Det är de europeiska skattebetalarna som får ta notan när Grekland varken kan eller vill betala. Om landet inte legat på ”rätt” sida av järnridån hade ett systemskifte skett långt tidigare.
Låt oss börja med det viktigaste: Grekland är bankrutt. Landet måste be om de pengar som man inte har. Utan stöd från omvärlden skulle man snart hamna i kaos, som stat sannolikt raskt bryta samman. Hade Grekland varit en privatperson och inte en stat, hade den personliga konkursen redan varit ett faktum. Och Grekland sannolikt indraget i ett rättsligt efterspel med åtalspunkter som urkundsförfalskning, förskingring och trolöshet mot huvudman.
Tursamt nog för Grekland gäller inte samma regler för stater som för privatpersoner. Men paradoxalt nog gör det situationen ännu värre. I den har Grekland försatt sig självt efter att under längre tid och med stor konsekvens levt över sina tillgångar. Detta gäller för stat, alltså den politiska klassen, som för medborgare: åtminstone för dem som i en av klientelism uppblåst statsapparat fått jobb som inte behövts eller löner och pensioner som i denna storleksordning aldrig någonsin skulle ha betalats ut. Fast inte betalade av grekerna, utan av folk som aldrig var tillfrågade, kanske inte ens varit i Grekland på semester.
På denna väg har det varit åtminstone alltsedan 2001 då euron infördes. För första gången i modern tid fick grekerna ”riktiga” pengar, billiga var de också, men i stället för att använda dem till investeringar för att bygga om en ekonomi och ett samhälle som inte kommer att ha en chans i en globaliserad värld, användes pengarna till konsumtion. Mänskligt kanske, men oansvarigt och dumt. Och inte vilken konsumtion som helst: Greklands statsskuld utgör i dag, efter att privata skulder redan avskrivits, cirka 320 miljarder euro. Det är mer än 175 procent av BNP (i Sverige kring 40 procent).
I den skuldligan spelar inget annat land i Europa.
Men sedan några år har denna konsumtion tvärt tagit slut eftersom ingen i Europa längre vill betala för det grekiska kalaset. Det upprör grekerna. Men det rör sig inte om en tillfällig olycka, en knipa som vem som helst kan hamna i, då det blir både nödvändigt och naturligt att sträcka ut en hjälpande hand. Krisen i Grekland har med struktur, inte konjunktur, att göra. Och därtill – detta sagt med all respekt – är den överdriven.
Ty nästan alla siffror talar för att de östeuropeiska stater som efter kommunismens fall blev medlemmar av EU lever på en nivå som ligger långt under den i krisens Grekland. Lettland – ett långt fattigare land – har dessutom visat hur man med stora uppoffringar kan genomföra ett radikalt spar- och reformprogram av det slag som Alexis Tsipras regering säger nej till. Inte oväntat är det därför omöjligt att sälja den grekiska krisen som snyfthistoria till Baltikum eller EU-medlemmar som Slovakien, Rumänien eller Bulgarien. Och ännu omöjligare bland grannarna på Balkan: Zagreb, Sarajevo eller Belgrad är städer långt mer slitna och nergångna än Aten. Min kroatiska svärmor skulle ha varit överlycklig med en grekisk krispension.
Men det hör till den grekiska provinsialismen att sådana jämförelser inte ens faller någon in.
Många hävdar att det handlar om en ren skuldkris. Varför då inte avskriva skulderna? Alla vet ju att de aldrig kommer att kunna betalas, det vill säga aldrig av Grekland. Men att ”avskriva” skulder är ett aisopiskt-terapeutiskt språkbruk som döljer den fundamentala ekonomiska lag som säger att all konsumtion i slutändan måste betalas av någon. Att smita från notan går inte.
Däremot att skicka den vidare. Därför är det mest teater när Europa pockar på att Grekland måste betala tillbaka; snarare oroar man sig för att det grekiska exemplet kan smitta av sig på andra. Men återbetalningen måste upprätthållas som fiktion. Aten förses därför med pengar för att kunna spela sin roll. Avsikten är att skulderna ska ”trollas bort” medelst förlängda återbetalningstider och symboliska räntekostnader, allt i förhoppningen att européerna inte upptäcker vad som sker.
Ty det är de europeiska skattebetalarna som ska betala det Grekland varken kan eller vill betala. Och klarar våra politiker inte av den skivan lär vi snart få vänja oss vid nya politikeransikten, långt mindre försonligt godmodiga än dagens.
På ytan kan alltsammans se ut som ett bråk om pengar. Men den i Grekland förhatliga trojkan (EU, ECB och IMF) är i Aten för att hjälpa till att bygga om det grekiska samhället. När kommunismen föll skedde just detta i hela Östeuropa; vi kallade det systemskifte, vi talade om övergångssamhällen, om en på många sätt smärtsam fredlig revolution som ännu inte är helt avslutad. Men Europas klientelistiska stater kom undan därför att de befann sig på ”rätt” sida av järnridån. De glömdes bort och först den grekiska krisen har visat vilket misstag det var.
Ytterst handlar detta inte om pengar utan om en värdegemenskap. Den finns manifesterad i EU:s lagar och regelverk som måste gälla för alla. Annat borde vara så självklart att det inte ens behöver påpekas. Ingångna avtal måste hållas, ansvar kunna utkrävas, skulder återbetalas, solidaritet inte missbrukas. Annars står hela det europeiska projektet på spel.
Men detta är alltså vad Alexis Tsipras hotar att säga nej till.