Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Traditionen är Mellanösterns öde

I muslimska länder får tron ständigt vika för pre-islamiska regelverk. I frågor som rör giftermål, arv och kvinnors rätt har islam knappt krusat ytan.

I Nablus 1927, när poeten Fadwa Tuqan var tio år, tände hon en brand i en pojkes hjärta. Han räckte henne en ros, och någon såg det. För detta togs hon ur skolan. Tuqans, än i dag stormän i Nablus, skickade karavaner till Damaskus. Sladder om deras kvinnfolk var otänkbart.

Jaha, säger någon, islam genom­syrade deras liv. Nej, tvärtom. Inte islam, utan traditionerna. Klanen Tuqan var inte särskilt religiös, de var tidiga nationalister. En son, palestiniernas store diktare Ibrahim Tuqan, var en av de första i landet som skickades till Beirut för att studera vid de otrogna ”frankernas” lärosäten.

Jag fick två nyttiga kallduschar i ungdomen: Spanien var inte, som jag trott, stöpt i katolicism, och Mellanöstern var inte genomsyrad av islam. Det fanns troende och högkyrkliga i Spanien, och Francoregimen anlitade en ilsken korsfararjargong. Men jag träffade mycket få vars inre liv var präglat av katolicismen.

I islams länder fick tron ständigt vika för pre-islamiska regelverk. Men det var svårt att se, eftersom folk kallade alla sina bruk för ”islam”. Särskilt noga var det att presentera våldsamma seder som gick stick i stäv med profetens lära, könsstympning och dråp av våldtäktsoffer, som islam.

Jag kom från ett samhälle som varit marinerat i religion under ett halvt årtusende. Svenskarna var så lutherska att till och med deras radikala författare, som Vilhelm Moberg och Sara Lidman, lånade sina bilder och exempel från Skriften. I Sverige efter reformationen var religionen inte en fernissa ovanpå djupare lager, den var verklighetens färg. De som sade emot straffades, vantro betydde döden. Ännu på tröskeln till 1900-talet förundrades Europa över den lutherska nitälskan som gjorde skönlitteratur till en farofylld syssla i Sverige.

Det finns platser i islams länder där alla ansikten vänds mot Mecka i bönetimmen – men där traditionerna, i allt väsentligt, övertrumfar islam. När en far dör i Palestina finns det tre möjliga arvsskiften: det sekulära, som ger alla barn samma andel; islam, som ger dottern hälften så mycket som bröderna; och traditionen, som inte ger henne något alls. Då och då ger det rubriker i ett arabiskt land när en kvinna försöker uppbåda islam och myndigheterna i kampen för sin arvedel – i regel förgäves.

För en tid sedan kom jag till en vän i en liten by. Han var bestört. Hans morbröder hade dykt upp och tagit med sig hans mor till Staden. Han förstod vad det betydde: Hon skulle föras till en advokat och skriva över sin olivlund på bröderna. När hon återvände försökte han gräla på henne, men det var poänglöst. Hon hade inte blivit tvingad. Hon kände till islams bud men de vägde lätt mot hennes övertygelse.

Det som blockerar regionens väg mot öppna politiska system är inte islam. Religioner kan böjas efter behov. Medeltidens högkulturer i Bagdad och Sevilla florerade under islam, liksom Khaddafis och talibanernas blodiga barbari. Bromsklossen är traditionerna, de förislamiska axiomen om familjen och kvinnan – som är lika ingrodda bland Orientens icke-muslimer.

Palestinsk politik är uppdelad mellan islamiska Hamas och sekulära Fatah. Något Traditionsparti finns inte. Nej, men hela politiken, röstfisket och all maktutövning är klanbaserade. De ”sekulära” Baathregimerna i Irak och Syrien var långt mer klanfixerade än profetens första krigarband på 600-talet.

Muhammed varnade för ingiften, när klaner gifte ihop kusiner för att hindra ägospridning. Resultatet av inaveln, efterblivna eller handikappade barn, måste sedan gömmas undan, till stort besvär och lidande, för att slå vakt om klanens notering på giftasmarknaden. Tretton hundra år har gått sedan profetens varning, men den har ännu inte slagit igenom.

I nästan allt det centrala, gifte, tvistemål, blodsfejder, arv och kvinnors rätt – har islam knappt krusat ytan. En stor och viktig förändring kan dock bokföras: miljoner kvinnor når högre studier. Men det är inte en seger för islam utan för moderniteten.

En modig imam lyckades häromåret hindra en familj att slå ihjäl en våldtagen dotter. Jag uttryckte min erkänsla, men han noterade dystert att det strängt taget inte var någon seger för islam – familjen hade skonat dottern sedan imamen funnit en fattig ung man som gått med på att ta henne utan brudpenning.

Familjernas och klanernas försteg framför individerna gör att inget medborgarbegrepp kan utvecklas. I tre år, i en luft tjock av utopiska och islamistiska slagord, har egyptiska kvinnoaktivister lärt sig att poliser, islamister och sekulära har en sak gemensam: sin förbenade åsikt om kvinnor på offentliga platser.

Européer tror ibland att de ser modernitet när de ser höghus. I alla höghus i sekulära städer som Damaskus och Nablus finns få eller inga ensamstående kvinnor. En ogift kvinna blir aldrig myndig, hon bor hemma och går sällan ut. Det går an att slarva med islam, men ingen sätter sig ostraffat över traditionens bud.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.