Åsynen av tiggare väcker motstridiga känslor. Inte heller ett nationalekonomiskt förhållningssätt ger entydiga svar, men det kan vara till hjälp.
Farhågor om ”social turism” ventilerades inför EU:s utvidgning 2004. Dåvarande statsministern Göran Persson varnade för att migranter från Östeuropa skulle komma hit för att utnyttja vårt sociala välfärdssystem. Det har knappast skett. I stället har fattiga och diskriminerade människor, mest romer från Rumänien, kommit för att vädja till vår privata givmildhet. Tiggare har blivit ett vanligt inslag i den svenska gatubilden.
Tiggeri kan ge upphov till motstridiga känslor. Å ena sidan vill vi helst inte se fattigdom på nära håll. Å andra sidan ger tiggeri oss möjlighet att utföra ”goda gärningar”, vilket kan kännas bra.
De flesta av oss har problem med hur vi ska förhålla oss. Det gäller både vårt handlande som enskilda individer och hur samhället ska agera. Själv har jag helt inkonsekvent valt alla möjliga förhållningssätt:
• Att inte ge därför att tiggeri strider mot uppfattningen att människor främst bör försörja sig genom arbete.
• Att inte ge till ”passiva” tiggare utan bara till sådana som utför en aktiv ”motprestation”, typ musicerande i tunnelbanan.
• Att ge pengar till just ”passiva” tiggare därför att de ser ut att vara i särskild nöd.
• Att i stället för pengar ge gåvor in natura, till exempel mat eller kläder, för att veta att det jag ger kommer till nytta.
Kan nationalekonomisk analys vara till hjälp? Det är främst två – ganska självklara – överväganden som kan göras.
För det första tror ekonomer på avtagande marginalnytta. Det betyder att en krona till mer konsumtion är mer värdefull om jag har en låg i stället för en hög inkomst. Vi lär visserligen våra studenter att det egentligen inte går att göra sådana lyckojämförelser mellan individer. Men det är ändå rimligt att tro att 20 kronor från mig till en rumänsk tiggare adderar mer till hennes välbefinnande än vad jag går miste om.
För det andra beror omfattningen av en aktivitet i allmänhet på dess förväntade nytta. Ju högre den förväntade inkomsten är av att tigga i Sverige i förhållande till att stanna i hemlandet, desto fler tiggare kan antas komma hit. När vi ger till tiggare bidrar vi förmodligen till att ”låsa fast” dem i en underordnad situation. Även om min enskilda gåva förstås är för liten för att påverka benägenheten att komma till Sverige, blir det en sådan effekt när många agerar på detta sätt.
Hur kan dilemmat hanteras? En väg är att var och en av oss ställer frågan hur mycket vi kan komma att ge till tiggare på gatan under det närmaste året och sedan, i stället för att göra det, skickar beloppet till svenska eller internationella organisationer som hjälper romer på plats i Rumänien. Det skulle minska drivkrafterna att resa hit och tigga under svåra förhållanden samtidigt som barn och äldre lämnas kvar i en besvärlig situation i hemlandet. Stöd i hemlandet kan också nå de allra mest utsatta (som inte har kraft att komma). Mitt alternativ borde av dessa skäl vara bättre.
En fråga är förstås om det går att hålla fast vid ett sådant förhållningssätt när vi nästa gång möter tiggare på gatan. Förmodligen inte. Många av oss skulle fortsätta att ge, fast mindre än tidigare. Men då har ju det goda uppnåtts att vi totalt sett ger mer. Samtidigt har drivkrafterna att komma till Sverige för att tigga blivit svagare, eftersom skillnaden i förväntad inkomst mellan att göra det och att stanna i Rumänien blivit mindre.
Eventuella lösningar på samhällsnivå innefattar egentligen samma överväganden. Jag utgår då från att det inte är någon bra lösning att förbjuda vare sig tiggeri eller gåvor till tiggare. Förslagen löser inte det grundläggande fattigdomsproblemet men innebär starka frihetsinskränkningar.
Det är inte helt klart vilka skyldigheter socialtjänsten har att hjälpa tillfälliga EU-migranter som tigger. Många kommuner ordnar härbärgen och ger basal hjälp med mat och kläder. Detta är också vad medmänskligheten kräver. Samtidigt ökar sådana åtgärder den förväntade nyttan av att tigga i Sverige och kan därför leda till att det kommer fler tiggare. Men det är svårt att tro på någon stor sådan effekt. Det finns förmodligen starka balanserande ”marknadskrafter”. Eftersom vår privata givmildhet trots allt är begränsad, innebär fler tiggare mindre gåvor till var och en. Det utgör en naturlig broms på inflödet av tiggare.
För ett år sedan föreslog Lotta Edholm och Erik Scheller från Folkpartiet i DN (21/1) att Rumänien borde betala sina medborgares socialtjänstkostnader i Sverige. Förslaget fick mycket kritik. Men det vore enligt min mening bra om en sådan princip kunde etableras inom EU. Inte därför att ett land som Sverige behöver det för att få råd utan därför att det skulle stärka hemländernas motiv att åtgärda sina diskriminerings- och fattigdomsproblem, till exempel genom att fullt ut utnyttja existerande EU-stöd. Dessa kunde dessutom göras mer generösa. Det är bara i hemländerna som de grundläggande orsakerna till tiggeriet kan angripas.
Gatutiggeriet är ett exempel på hur integrationen i Europa och globaliseringen innebär nya utmaningar som kräver ställningstaganden av oss både som enskilda individer och som samhällsmedborgare. Något att tänka på när ett nytt år nu har börjat.