Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

USA är som en jättelik ö, helt ensam i sitt slag

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Amerikaner verkar ibland leva utanför historien och uppträda som om den gällde för alla oss andra, men inte för dem. Att inget här i världen består i all evighet vill de inte höra talas om.

America first – Donald Trump lovar att göra America strong again. Ordet ”igen” avslöjar vidden av problemet. När han sneglar i backspegeln upptäcker presidenten att Amerika före Trump var starkare än det Amerika han ärvt av Obama (a mess). Förr, fast det sägs inte när, var allting bättre. Förr läckte Amerika inte jobb till omvärlden, vann sina krig och ingen hade hört talas om IS. 

En ändring måste därför till.

Det lilla ordet ”igen” är särskilt intressant eftersom det visar att Trump är klar över att allt inte börjar med honom. Tiden har sin gång och och låter sig också för ett unikt land som Amerika adderas till vad som kallas historia. Det är långt ifrån en självklarhet. Amerikaner är sällan intresserade av historia, kanske därför att de har så litet av den varan. Ibland kan de verka leva utanför historien och både offentligt och privat uppträda som om den gällde för alla oss andra, men inte för dem.

Det får konkreta, ibland irriterande konsekvenser. Inte ens mycket bildade amerikaner brukar vilja höra att inget här i världen består i all evighet. I alla fall inte om denna övertygelse tillåts omfatta även deras Amerika: det mönster av uppgång och fall som omfattar resten av världen, som gäller för Rom, det brittiska imperiet och till och med för ett land som Kina, fördärvar lätt stämningen om det inte görs undantag för Amerika. Historien må ha ett slut eller ej, men i båda fallen med Amerika självklart kvar högst upp på toppen.

Att hävda något annat vore oamerikanskt och framfört av en europé, dessa ständiga förlorare, en provokation.  

Amerikanens uppfattning av tid och rum avviker starkt från européns. Tid finns ingen, följaktligen inget tålamod. Allting måste gå fort, raskt ge resultat (time is money). Rum däremot finns hur mycket som helst av och för alla (go West, young man!). Rummet är nästan oändligt och tar inte slut förrän nästa hav tar vid. De förföljda kristna som 1620 kom med "Mayflower" till Amerika kan sägas ha bytt just tid mot rum, gjort sig av med sin europeiska historia för att lägga sig till med amerikansk geografi.

Detta byte var något radikalt nytt och snart skulle landet dit de kommit kallas Nya världen. 

Nästan alla världslitteraturens klassiska utopier är förlagda till öar och jag tror det kan löna sig att ibland tänka på Amerika just som en jättelik ö, helt ensam i sitt slag. I Europa kan vi inte ta många steg utan att snubbla på en gräns och stå på näsan i vad som inte längre är en tallrik ärtsoppa utan en minestrone. Den som lagat den talar ett språk vi inte förstår, beter sig konstigt, och enda sättet att inte hamna i slagsmål är att låta honom hållas och själv försöka anpassa sig. På trångt utrymme har vi under historien försökt göra detta, fast med mycket klent resultat.

Det enda vi väl lärt oss är att vi varken är isolerade eller ensamma.

Och amerikanerna? I den jättelika öns inre kärnland finns inga gränser att snubbla över och det är långt till grannen, ännu längre till kusterna, befolkade av en rastlös och konstig så kallad elit om vilken man inte vet mer än att man inget gemensamt har med den. Där bortom finns bara vatten. Till vänster och höger oceaner där grannarna inte längre är den där eliten, utan fisk. Bortom detta vatten fanns förr kommunism, numera gudskelov borta efter att Amerika utrotat den. Dock verkar det från och till fortfarande vara nödvändigt att skicka amerikanska söner till andra sidan av oceanerna för att ställa saker och ting till rätta som folk där ställt till med (a mess).

Bäst vore förstås att slippa ställa saker och ting till rätta som egentligen inte angår Amerika.

Denna insulära reflex har Amerika gemensam med moderlandet England. Av den blir i det amerikanska fallet isolationism och i det brittiska Brexit. Skillnaden är att britterna en gång hade ett imperium: generationer av statsanställda, militärer och andra som ofta med sina familjer hamnade i kolonier bortom haven och så bidrog till att underminera känslan av att leva i sin egen, insulära värld. Men amerikanerna har aldrig haft ett imperium som kunnat tukta deras ursprungliga instinkter, vare sig man vill kalla dem insulära, utopiska eller provinsiella. Följaktligen lockas varje ny president och administration av den isolationistiska optionen.

Så också Donald Trump. Amerika behöver inte världen, stort nog att vara sin egen. Upp med vindbryggan!

Men denna option är – och skulle jag vilja hävda: har alltid varit – en illusion. Amerika är trots allt inte en ö. Däremot ännu så länge den enda supermakten. Och med tiden upptäcker varje nykomling i Vita huset att all amerikansk politik är globaliserad, att landets intressen därför med nödvändighet börjar i Sydkinesiska havet eller i Arktis. Trump har förmodligen redan gjort det; dessutom är han ambitiösare än föregångaren Obama. Ännu är hans insikt outtalad, men röjs när han förkunnar en kraftig militär upprustning.

Hangarfartyg, drönare och missiler som inte är tänkta att användas i Utah, inte ens längs gränsen till Mexiko, men som ska bidra till att göra Amerika starkt igen.

richard.swartz@chello.at

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.