Richard Swartz: Ingmar Bergman visste att orden är på allvar - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Ingmar Bergman visste att orden är på allvar

Foto: AFP/PRESSENS BILD

Regissören räknade sig inte som författare. Däri hade han fel. Och en bild säger inte alls mer än tusen ord.

I min by i Istrien finns inte många sevärdheter att skryta med: förutom utsikten bara en klosterruin från tidigt 1600-tal och så ett litet pestkapell nästan hundra år äldre.

Kapellet restaureras också denna sommar. De allra äldsta väggmålningarna ska tas fram. Först avlägsnas bildrester som är omkring 200 år gamla, sedan den vita färgen därunder som slovenska protestanter i början av 1600-talet målade över de ursprungliga bilderna med. De var bildstormare, så kallade ikonoklaster. De hävdade att den påträngande bildvärlden profanerade kapellet som ändå var ett tempel ägnat Gud, vars namn de inte heller skulle ha kommit på tanken att beteckna eller ens uttala. Det Heliga kunde bara nalkas i ödmjuk vördnad och genom att hålla världen på största möjliga avstånd.

En bild har något omoget och barnsligt, samtidigt pretentiöst, över sig. Ordet däremot är för vuxna.

Några karlar i lustiga pluderbyxor och en eller annan hund, symboldjur just för pesten, har redan knackats fram under allt det vitmenade. De för länge sedan döda bildstormarna skulle ha varit förfärade över en sådan hädelse.

Jag sympatiserar med dem. En bild har något omoget och barnsligt, samtidigt pretentiöst, över sig. Den är för mycket, utan tvivel på sin egen utsaga. Ordet däremot är för vuxna. Skriften är vårt mest komplexa och sofistikerade uttrycksmedel och kan sägas motsvara ett högre stadium i mänsklighetens historia än bilden. Det har sina sidor. Själv gör jag inte stort mer än just skriver och läser, dagligen och under hela mitt liv som enda försörjning. ”Därför att du ingenting annat kan”, enligt min hustru (och mitt ”kunnande” härleder hon snarare ur nödtvång än ur talang). Hur som helst: där vid skrivbordet känner jag mig ändå solidarisk med de bildstormare som här i byn en gång utplånade pestkapellets naiva bildvärld.

Men också jag har ett förflutet med bild. I några decennier fotograferade jag (analogt), samlade på mig objektiv, filter och kamerahus, till och med framkallade själv. Så fort jag på den tiden lämnade skrivbordet glömde jag bort alla tillvarons bildstormare. Men parallellt med fotograferandet tappade jag plötsligt intresset för bio och film; denna passion från pojkåren falnade och dog. För gott skulle det snart visa sig. Det var märkligt. En bild är ändå en bild är en bild.

Eller ändå inte?

Det tog tid att inse att mitt fotograferande inte var något avbildande av världen. Inget återgivande. Inget dokumenterande. Kanske inte ens något traditionellt föreställande. I stället fotograferade jag ljus, schatteringar och nyanser av ljus, hur mer eller mindre av det förändrade människors och tings utseende. Denna min ”bildkonst” intresserade sig inte så mycket för världen som sådan och inte heller för de färger den uppträder i. Jag fotograferade uteslutande i svartvitt: arbetade med nyanser av två färger som egentligen inte är några färger.

Det rörde sig om ett slags stilisering och abstraktion så långt bort man kunde komma från värld och verklighet, allt i avsikt att använda sig av dem för att visa på ljusets förvandlande kraft. När jag för ett tiotal år sedan helt gav upp fotograferandet hade det mycket att göra med att färgfilmen överallt tagit över.

Ty till att bekräfta världen duger den, men sällan till att fotografera ljus.

Vid skrivbordet har jag denna sommar läst en bok om Ingmar Bergman som ordmakare (Jan Holmberg, "Författaren Ingmar Bergman", Norstedts 2018). Jan Holmberg argumenterar för att Bergman minst lika mycket är ordet som bilden försvuren, dessutom för att Bergman också själv – trots att han kategoriskt förnekade det – såg sig som författare, kanske till och med mer än som bildmakare. Holmberg argumenterar mycket övertygande och en hel del av vad han lyfter fram känner var och en som skriver på heltid igen: Bergmans ständiga skrivande (nulla dies sine linea); skrivandet också som ett slags gudstjänst eller bön för att hålla redskapen i skick; filmmanuskript (som nästan alltid är Bergmans egna) med inneboende tendens att bli ”litterära”, att innehålla också beskrivningar av sådant – till exempel dofter och lukter – som inte kan återges i bild.

Ingmar Bergman ansåg sig inte duga till författare. Han misstog sig förstås; det räcker med att läsa "Laterna magica". Koketterade han? Snarare tror jag det handlade om livslång självkritik. Bergman visste att ord kräver det allra största allvar, och kanske också vad en av dessa sällsynta ord- och bildkonstnärer en gång formulerat på följande sätt: det är lättare att fuska med bild än med ord. Och med färger än utan dem. Nästan alla Bergmans filmer är svartvita. I dem träder världen emot oss i skiftande ljus (-sättning), blir gäckande, obeständig och bedräglig, en värld som inte så mycket är som den synes vara. Ibland är den reducerad nästan enbart till ansikten och händer i olika belysning.

Resten är filmad teater utan vad Hollywood kallar action: personer som ofta talar i långa meningar, ibland i monologer, nästan alltid som ingen talar utan på sin höjd skriver. Det är inte min avsikt att provocera genom att hävda att just dessa filmer också är hans allra bästa. Men de är i alla fall de som mest av allt liknar en bok.


Richard Swartz är journalist, ­författare och ­fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.