Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Ett kroatiskt lag som inte spelar kroatisk fotboll

På väg mot VM-final.
På väg mot VM-final. Foto: Anthony BIBARD

De har alltid varit ­soloartister. Men nu spelar kroaterna som ett lag. Det betyder att fot­bollen inte längre speglar samhället.

Små länder gör nästan vad som helst för att bli större. Eller mer precist: för att åtminstone på kartan verka större än de är.

Kroatien är ett mycket litet land som landsfadern Franjo Tudjman ville göra större. Först genom krig. Dock utan större framgång. Sedan genom att räkna in territorialvattnet och på kartan platta ut landets många berg så att Kroatien kunde framstå som den regionala stormakt Tudjman ansåg att Kroatien var. Det gränsade till det löjliga, men var på allvar. Å sitt lands vägnar hade Tudjman känt sig kränkt för att Kroatien inte skulle ha behandlats med den respekt han ansåg det förtjänade.

Och ju mindre ett land är, desto lättare känner det sig kränkt.

Luka Modric, spiritus rector och genial dirigent i det kroatiska fotbollslandslag som i morgon spelar ­VM-final mot Frankrike, tillhör också de lättkränkta. England skulle inte ha visat Kroatien respekt nog. I stället på förhand uppträtt arrogant och nedlåtande. Därför – snarare än att det kroatiska laget är så mycket bättre – hade Modric och hans kamrater straffat engelsmännen i semifinalen, ett slags trots som i denna del av Europa med ett turkiskt låneord kallas inat.

Som motivation hör en sådan reaktion hemma i en värld dominerad av heder och ära, med hjältar och offer, triumfer och katastrofer. En värld i svart och vitt. Något där emellan – oavgjort – existerar inte annat än som frustration. Luka Modric, kroat från Dalmatien, kommer ur en sådan värld. Och som vi vet är idrott, inte minst just fotboll, en exakt kopia av en hederskultur som tillåts existera inuti en modern värld som annars styrs av helt andra värden och värderingar.

Men inga vattentäta skott finns mellan fotbollens låtsasvärld och den större runt omkring som är på allvar. Det som är på låtsas vill tas på allvar samtidigt som det är beroende av vad som är på riktigt. Sålunda återspeglar bollekens väsen och koreografi det omgivande samhället. Särskilt hos små länder eller nationer blir det nästan övertydligt: ett kroatiskt lag spelar mycket kroatisk fotboll, ett svenskt mycket svensk. Med biologi och gener har det förstås inget att göra, bara med social formatering. Inte ens över tiden uppstår några större variationer annat än att det spelas mer eller mindre bra.

Men i grund och botten på samma sätt som alltid.

Dessa kroatiska bollkonstnärer har var och en varit sitt eget landslag,

Just Kroatien och Sverige kan gälla som exemplariska motpoler för att belysa denna tes och sällan har det varit så tydligt som i detta VM. Det svenska laget har spelat sin traditionella folkhemsfotboll: en för alla, alla för en, ett anonymt lagmaskineri där organisation, disciplin och nervstyrka fått skyla över vad som brister i skicklighet, förödande i kombination med den svenska långsamheten. Så fort tempot skruvas upp bemästrar svenska spelare inte situationen, kommer på efterkälken eller snedsparkar bollen upp på läktaren eller över målet.

Det duger inte. Modern fotboll spelas kvickt med bollen på marken, inte med långbollar i luften, och ingen vinner genom att enbart kunna försvara sig. Det håller inte i längden och det anmärkningsvärda är att det höll så länge. Tur? Ja, en del tur. Men ändå mer tack vare en annan svensk dygd – att ur mediokra förutsättningar utvinna största möjliga effekt.

Alexis de Tocqueville beundrade den amerikanska demokratin och insåg att den hörde framtiden till. Men han var tillräckligt mycket aristokrat för att inse att den skulle leda till ett slags gedigen medelmåttighet. Det enastående – det sofistikerade och sublima – skulle för alltid gå förlorat; att det skulle överleva, men förkommet till underhållning, kunde Tocqueville inte förutse.

Kroatien har länge spelat en sådan aristokratisk, ”odemokratisk” fotboll i ett land där demokratin fortfarande är en trikå man kan dra på och av sig litet som det passar. Och med en hel del framgång. I 1998 års VM vann Kroatien brons efter att i kvartsfinalen slagit ut storfavoriten Tyskland och president Tudjman på hedersläktaren varit kränkt intill gränsen av raseri därför att den europeiska televisionen envisades med att visa bilder på Helmut Kohl, inte på honom.

Det kroatiska landslaget har alltid bestått av artister, inga hantverkare eller kuggar i ett maskineri, (nästan) var och en individuellt vida överlägsen sin svenske motsvarighet. Alla är vad svenskarna inte är: lirare, det vill säga vän med bollen, snabba och fantasifulla. Men inte heller det räcker för att vinna titlar. Ty dessa kroatiska bollkonstnärer har var och en varit sitt eget landslag, alltför ofta oförmögna att uppträda tillsammans som just ett kollektiv, en hop divor beroende av humör och inspiration i stället för av sina lagkamrater.

Och detta är vad som är nytt. Ty för första gången någonsin uppträder Kroatien som lag. Varför? Förmodligen som resultat av en komplex härva av tillfälligheter. Jag har ingen bättre förklaring. Samtidigt rör det sig om en paradox då Modrics lag inte längre avspeglar det kroatiska samhället, präglat av sönderfall och allt tunnare solidaritet.

Men fotbollens låtsasvärld är världsmästare på just detta – att åtminstone för stunden få folk att glömma vad som är på allvar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.