Jag ser ut från bussen och häpnar: Barristaan, Treat, Sandys Fridays, Bull & Bear, Lagerhaus, Coop. Svenska språket har försvunnit – och språkvetarnas tal om utveckling gör mig bara mer fundersam.
Då och då sitter jag på bussen mellan Norrtull och Stureplan och eftersom jag är den sista fria människan – alltså utan mobiltelefon – har jag gott om tid att vara där jag är i stället för virtuellt någon annanstans. Som nästan den ende i bussen kan jag i lugn och ro ägna mig åt att beundra det vackra Stockholm.
Vad jag ser är jag nöjd med. I vad som är långt mer än ett halvt århundrade har min barndomsstad längs denna sträcka förblivit nära nog oförändrad. Byggnader, gatornas sträckning, den majestätiska Engelbrektskyrkan i sin osannolika höjd, också flera träd där jag som slyngel ristade något i barken. Bara stadens människor från då är borta eller böjda och skrumpna till oigenkännlighet, men inget att göra något åt då ett människoliv är försvinnande kort jämfört med vad en stad kan hoppas på.
Och ändå är det något som inte är som förr och det tog mig tid att upptäcka vad det var. Det handlar om hur Stockholm uttrycker sig i skrift: i skyltar, i sin ljusreklam eller affischering. Det svenska språket är borta. Det har nästan utplånats. Eller borde jag skriva förträngts? Jag ser ut från bussen och häpnar över vad jag ser och läser.
Kan ett litet språk som vårt tillåta sig att så sorg- och aningslöst umgås med andra och större?
Håll i er nu! Barristaan, Treat, Sandys Fridays, Bull & Bear, Lagerhaus, Coop (låt vara med Konsum på sladden), Hair Style Education, Zara Home, Subito, Love all. Serve all, Brot, La Taberna, Harlyday, Café Nestro, Pub the Doors, Caffè Bar Cucina, Berg Gallery, Nice frozen Cocktail, Nikon, Peak Performance, Savanahs, Coffehouse by George, plötsligt en språklig hybrid som Lilla Garden (indisk restaurang) eller rena mystifikationer som Via Vai, Go Choo eller Nam Kang.
Jag skulle kunna fortsätta länge till, ett och annat har jag dessutom kanske inte återgivit helt korrekt, men en anständig tidning ägnar sig inte åt textreklam. Slående är att Wasa Rör AB, Herrekipering, Tehuset Java eller Dahlbergs Bilskola 80 år (dessa 80 år – i många år – som neonreklam) framstår som språkliga artefakter från en annan tid. Men i vår verkar det inte längre finnas någon plats för det språk i vilket de hör hemma.
Spetsar jag öronen och försöker lyssna till samtalen – inte i bussen utan mellan passagerarna och deras mobiltelefoner – kan jag höra hur ett främmande språk, som alltid tycks vara engelska, har nästlat sig in i svenskan. Inte bara enstaka ord utan hela fraser och vändningar, av mitt öra uppfattade som organiskt inbäddade i modersmålet. Det gör mig fundersam. Där jag bor vore något liknande otänkbart. I Wien håller det lokala språket stånd mot engelskan.
Någon invänder att tyskan är ett så mycket större språk än svenskan. Men just detta är min poäng. Ty kan ett litet språk som vårt tillåta sig att så sorg- och aningslöst umgås med andra och större? Utan att riskera att just själv försvinna, i bästa fall reduceras till folkloristiskt idiom eller ornament på någon fasad?
Ibland hör eller läser jag vad våra språkvetare har att säga om saken. Det gör mig ännu mer fundersam. I stället för om risken att försvinna talar de om språkets utveckling. Varje förändring, språkliga fusioner eller nyskapelser, presenteras nästan alltid som berikande, som den kreativitet eller fantasi som bör bejakas. Dialekter och rinkebysvenska skulle demonstrera att vårt modersmål lever och har hälsan.
För egen del tror jag det är en förenkling av vad som är långt mer motsägelsefullt och problematiskt än så.
Ty små språk – och svenskan är ett mycket litet språk – dör ofta ut. Ideligen. I en globaliserad värld sker det nästan dagligen, som på Nya Guinea. Ibland tar det längre tid, som med svenskan i Finland. Men eftersom språk sällan försvinner per dekret eller för att vi får tungan skuren ur munnen lägger vi sällan märke till det förrän det är för sent.
Större delen av mitt liv har jag levt långt bort från den svenska som är det enda språk jag någorlunda behärskar och som med åren blir allt sämre. Hemma i Wien får jag nöja mig med att läsa och skriva svenska; modersmålet har jag i ögat och i handen, nästan aldrig i munnen eller i örat. Det är inte särskilt mycket. Följaktligen blir min svenska allt stelare, alltmer blodfattig och benägen till minnesförlust.
Och ändå är denna svenska det enda språk jag har. Min tyska är säkert långt bättre än den engelska mina svenska medpassagerare på bussen tror sig tala, men den räcker inte till; den låter mig inte bli mer än ett slags evig gäst i den tyska (eller österrikiska) verkligheten. Det är också anledningen till att jag personligen oroar mig över den svenska i Sverige som blir alltmer lös i köttet, uppblandad och approximativ. Ty det är det enda instrumentarium jag besitter för verklig förståelse och för gemenskap med mina medmänniskor, något som förutsätter den klarhet och precision som tillåter oss att mena samma sak med vad vi säger eller skriver.
Vill vi inte slå vakt om sådant kan vi lika gärna helt byta språk. Men det är förstås bara en lek med ord. Dagens svenskar skulle inte ens kunna börja sin egen vardag med engelska. Vad heter gräddfil på engelska? Eller nagelfil? För att nu inte tala om de begrepp som ligger till grund för vår moderna civilisation och som vi väl litet till mans tvekar om också på ärans och hjältarnas språk.
Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.
richard.swartz@chello.at