Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Varför kasta sten om man sitter i sin egen hustrus glashus?

Foto: Fredrik Sandberg/TT

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Knätofs, runstenar, sill och nubbe är kanske inget för min hustru från Kroatien. Nog går det att uppskatta ­Sverige ändå. Och att rösta.

VAL 2018

Denna söndag kan min kroatiska hustru som inte talar svenska, bara har vaga föreställningar om så kallade svenska värden och helt saknar svensk ”nedärvd essens”, vara med och rösta i valet till Sveriges riksdag.

Hur är det möjligt? Lätt som en plätt: förutom ett kroatiskt har hon också ett svenskt pass. Det svenska fick hon först efter att i fem år ha varit gift med mig. En prövning i sig kan man tycka, men fem år som myndigheterna underkastade oss för att utröna om det rörde sig om ett skenäktenskap. Sådana belönas inte med svenska pass. Drygt 20 år senare är vi fortfarande gifta, men även om så inte varit fallet förmodar jag att hon skulle ha fått behålla sitt.

Det svenska är bättre än det kroatiska; det ger tillträde till långt fler länder, faktiskt fler än ett amerikanskt pass. Rent intuitivt är jag dock tveksam till två medborgarskap. Kan det inte leda till dubbla lojaliteter, till oklarheter gällande sådant som skatter och värnplikt? Kanske till och med framför valurnan? Men det är mest en känsla jag har och undertrycker för att inte behöva granska den närmare. Varför kasta sten om man sitter i sin egen hustrus glashus?

Har passet gjort henne till svenska? Självfallet inte. Av vad som brukar kallas födsel och ohejdad vana är hon kroatiska och kommer även att dö som kroatiska. Det är som det är med den saken, varken något att vara stolt eller skämmas över. Med det har hon inga problem, inte heller med att jag är svensk i stället för kroat eller kanske serb. Så kallade svenska värden? Ibland letar hon nyfiket efter dem fast med magert resultat; skulle hon händelsevis hitta något som ser svenskt ut, räcker det oftast att krafsa lite på ytan – och det svenska röjer sig då som europeiskt eller till och med allmänmänskligt.

Det får henne inte att misströsta: ­snarare underlättar det förståelse och ett slags vardagens hemkänsla i Sverige.

Och vad skulle svensk ”nedärvd essens” vara? Låt oss bortse från den biologiskt-genetiskt ominösa odören och tolka begreppet så välvilligt som möjligt, kanske som ”bruk” eller ”tradition”. Den svenska maten innehåller dock för mycket socker och sill och nubbe har ingen vän i min hustru. Vår retoriska tradition med tacktal i tid och otid förvånar henne fortfarande. Svensk natur lämnar henne oberörd, också majstång, runstenar och knätofs, likaså fanan (det bör tilläggas: även den kroatiska), fast det inte skulle falla henne in att bränna upp eller på annat sätt skända den.

Till en början ville hon gärna tro att benägenheten att inte ljuga är en svensk dygd med traditionens hela styrka, men verkar inte lika säker på den saken längre. Orubblig förblir dock hennes övertygelse att Sverige är ett för all evighet socialdemokratiskt samhälle fast jag försöker upplysa henne om att det är en överdrift och att söndagens val kan bli ett streck i räkningen för hennes fördomsfulla trosvisshet.

Min kroatiska hustrus förhållande till Sverige gäller inte den svenska nationen utan det svenska samhället,

Har hon då förutom genom äktenskap på något sätt kvalificerat sig för sitt svenska pass? Här bör påpekas att de utfärdas till svenska medborgare. Medborgarskapet är överordnat det specifikt svenska, hur vi än föredrar att definiera det. Min kroatiska hustrus förhållande till Sverige gäller inte den svenska nationen utan det svenska samhället, om man så vill den svenska (välfärds-)staten. Och till denna demokratiska rättsstats lagar och förordningar håller hon sig. Dessutom uppfyller hon dess outtalade överideologi att göra rätt för sig (hon betalar skatt) och inte ligga någon till last (hon uppbär inga bidrag).

På sätt och vis en exemplarisk invandrare. Om det inte vore för det här med språket - att hon ingen svenska talar. Hur ska hon som medborgare utan språk kunna följa debatten? Delta i den svenska demokratins gestaltning som på söndag kulminerar när hon kan lägga sin röstsedel i valurnan? Finns någon integration värd namnet utan språk?

Knappast. Hon är den första som själv skulle medge det och brukar hävda att ett svenskt pass är för ”billigt”, att det borde uppvärderas med något slag av obligatoriskt språktest, krav på vissa grundläggande samhällskunskaper och – varför inte? – avläggande av en ed.

Många sämre stater har det så. Och hemspråksundervisningen bör förstås läggas ner: säkert är den för individen berikande och personlighetsutvecklande, men ofokuserad i sin generositet och direkt integrationsfientlig.

I Sverige talar man som bekant svenska. Och ju förr man gör det, desto bättre.

Av flera skäl, som har med ålder och ett redan kosmopolitiskt liv och arbete att göra, var det inte möjligt i min ­hustrus fall. De svenskkurser som påbörjades kunde aldrig avslutas. Långa tider tillbringades på platser där ingen svenska hördes eller talades. Det har gjort henne till en något invalidiserad invandrare. När hon nu på söndag ännu en gång kan rösta i ett svenskt riksdagsval så har hon tagit sig fram till sitt val på omvägar, med hjälp av ­analogier och indirekt eller översatt information.

Riktigt tillfredsställande är det inte – bara som urskuldande ­förklaring för de medlemmar av ­hennes svenska familj som föredrar att rösta på ett annat parti än hennes.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.