Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

En ridå av missförstånd

Other: ATTILA KISBENEDEK

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Östeuropéerna törstade efter frihet och befrielse från Moskva när de gick med i EU. Men drömmen handlade aldrig om demokrati i den bemärkelse som Bryssel tänkte sig.

Det var kusinerna från landet som släpptes in när EU expanderade österut 2004.

Metaforen är knappast smickrande, men en tämligen exakt beskrivning av hur den så kallade östutvidgningen uppfattades i Västeuropa. Östeuropéerna fick en uppmuntrande klapp på axeln medan vi drog på oss spenderbyxorna och ett tag ägnade oss åt en högtravande retorik med vackra ord och begrepp som riva ner (murar), förena, smälta samman eller gemensamt arv. Ideligen återkom de i refrängen. Om den var naiv eller mest självberöm är en smakfråga.

Ett fåtal i väst såg nyktrare på saken. Övertygade om att östeuropéerna bokstavligen var kusiner från landet drog de slutsatsen att det gällde att hålla dem under armarna – om vi inte stabiliserar dem, kommer de att destabilisera oss. Av nödtvång snarare än av generositet eller några dunkla föreställningar om Europa som gullig storfamilj, vore det därför bättre att ha dem inomhus än utomhus. Som EU-medlemmar skulle man åtminstone ha dem under kontroll.

I EU skulle de bli tvungna att under uppsikt hålla sig till de gemensamma spelreglerna. Och de regler som de inte kände till skulle de snart lära sig i skolbänken. Något större problem kunde det inte bli: kusinerna törstade ju efter att få lära sig att så snart som möjligt bli till demokrater och medborgare under individuellt ansvar.

Så var det tänkt. Men ingen hade brytt sig om att fråga östeuropéerna. Ännu mindre visste vi om förutsättningarna för och deras drömmar gällande ”återkomsten till Europa”. Törstade de verkligen efter demokrati? Knappast. Varifrån skulle den törsten ha kommit? I alla fall inte från några egna, historiska erfarenheter av demokrati. Snarare törstade de efter frihet, efter att befria sig från Moskva och en ideologi som höll dem i bojor – men inte för att ersätta alltsammans med Bryssel och demokrati utan i stället med den egna nationens suveränitet.

Med demokrati hade deras önskan inte mycket att göra, särskilt inte som den skulle utövas i en europeisk gemenskap med överstatliga ambitioner. Och först nu, när grunden till det gemensamma bygget börjat sätta sig, håller det på att gå upp för oss i väst.

Och först nu, när grunden till det gemensamma bygget börjat sätta sig, håller det på att gå upp för oss i väst.

Kanske är det för sent. På grund av ignorans och arrogans, detta förödande tvillingpar, brydde vi i väst oss inte om att fråga östeuropéerna hur de tänkt sig framtiden. Men inte heller lyssnade vi trots att det fanns östeuropéer som talade klartext. Viktigast var Vaclav Klaus, tjeckisk premiärminister 1993–1998 och president 2003–2013, ett slags lärofader för dagens östeuropeiska nationalister som Viktor Orbán i Ungern eller Jaroslaw Kaczynski i Polen.

Klaus hade tillsammans med slovaken Vladimir Meciar drivit igenom Tjeckoslovakiens upplösning på nationell grundval, blev aldrig trött på att kritisera överstatlighet och alla visioner om ett slags Europas Förenta Stater samtidigt som han strikt ville inskränka det europeiska samarbetet till det ekonomiska området. Gärna uppträdde han som agent provocateur, bitsk och fullkomligt osentimental. I Västeuropa irriterade Klaus med sin intelligens och fräckhet mer än att han togs på allvar.

Men EU på Klaus tid var ett EU utan massinvandring och Brexit.

Så fanns redan från början en grundläggande missuppfattning mellan öst och väst. Faktum är att östeuropéerna aldrig tagit EU:s inträdeskrav riktigt på allvar. Fast inte heller Bryssel: hittills har ingen kuggats i examen, alla har slunkit in. Och väl inne är det Vaclav Klaus maxim som gäller: den som är inne gör som han vill. För östeuropéerna betyder det att de fortsätter att stärka sina nationella projekt. Gemensamma värden? Demokratin blir då sällan eller aldrig nämnd; i stället för om yttrandefrihet och rättsstat talas om nationens kristna arv, i stället för ett gränslöst Europa byggs taggtrådsstängsel mot grannen medan Viktor Orbán kallar ett Europa utan befästa yttergränser för ett ”ägg utan skal”.

I det sydöstra Europa är EU:s medlemsstater ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa, upptagna av sina nationers rent fysiska gestalt. Grekland, Kroatien och Slovenien har tillåtits att i EU släpa in sina lokala trätor om territorier och gränser, att ägna sig åt politisk utpressning och blockera var och en som står efter i kön till den europeiska gemenskapen. Om något förenar dem är det trots mot Bryssel och inbördes fiendskap.

Denna motsättning mellan europeisk gemenskap och nationalism är nu så allvarlig att Bryssel beslutat att värja sig mot östeuropéerna. Man vill statuera ett politiskt-juridiskt exempel gällande Polen, störst och viktigast bland medlemsstaterna i öst. Men visar sig en förlikning omöjlig, lär Ungern blockera varje sanktion från Bryssels sida. EU:s auktoritet kan därför stå och falla med det enda som östeuropéerna från första början ville ha från Bryssel: pengar.

Alla i öst är stora nettomottagare, störst av alla just Polen med drygt 70 miljarder kronor per år, ungefär en och en halv svensk försvarsbudget. Att minska eller dra in det ekonomiska stödet skulle säkert ha verkan, men vore samtidigt fatalt och liknar vad som i ett äktenskap brukar sluta i skilsmässa.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.