestående av enklaver eller kantoner kan vara den bästa möjliga utgången för närvarande och för en överblickbar framtid. Varken USA eller någon annan har något livsviktigt nationellt intresse av att återställa en syrisk regering som har makten över hela landets territorium. Det väsentliga är att pressa tillbaka IS och liknande grupper.

Den andra vägen är en politisk process där USA och andra länder håller öppet för ryskt (och även iranskt) deltagande. Målet skulle vara att lirka bort al-Assad från makten och upprätta en ny regering som åtminstone har stöd av hans alawitiska bas och i idealfallet några sunnitiska grupper.

En sådan process kan mycket väl ge Putin prestige. Det vore värt sitt pris om det bidrog till en dynamik som med tiden minskar det syriska folket lidande och försvagar den fara som IS utgör.

Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.