Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Historien lockar fram förfalskarna

Ungerska judar i Auschwitz.
Ungerska judar i Auschwitz. Foto: PRESSENS BILD

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Ideologer och nationalister har länge tagit på sig uppgiften att förbättra historien. Det senaste exemplet är från Polen, där antisemitismen suddas ut med en ny lag så att nationen kan stå obefläckad.

Lär vi oss något av historien?

Mycket litet, befarar jag, om vi inte väljer att besvara frågan med hjälp av en paradox – det enda vi lär av historien är att vi ingenting lär av den. Redan att i skolan förmedla erfarenheter från en generation till en annan är en uppgift för Sisyfos och som när vi från skolan förflyttar oss till det historiska planet nära nog blir en omöjlighet; bara genom den katastrof som direkt drabbar oss, låter vi någon enstaka gång historien fungera som vår läromästare (och inte särskilt länge).

Trista fakta. Och egentligen värre än så: hopplösa och förkrossande fakta, som antyder den tragiska dimension som tycks så oupplösligt förbunden med historien.

Åtminstone i Europa.

Men kanske inte överallt. I sin amerikanska exil satt Bert Brecht och längtade tillbaka hem till Europa, övertygad om att han aldrig skulle kunna stå ut med att leva i ett Kalifornien där det inte finns några årstider, bland amerikaner som med sin optimism och företagsamhet arbetade på att utplåna också föreställningen om historien som i grunden tragisk. Fast utan denna tragedi kunde europén Brecht inte leva; mycket riktigt återvände han till Europa så fort han fick chansen.

Historien är – mycket förenklat – vad som hänt, ett visserligen anspråksfullt påstående som genast mobiliserar kritiker och fiender. De senare är ofta inte ens intresserade av vad som verkligen hänt, det vill säga av sanningen. Av historia kan vi som stat eller samhälle ha mer eller mindre. För mycket eller för litet. Paradoxalt nog brukar en lång och rik historia leda just till slutsatsen att vi ingenting lär av den, medan en kort, därför ofta torftig, ses som en brist som väcker aptit på mer. Särskilt små nationer brukar betrakta sin historia inte så mycket som problematiskt arv, som något att rannsaka och kritiskt förhålla sig till, i stället som den berusade blinde sin ledhund.

Myten är ingen vetenskap. Den är skeptisk till böcker, föredrar lerskärvor och en eller annan sägen.

Men då ingen kan ha mer än vad man har, blir det nödvändigt att i efterhand lägga till vad som saknas. Ideologer och nationalister, inte sällan byskollärare och präster, har i modern tid tagit på sig den uppgiften. Den fina skillnaden består i att nationalisten brukar ägna sig åt att förgylla det förflutna (ofta ett som aldrig funnits) medan ideologen är mer upptagen av den historia som i form av utopi förläggs till morgondagen (om vilken vi ingenting vet).

Båda är ett slags falskmyntare: fast inte i historieskrivningens utan i mytens tjänst. Myten är ingen vetenskap. Den är skeptisk till böcker, föredrar lerskärvor och en eller annan sägen. Den skyr föreläsningssalen och håller sig med sina egna gudstjänstlokaler som köksbordet, stambordet på krogen, kyrkogården eller fotoalbumet, doppar sedan ett fåtal fakta i sitt eget pedagogiska formalin bestående av skrönor och fantasier. Vad som sedan blir till ersättning för historia kan påminna om gamla tiders kuriosakabinett med missfoster och reptiler med två huvuden i glasburkar fyllda med sprit.

Historien kan så förfalskas genom att till den lägga vad som inte hör dit eller aldrig hänt, men kanske ännu oftare genom att utplåna vad som faktiskt både funnits och hänt. Det är vad förnekarna ägnar sig åt: de som säger att Shakespeare eller Auschwitz gaskammare aldrig funnits. Eller de som sysslar med censur, förtiger, raderar, klipper bort, stryker över så att mycket levande och verkliga människor blir till icke-personer. Ofta sker detta i egen sak för att kunna framstå i bättre dager, så som man inte är.

Det senaste exemplet är från Polen där en ny lag kriminaliserar den som skulle få för sig att hävda att även en och annan polack deltog i det nazityska folkmordet på judar. Med hjälp av en gummiparagraf suddas den polska antisemitismen bort ur historien: på en och samma gång ska nationen kunna stå där obefläckad, både som hjälte och offer.

Men inte som medbrottsling, inte ens i marginalen.

Frestelsen att skriva om, egentligen förfalska, historien är naturligtvis lika gammal som historien själv. Men spelar det egentligen någon roll om vi ändå inte lär oss något av den? Den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag hade som uppgift att ställa personer från de balkanska krigen inför rätta därför att de som borde ha gjort det inte var redo att ta itu med andra än sina fiender. Och resultatet? Rättvisa skipades (någorlunda), men inte mycket mer uppnåddes av vad man hoppats på: ingen försoning, ingen förbrödring, ingen insikt om eget ansvar för krig och förbrytelser. Allt det där kan vi glömma. I stället blev det tvärtom. Nationalister och ideologer på Balkan har kunnat utmåla Haag som ett förnedrande förmynderi.

Och folk har trott på dem; indirekt har domstolen stärkt deras myter på historiens bekostnad.

Ännu en gång trista fakta. Men genom att rekonstruera och kartlägga alla förbrytelser tog domstolen även på sig en historiografisk, inte enbart juridisk uppgift. Efter dess omfattande dokumentation har det trots allt blivit svårare att av krigsförbrytare göra nationalhjältar. Inte mycket till historisk lärdom kanske: men som blir möjlig enbart genom att insistera på att vad som hänt verkligen också hänt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.