Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Vapen i stället för kunskap

Skolpolitiker slår gärna varandra i huvudet med forskning. Men de studier som ger de mest övertygande svaren på hur elevers resultat förbättras handlar inte om friskolor, betyg eller resurser utan om vad som sker i klassrummen.

En sak har skolan fått i överflöd: svar på vad som är fel. Kritiken mot den har svept fram i vågor. Decennierna efter 1968 kom angreppen från vänster. Skolan beskrevs som en konservativ institution som reproducerade gamla maktförhållanden. Lärarna kritiserades för att bära medelklassvärderingar och för att trycka ned barn från mindre privilegierade miljöer.

Sedan kom motreaktionen. Den dominerande analysen blev i stället att det har varit för mycket flum i skolan. Om bara ordningen återställdes, lärarna erkändes som auktoriteter och kraven höjdes skulle allt bli bra igen.

Riktigt så enkelt var det inte. Efter sju år med borgerlig regering syns ännu ingen vändning till det bättre. Så nu kommer kritiken från alla håll samtidigt. Från vänster beskrivs skolan som ett offer för giriga riskkapitalister och medelklassföräldrar som väljer skolor där eleverna har en bakgrund som liknar deras egna barns.

Socialdemokraterna, som i flera år legat lågt i skolfrågorna, har inlett en offensiv på temat att regeringen har för låga ambitioner. De säger nej till kortare studiealternativ för skoltrötta och kräver skolplikt till 18 års ålder. De förordar också en minskning av klasserna under de första skolåren.

Utbildningsminister Jan Björklund försvarar sig med att det tar tid att vända en supertanker. Han lägger stor del av skulden för de svaga resultaten på kommunerna och förordar ett förstatligande av skolan.

För alla de här förslagen till vad som borde förändras går det att hitta stöd i erfarenhet eller forskning. Göran Perssons brutalt genomförda kommunalisering av skolan blev sannerligen ingen succé. Kommunerna lyckades inte fylla tomrummet som staten lämnade efter sig, så steg för steg har den statliga kontrollen över skolsektorn åter fått skärpas.

Det finns forskning som visar att mindre klasser under barnens första år i skolan kan ge bestående positiva effekter på studieresultaten. Att elevers inlärning påverkas av kamraterna finns det också stöd för.

Men att det finns någon typ av forskningsstöd för en politisk uppfattning räcker inte. Politik handlar om att välja, om att avgöra vad som är viktigast och att förstå hur olika åtgärder samspelar i praktiken.

Varje reform är förenad med kostnader. För det första naturligtvis de ekonomiska – även åtgärder med positiva effekter kan vara oförsvarliga om de slukar mycket resurser. För det andra måste man också ta med i beräkningen att kraft och förtroende investeras varje gång ansvariga politiker säger: Det här är så viktigt att ni måste genomföra det.

Sådana maningar kan människor lyssna på och försöka hörsamma. En gång, två gånger, kanske tre. Men varje gång med lite större tveksamhet. Lärare som verkligen tagit till sig ett reformbudskap känner sig svikna när det efter bara några år ersätts av nya besked om vad som gäller. Och de som förhållit sig mer avvaktande styrks i övertygelsen att man inte ska vänta sig något gott uppifrån.

Den svenska skolan har sannolikt skadats mer av ryckigheten, det ständiga missnöjet och alla de motsägelsefulla beskeden om vad som måste göras än av någon enskild förändring.

Självklart kan inte skolpolitiken blåsas av och dagens läge konserveras. När många undersökningar tyder på att svenska elevers resultat fallit är det politikernas uppgift att försöka vända utvecklingen. Men det skulle behövas en stabilare bas att bygga på, en ny konsensus om vad som är huvuduppgiften, någonting som oberoende av valutgång kan blir bestående.

Kan skolforskningen erbjuda en sådan grund? Jag tror faktiskt det. Den må vara omfattande och ge stöd för de mest skiftande politiska slutsatser. Ändå kan vissa mönster urskiljas.

Ett sätt att få överblick över den mycket omfattande utbildningsforskningen är att använda sig av så kallade metastudier som väger samman resultaten av olika undersökningar. En på senare år mycket omtalad sådan studie är nyzeeländaren John Hatties ”Visible learning – A synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement” (2008).

Djärvheten att ur ett så enormt material försöka destillera fram sanningen om vad som är viktigast för elevers mätbara resultat är i sig imponerande. Men det verkligt intressanta ligger inte i tabellerna över olika effektstorlekars styrka utan i kombinationen av omfattande empiri och en tolkning som får materialet att bli begripligt. Både tabellerna och Hatties egen analys av dem pekar tydligt i en riktning: starkare genomslag än allt annat har lärarnas eget agerande, deras val av strategi.

Hattie skriver att han tidigt fann ett starkt samband mellan goda resultat och undervisningsmetoder som innehöll moment av återkoppling. Men när han besökte klassrum fann han att även de bästa lärarna, trots att de själva trodde att de gav tydlig respons till sina elever, inte gjorde det – och den respons eleverna faktiskt fick hade mest med deras beteende och sociala relationer att göra. ”Det var först när jag begrep att återkopplingen hade starkast effekt när den var riktad från eleven till läraren – inte från läraren till eleven – som jag började förstå bättre”, konstaterar han.

Det handlar med andra ord om att läraren söker eller åtminstone är öppen för signaler från eleverna om vad de vet, vad de förstår, var de gör fel, när de missförstår och när de tappar intresset.

Synlig inlärning, som Hattie kallar det, är inte en ny form av pedagogik utan en karakteristik av den inställning som visat sig avgörande för goda elevresultat. Det som spelar roll, skriver han i ”Synligt lärande för lärare” (2012), är att ”om lärare har ett förhållningssätt och en attityd som innebär att de ser det som sin roll att utvärdera sin påverkan på studieresultaten”.

Knappast någon politiker skulle ifrågasätta att lärare bör utvärdera sin undervisning och vara uppmärksamma på vad eleverna lärt sig. Ändå är Hatties slutsatser långt ifrån triviala, för medan det är lätt att säga ”utvärdering” är det som behövs framför allt en vital professionell kultur. En sådan kan inte kommenderas fram. För att den ska uppstå och frodas krävs såväl hängivna, uthålliga lärare som en stödjande miljö omkring dem.

I flera decennier har svensk skolpolitik förts på ett sätt som i praktiken brutit ned den professionella kultur som funnits. Under senare år har retoriken förändrats och lärarnas betydelse blivit mer betonad. Men många av de konkreta förändringar som genomdrivits har i praktiken underminerat lärarnas ställning ännu mer.

Visst har det funnits argument för fler nationella prov, mer dokumentation och skriftliga omdömen. Problemet är att anhopningen av sådana krav tar tid som lärarna hade kunnat använda till utvärdering av den egna undervisningen och dess inverkan på eleverna.

Även arbetstidens reglering påverkar lärares reella möjligheter att utveckla de egna metoderna och att uppmärksamt följa hur väl undervisningen motsvarar elevernas behov. Att steg för steg göra arbetstiden mer bunden är inte främst att stärka rektorernas ställning eller att få ut fler undervisningstimmar för pengarna. Det är att beskära lärares möjligheter att använda sitt eget omdöme.

På den vägen får man fler lärare som av självbevarelsedrift sänker ambitionerna och färre som ser det som sin professionella uppgift att ständigt försöka nå lite längre.

Denna artikel är den andra i en serie om skolan inför valet 2014.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.