Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Presidentens egna sanningar

KOLUMNEN. Simon Johnson är fd chefsekonom på IMF och professor vid MIT Sloan School of Management.

I allt från klimat till arbetslöshet håller sig Donald Trump och hans medarbetare med egna alternativa fakta. Det kan vara bekvämt med sådana men de leder politiken vilse.

President Trump har ett uppenbart problem med fakta som han inte gillar. Det visade han första dagen i sitt nya ämbete genom att attackera medierna för den korrekta rapporteringen om hur många människor som fanns på plats när han installerades. Han presenterade så kallade alternativa fakta och den vanan kan bli ett stort hot när det gäller hans ekonomiska politik.

Antalet personer som fanns på plats när han tog över som president var betydligt mindre än vad han ville tro, vilket det finns klara belägg för: foton och antalet t-baneresenärer. Diskussionen om detta har nu breddats till att gälla huruvida det fuskades så att nästan tre miljoner ”extra” röster hamnade hos Hillary Clinton, något Trump hävdar. Han medger därigenom att han fick nästan tre miljoner färre röster än motkandidaten men påstår, trots bevis på motsatsen, att omfattande valfusk ägde rum.

Trump kräver nu att saken utreds noga och Demokraterna välkomnar säkert att så sker. Den verkliga faran i sammanhanget­ är dock att Trump inte står ensam när han nonchalerar sanningen. Andra framstående republikaner, inklusive ledamöter i representanthuset, har också levt i sin egen värld en tid.

Detta är mest uppenbart när det gäller klimatförändringarna. En överväldigande majoritet av forskarna är ense om att klimatet håller på att förändras bland annat genom koldioxidutsläppen som vi människor orsakar. Forskarrapporter kan vara behäftade med vissa fel och därigenom bli föremål för diskussion, men republikanerna har sedan en tid bestämt hävdat att klimatet inte förändras eller att människorna med sina bilar, fabriker och kraftverk inte har någonting som helst med en eventuell förändring att göra.

De som är av den meningen har nu makten i USA. Exakt vad de vill göra med den federala miljöskyddsmyndigheten återstår att se, men det finns tecken på att experter där kommer att tystas och bli av med arbetet. Och Nasas viktiga verksamhet på miljöområdet kanske knoppas av till någon annan statlig myndighet där den kan strypas.

Detta är strategin som börjar framstå som ett sätt att styra landet: förneka att det finns problem (trots faktiska förhållanden), stoppa anslagen till politiskt oberoende forskning och hävda att läget är utmärkt.

Detta synsätt kom snabbt till användning när det gäller den ekonomiska politiken då Trumps pressekreterare Sean Spicer vägrade att säga hur stor arbetslösheten är genom att slingra sig undan en fråga. Den officiella siffran är enligt Bureau of Labor Statistics (BLS) 4,7 procent, men Trump har upprepade gånger hävdat att den faktiska är 42 procent. Han utgår då från att alla som inte har ett arbete, inklusive pensionärer och studerande, skulle vilja arbeta.

Man kan nu förvänta sig att BLS kommer att få problem med sin budget och även utsättas för politiska påtryckningar. När Georg W Bush var president infördes exempelvis vid ett tillfälle restriktioner i fråga om tillgång till dokument i den federala miljömyndighetens arkiv. Och kongressens budgetansvariga tjänstemän har redan fått order om att ändra beräkningarna av skattesänkningars effekter så att dessa framstår som mer välgörande för ekonomin än finanspolitiska stimulanspaket.

Dessa frågor kommer att ställas på sin spets när Trump börjar utse ledamöter till amerikanska centralbankens styrelse. Två av de sju platserna är vakanta och fler är att vänta eftersom både Fed-chefens och vice ordförandens mandat går ut i början av nästa år.

Det verkar mycket rimligt att Trump kommer att föredra personer som anser att den ”sanna” arbetslösheten är 42 procent. Denna och andra egendomliga ståndpunkter kan få stora effekter på penningpolitiken exempelvis genom att de stärker korten hos dem som vill hålla räntorna låga.

USA har haft en långsam och besvärlig återhämtning sedan finanskrisen 2008, det är alla ense om. Men vill vi ha en centralbank som beaktar fakta när den beslutar när och hur mycket styrräntan ska höjas? Eller vill vi ha en vars ”fakta” rimmar ytterst illa med ekonomins verkliga tillstånd?

Om USA får det senare kommer resultatet bli hög inflation, vilket för de flesta amerikaner är ett dåligt alternativ. Förra gången det inträffade var på 1970-talet och då fick låginkomsttagarna ta den värsta smällen. Om Trump envisas med att strunta i fakta när han fattar sina beslut kan något liknande ske nu och många av dem som röstade på honom kommer då att fara mycket illa.

Översättning: Claes Göran Green

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.