Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Richard Swartz: Krisen väcker spöken ur Europas förflutna

Kritiken mot Viktor ­Orbán har nästan kommit av sig. Framtidens europeiska flykting­politik ser ut att få mer med ”fästning Europa” att göra än med dagens öppna dörr.

Flyktingkrisen håller på att isolera Tyskland och Sverige i Europa. Vad som först var beundran har på många håll redan blivit till kritik: det generösa tysk-svenska mottagandet (på nytyska: Willkommenskultur) överskuggas alltmer av de problem som detta innebär för mindre generösa EU-stater.

Och de blir, som flyktingarna, allt fler.

Kritikens andemening är enkel: först bjuder Merkel in alla till Europa utan att fråga oss, för att sedan tvinga på oss dem hon inte själv klarar av. Men EU kan varken ekonomiskt eller moraliskt leva över sina tillgångar.

Som störst är irritationen på Balkan. Från Grekland över Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien och med Österrike som förrum, drar folkvandringen vidare innan den når sin slutdestination i norr. Längs den rutten är ingen välkommen och ingen stannar heller frivilligt. Man kunde därför tro att transporten vore en enkel logistisk uppgift att lösa. Men icke: obefintligt samarbete, otillräckliga resurser, ren inkompetens och inte minst gamla nationella motsättningar skapar kaos och gräl som EU bara med möda kan tygla så att de inte blir till något ännu värre.

Eniga är dessa balkanska stater bara om att ingen flykting ska bli kvar just på deras territorium. Och om att inga fler borde välkomnas till Europa.

EU hoppas på att salomoniskt dela upp flyktingarna – kvotera dem – och att kunna skicka tillbaka dem som inte beviljas asyl. Men dagligen demonstreras på Balkan hur orealistisk, rentav naiv en sådan strategi är. Kvoter? Det vill säga låta några stanna hos oss? Men den ofta brutala praktiken ser annorlunda ut: i väg med dem! Detta underlättas av att flyktingarna själva är av samma mening. Och att ta tillbaka dem som inte får asyl i Tyskland eller Sverige? Uteslutet. Med alla till buds stående medel skulle varje balkanskt transitland värja sig.

Mardrömmen vore att Tyskland stänger gränsen: genast vänder då strömmen, strandade flyktingar skulle pryglas tillbaka dit varifrån de kommit, tillbaka över grannens (stängda) gräns.

Östeuropéerna har i väst kritiserats för bristande solidaritet. Egoistiskt har de hållit fast vid sin traditionella roll som historiens offer, svartsjukt vägrat erkänna att det faktiskt kan finnas några som har det värre än de själva. Och solidaritet är något mycket konkret; den har med geografi och antal (på nysvens­ka: volymer) att göra, och flyktingarna kommer alltför långt bort ifrån och är alltför många för att i Östeuropa kunna räkna med någon förståelse.

Det förargar västeuropéerna som öst stora pengar över östeuropéerna för att underlätta deras väg tillbaka till Europa. I stället skulle de ha föredragit att mentalt bli kvar i det förflutna, ett slags eviga underdogs, präglade av den kommunism som tog ifrån dem medborgarens ansvar för värden som fred, demokrati eller just solidaritet genom att upphöja dem till stats- och partidoktrin.

Så fortsätter det förflutna att spöka mitt uppe i vad som är Europas största kris sedan andra världskriget.

Också Ungerns roll i den handlar om det förflutna. Plötsligt är man tillbaka som regionens enda stormakt, den enda stat som agerar när alla andra reagerar. Budapest rullar ut taggtråd, stänger gränserna för att försvara nationen och det ”kristna Europa” mot främmande muslimer (förr hette det mot turken).

Den som kan sin historia är inte helt förvånad. Så har det alltid varit, Ungern bestämmer, något som under den korta historiska parentes som hette Jugo­slavien glömdes bort eftersom man på Balkan håller sig med myter i stället för historia.

Ungern? Ett land om vilket man ingenting längre visste, inte räknade med och som betraktades från ovan. Generationer av sydslaver växte upp utan minnet av ett mäktigt Ungern även om de kände lätt oro när de besökte det majestätiska Budapest, större än Belgrad och Zagreb tillsammans. Resten förträngdes. Ett svårt misstag: särskilt när Jugoslavien inte längre finns utan åter ersatts med provinser och småstater.

Viktor Orbán har nu ”löst” Ungerns problem på grannarnas bekostnad. Vid det här laget har Europa motvilligt insett att han är en lika obehaglig som skicklig politiker som inte heller Bryssel rår på, dessutom med ett massivt folkligt stöd ingen annan europeisk politiker kan drömma om. Och trots all berättigad kritik är EU honom svaret fortfarande skyldig: hur ser ert alternativ till min politik ut? Vad har ni att komma med?

I takt med att krisen skärpts har kritiken mot Orbán nästan kommit av sig. Det hänger samman med att fram­tidens europeiska flyktingpolitik förmodligen kommer att ha mer med ”fästning Europa” än med dagens öppna dörr att göra. Allt fler tunga politiker i Europa förespråkar lösningar som åtminstone i sak påminner om de ungerska. Inte minst gäller det i öst. Med sin auktoritära, chauvinistiska och främlingsfientliga politik håller Orbáns Ungern på att bli en förebild för många politiker och väljare i öst, långt mer förtrogna med Orbáns antiliberala ordning än med den som utformas i Västeuropas öppna, demokratiska välfärdsstater.

Ingen särskilt vacker bild av vår framtid. Men ändå med fördelen att likna Europa som det är i stället för hur det borde vara.

Richard Swartz är journalist, författare

Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.