Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Sverige behöver en ny berättelse

Vi behöver hitta ett sätt att prata om den stora förändring som sam­hället genomgått de senaste 50 åren.

Fem tusen sidor skrivna av ett tiotal forskare. Bokverket ”Sveriges historia” är ett av de största någonsin om svensk historia. Sju delar har kommit sedan 2009. Nu går serien mot sitt slut. Den åttonde och sista volymen utkommer i dagarna och handlar om åren 1965–2012.

En historiebok om vår egen tid alltså. Jag har läst och hisnat över allt som förändrats – och förundrats över hur lite jag faktiskt själv kommer ihåg. Minnet är bedrägligt. Men egna minnen kan också passa som små skärvor i den stora berättelsen. Postkontoret där vi köade så tålmodigt utan nummerlappar, med räkningarna lite knyckliga av handsvett i hampan. Pianoaffären där jag drömmande tryckte en snorig nästipp mot glaset. Nu ligger 7-Eleven i den gathörnan, ingen går längre på stan och köper en flygel.

Historieboken om det moderna Sverige ger ett omtumlande stort sammanhang till minnesskärvorna. Samhällsutvecklingen har rusat framåt de senaste femtio åren, ja, de senaste hundra åren. Somliga har förfasat sig över förändringar: att fattiga barn ska gå i likadana skolor som rika, att obildat folks ungar släpps in på universiteten och att kvinnor börjar jobba. Hu! Men sedan har en enhetlig skola blivit mängder av friskolor. Och pensionsreformen för tryggad ålderdom har förvandlats till ett ilsket orange kuvert som landar i brevlådan och påminner oss alla om att man själv måste planera för sin tid som äldre. Centralstyrning och likriktning har blivit valfrihet och individuella lösningar. Den tid känns långt borta då politiker lovade bra bostäder åt alla i miljonprogrammets områden. Hyresrätter har blivit bostadsrätter och privata förmögenheter. Och numera finns det faktiskt risk att hamna på gatan.

Mellan raderna i den nya historieboken tycker jag mig höra en fråga från huvudförfattarna professor Kjell Östberg och docent Jenny Andersson: Vad hände med tanken på nationen som en fråga om solidaritet? Tanken att rika ska vara solidariska med fattiga, storstäder med glesbygd. Eller att de kommuner som tyngs av segregation och arbetslöshet ska stödjas av dem som har det lättare.

Med slagord som ”Låt Sverige förbli Sverige” har det gått att vinna allt fler politiska röster på senare år. Men om någon kom hit på besök från år 1965 skulle personen inte känna igen sig i våra dagars syn på vad som är typiskt svenskt, som dagis, jämställdhet eller en långt gången privatisering av det offentliga. Det är därför det inte går att bestämt definiera svenskhet, för den omdefinieras hela tiden. Och vi behöver inte någon fast definition. Men en historia som kan hjälpa oss att förstå förändring, det behövs. En berättelse om förändringar, som hjälper oss få syn på vad vi har varit med om.

Men det är känsligt att sätta ord på sådant som många känner igen sig i. Inte minst hur det gick till när Sverige på kort tid blev ett land med inte bara en handfull osynliggjorda, borttränga minoriteter, utan ett mångkulturellt land. Det är svårt att berätta vad som fanns innan – och beskriva det som kom sedan. Använda orden på ett sätt som inte sårar, exkluderar. Men ändå försöker beskriva. För det är genom att trä en tråd mellan sin gårdag och sin morgondag som man kan skapa sammanhang. Var och en av oss bär på sin egen berättelse om erfarenheter, minnen och förhoppningar. Den kan fogas till andras berättelser och ingå i en berättelse om samhället som helhet. Ge en bild av hur vi som delar landet hör ihop, att vi har något gemensamt. Berättelsen handlar naturligtvis om framtiden. Men den behöver också handla om det förflutna.

Det är ju en svindlande mental resa Sverige gjort från att fortfarande på 1950-talet berömma sig av att vara världens rasrenaste germanska land, med tabeller över andelen blonda och blåögda i varje landskap. Till att några decennier senare försöka kvala in till att bli världsbäst på mångkultur! Häpnadsväckande länge lärde svenska skolor ut tossigheter om att det bästa med landet Sverige var att här aldrig varit någon invandring (och vad barnen fick plugga in valde de inte själva). Svenska kyrkan ramade in allas tillvaro under min uppväxt. En myndighetskyrka som 96 procent av befolkningen tillhörde i mitten av 1960-talet. Inga andra religioner än luthersk kristendom syntes egentligen i samhället, eftersom även de övriga fyra procenten mest var kristna protestanter de med.

Nu finns här ortodoxa och orientaliska kristna, muslimer, buddister, hinduer och sikher och mängder av olika traditioner och varianter av religiösa identiteter och sedvänjor. För de flesta unga är det självklart att vännerna har varierad familjebakgrund, en del med historia i andra länder. Morgondagens barn kommer att bära på familjehistorier där mängder av traditioner möts och blandas. Inte bara samhället i stort kommer att vara kosmopolitiskt, utan nästan varje individ i sin familj. Men mitt i allt detta behövs också en svensk historia, en berättelse om förändringar.

För det gäller ju att väva in det nya i det gamla. Och vare sig man vill eller inte, har man med sig sitt förflutna in i framtiden.

Maja Hagerman är författare, vetenskaps­journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.